IV (s86)
Vad det vill säga att få sluta ett strävsamt av prövningar uppfyllt jordeliv, och flytta
över till det andra landet med känslan av att man dock tagit ett litet steg framåt i sin
utveckling, det kan ingen fatta som går där nere på jorden med bindel för ögonen och
icke har en aning om landet på andra sidan, sommarlandet med all dess härlighet och
glädje.
Jag vaknade upp och säg mig omkring. Var befann jag mig, vart hade man fört mig?
Jag låg ute på en äng. Runt omkring mig såg jag bara blommor och högt gräs. Fåglarna
sjöng, blommorna doftade, och den ljumma vinden for smekande genom mitt hår. Jag
kände det så lätt att andas, men jag var mycket trött, jag slöt ögonen och föll i en lätt
slummer.
Hur länge jag låg i denna behagliga dvala, vet jag ej. Jag hade förnimmelsen av att jag
tillfrisknat efter en lång och svår sjukdom, och att jag snart skulle få krafter, om jag bara
förhöll mig stilla. Det var så skönt att öppna ögonen och se det vackra landskapet, för att
sedan sluta dem igen och känna den behagliga domningen i alla lemmar. Jag drömde väl,
och dock tyckte jag mig vara vaken, men riktigt vaken var jag nog ej, eftersom jag inte låg
på det sjukläger där jag nyss kämpat med febern. Jag rörde icke en lem, så rädd var jag att
hela detta härliga trolleri skulle försvinna.
Då kände jag en varm hand som strök mig över hjässan. Jag vände på huvudet och såg
en ljus gestalt som satt i gräset bakom mig. Han log så vänligt mot mig.
- Hur känner du dig nu? frågade han.
- Förträffligt, svarade jag, är bara lite trött. Men vem är du?
-Känner du inte igen Åkab?
-Åkab... Akab? Vilka underliga minnen trädde icke fram då jag hörde detta namn. -
Akab, är det du, min gamle lärare och vän? Men hur har jag kommit hit?
-Jag har hämtat dig från jorden, där du lämnat efter dig din döda kropp, och lagt dig
här i gräset för att du skulle få vila ut en stund. Du har sovit så gott, medan jag suttit här
och vakat över dig.
-Är jag död, säger du?
-Ja, så kallar de det på jorden, men i själva verket är du mera levande än någonsin.
Känner du inte hur det nya livet pulserar dina ådror?
-Jo, det är så behagligt, jag känner mig så frisk.
-Ja, du har det gott nu och kommer att få det ännu bättre när du blir stark nog att följa
mig högre upp. Jag kommer sedan och hämtar dig, men lämnar dig nu för en kort tid under
omvårdnad av en gammal bekant som bett att få ta emot dig. Hon bor här strax bredvid. Se,
där kommer hon redan. Lev väl, vi ses snart igen.
Jag vinkade med handen till avsked och såg mig undrande om efter den som skulle
hjälpa mig. Där kom en kvinnlig varelse med lätta, ljudlösa steg emot mig. Vad hon var
vacker! Mörka, svärmiska ögon, svart hår; som ringlade sig i lockar ned på halsen, en hy
som var brynt av solen. Hon såg så vänlig ut. Var hade jag sett detta ansikte förr; det
föreföll mig så bekant?
-Välkommen John! sa hon, i det hon lade sig på knä i gräset bredvid mig. Du ser så
förvånad ut. Känner du inte igen mig?
-Är det... är det verkligen du, Laura? Så vacker du har blivit!
-Ja, man blir gärna lite vackrare när man kommer hitöver till sommarlandet, sa hon
med ett skälmskt leende. Och att jag kom hit, det har jag dig att tacka för. Därför har jag av
Akab utbett mig att få ta emot dig här i mitt hem. Om du vill stödja dig på mig, tror jag nog
att du nu orkar följa mig den lilla vägen över ängen.
Vi följdes åt till hennes bostad, där hon inrett ett litet förtjusande rum för min räkning.
Där tillbringade jag en tid av lugn, där fick jag vila ut efter det jordeliv som varit mig
en så tung börda. Min stora glädje var att se den märkvärdiga förändring som försiggått
med Laura. Hon var så vänlig och öm mot mig, hon gjorde allt för att bereda mig trevnad
och glädje.
En gång, då vi som två gamla vänner satt och språkade om våra minnen och
erfarenheter; sa hon:
-Du kan nu se hela vårt senaste jordeliv med alla dess sorger och prövningar; men kan
du också se ännu längre tillbaka till den period då du var Wolfgang och jag Gertrud?
-Wolfgang... Gertrud? Det skymtar så underliga gestalter förbi min inre syn.
Wolfgang... Gertrud! Fy, det är stygga minnen du frammanar. Var det du och jag?
-Ja, se på dem närmare, så känner du nog igen dem. Hon satte framför mig en spegel,
eller vad det nu var; och strök några tag över dess yta. Då framträdde, som i en biograf,
rörliga bilder ur vårt näst sista jordeliv.
-Nej, tag bort de fula bilderna, bad jag. Varför dra fram dessa pinsamma hågkomster
nu, då jag har det så gott?
-Det är för att inleda dig i tacksamhet för den förändring vi båda gått igenom, sa hon,
icke för att oroa dig, som jag ville påminna dig om flydda tider. Jag har suttit här medan
jag väntat på dig, och läst i den bildskrift Akab lånat mig, om våra liv tillsammans på
jorden, både det sista och de båda närmast föregående, och jag har längtat efter denna
stund, då jag skulle få visa dem för dig, och vi skulle söka tolka dem tillsammans. Här har
jag en annan spegel, som återger bilder ur ett liv som ligger ännu längre tillbaka i tiden.
Hon strök den på samma sätt, och samma scener som jag såg en gång då jag satt och
vakade över Gertrud i bergshålan, trädde åter med livets varma färg emot mig.
-Kan du inte förstå vad det pinar mig att se detta? sa jag. Jag måste ju erkänna att även
detta var jag, men varför skall jag på nytt påminnas om allt detta?
-Jag har tagit fram dessa bilder; för att vi skulle lära oss något av dem. Jag ville så
gärna tillsammans med dig få se tillbaka på de stadier vi tillryggalagt.
-Kanske har du rätt. Det skall då bli kärt att höra vad du tänkt om våra underliga öden.
Nåväl, började hon, du lösryckte mig en gång då jag var ett naivt naturens barn, från
den omgivning jag tillhörde. Du tog mig halvt med, halvt mot min vilja och förde mig bort
till ditt fasta slott. Vad visste jag vilka öden som väntade mig, då den ståtliga riddaren
Luigi skänkte mig sitt smycke och lockade mig att hoppa upp på hans sadelknapp.
Äventyret tjusade mig, men det dröjde ej länge innan trotset vaknade i mitt bröst. Jag var
barn av ett fritt folk, som icke erkände någon herre. Frihet var den livsluft jag insupit från
det jag låg vid min moders bröst, friheten var mig dyrbarare än livet. När jag såg hur alla
mina steg var bevakade, hur jag faktiskt var en fånge i denna borg, som jag drömt om att få
äga och behärska, då föddes hatet i den stackars Zenias hjärta. Ja, jag tror att det mera var
frihetens förlust än den kränkning jag utsattes för; då andra kvinnor snart intog min plats,
som i mitt sinne grundlade den bitterhet som det sedan kostat mig sa manga lidanden att få
utplånad. Nu är den borta, och jag kan med lugn sitta och se tiltibaka på det förflutna och
med glädje hälsa dig välkommen i mitt hem. Nu har jag lärt mig värdera dig som min bästa
vän.
-Tack för de orden! Men avbryt icke din berättelse. Hur beredde du din flykt?
-Jag mutade vakten vid vindbryggan med några flaskor vin, och så gick jag en gråkall
höstmorgon, innan någon ännu var vaken slottet, ut i vida världen med några guldmynt i
fickan och ett litet barn på armen. Jag var fattig och fick tigga mig fram. Vad gjorde det,
jag var dock fri och jag hade min lilla gosse, min Angelo, som jag älskade lidelsefullt.
Min egen stam vågade jag icke uppsöka, men slöt mig snart till en annan zigenarstam
och levde sedan med dessa vildmarkens barn ett kringirrande liv. Jag dansade ihop bröd för
mig och mitt barn, och då jag inte längre orkade dansa, spådde jag i kort, både höga och
låga, det lönade sig bättre. Fast jag hade många anbud ville jag aldrig gifta mig. Frihet från
alla band, det var min lösen. Det grodde dessutom djupt i min själ ett hat till männen. Hela
mitt inre kom i uppror när jag tänkte på hur de ringaktar kvinnan, hur de åsidosätter henne.
Jag hade fått känna på det, jag, och ännu på gamla dagar kunde jag skälva av vrede när
dessa tankar kom över mig.
-Och allt detta var min skuld. Det är förfärligt vad jag har mycket på mitt samvete,
avbröt jag.
-Du kära vän! Tror du det är för att göra dig förebråelser som jag sitter och berättar
detta? Nej, nu är mitt sinne så fritt från varje den minsta känsla av agg, ja, än mera, nu är
jag skyldig dig tack för vad du senast gjort för mig, och det är just för att lära dig förstå det
som jag drar fram dessa minnen.
-Fortsätt då. Fick du någon glädje av din son - vår son?
-Så länge han var barn, var han mitt livs stora tröst och mitt hjärtas skatt. Han var
solen över min törniga stig. Alla mina tankar kretsade om hur han skulle bli stor och
vacker och lycklig. Men han var en bastard av riddarsalens prakt och zigenartältets trasor;
han tillhörde ingendera, eller drogs åt dem båda, och därför blev han en drömmare. Han
hade en gång fått ett ritstift, och det var hans glädje när han kom över en bit papper; att
sitta och teckna, försjunken i beundran över en trädgren eller en blomma.
Han var inte lik någon av oss andra, hans lemmar var späda, hans hår blont, hans hud
vit. Det var min stolthet, men tillika min ständiga oro, ty jag kände, att han ej i längden
skulle kunna stanna hos mig. En dag var han också försvunnen; han hade flytt utan att säga
mig farväl. Han var väl då omkring 18 år. Stackars min Angelo, han visste nog att jag
hellre stött dolken i hans bröst än frivilligt avstått från honom.
-Hur gick det med dig själv efter den förlusten?
-Med mig var det förbi. Sedan jag förgäves genomströvat vida sträckor omkring vårt
läger och ropat hans namn i skogens gömslen, tills rösten svek mig, lade jag en ny bitterhet
till den gamla. Jag slöt mig inom mig själv, blev ordknapp och vresig och ansågs av mina
stamförvanter som sinnesrubbad. Jag lät dem tro det, men jag hade mitt fulla förstånd. Alla
mina tankar kretsade nu omkring hämnd, hämnd på honom som bedrog mig, hämnd på
honom som rymde ifrån mig, hämnd på alla män, ty de var roten till allt ont världen.
Ja, sådan var jag då och sådan gick jag över till denna värld, där jag under en period,
som syntes mig aldrig ta något slut, förde en eländig tillvaro. Jag minns den ännu så väl,
den kan närmast betecknas som en gråkall skymning utan en solglimt, utan en glädjestund.
Alltjämt frossade mina tankar i hat och hämndlust mot de både män som ödelagt mitt liv.
Slutligen kom en god ande och sökte upp mig. Han gav mig undervisning och vård,
han smälte isen omkring mitt hjärta, och jag fick genom hans bemedling snart en ljusare
hemvist. Jag var nu jämförelsevis lycklig, ty jag kunde glömma, ja, jag tyckte mig till och
med kunna förlåta. Det var samma Akab som förde dig hit, den trofaste, varmhjärtade
Akab, som hjälpte mig då, såsom han gjort det många gånger sedan. Han satte mig i en god
skola, där jag fick lära mig mycket som jag förr inte haft en aning om. Nu först märkte jag
hur outvecklad jag var; och jag arbetade rastlöst på att skaffa mig kunskaper och att stärka
mina andliga muskler.
-Träffade du din son under denna period?
-Nej, varken honom eller dig. Ni var båda borta - jag vet icke var. Det var väl
meningen att jag skulle försöka glömma - för en tid åtminstone.
-Har du inte heller sedan träffat honom?
-Jo, vänta lite, jag kommer snart till det skedet i mitt liv.
-Fortsätt, jag ber. Dina ord griper mig så att jag sitter i den största spänning. Dröjde
det länge innan du gick ned till jorden igen?
-Jag vet ej med visshet hur länge, men jag skulle tro att det efter jordisk tideräkning
dröjde några hundra år. Slutligen greps jag av jordelängtan, och jag gick ned med de
vackraste föresatser att bli god och stilla. Ack, vad är föresatser! - bubblor; som brista vid
första beröring med verkligheten. De måste härdas i prövningarnas eld, först då växer de in
i karaktären och blir ett med vårt väsen.
-Minns du något från ditt nästa jordeliv?
-Det var då jag var Gertrud. Jag fick nu födas i goda ekonomiska förhållanden. Länge
enda barnet till den rike och mäktige borgmästaren blev jag en bortskämd unge, som var
van att få min minsta önskan uppfylld. Jag stackare - illa bar jag den svåra prövningen att
vara rik. Var det ett latent minne av allt vad jag under föregående liv fått försaka, sedan jag
dock en gång fått läppja på överflödet, som nu grep mig så att jag lidelsefullt hängav mig
åt att dyrka guldet? Eller låg detta onda frö i botten av mitt väsen och krävde att få växa ut
för att sedan visa sin intighet? Jag vet det ej, men ag vet att jag fick mitt lystmäte, och att
det drog mig fördärvet.
Jag sökte efter den som kunde öka mitt gods, och jag fann dig, den rike arvtagaren,
som tillika var så viljesvag att jag kunde linda dig kring fingret. En sak förargade mig; jag
hade fått en bror som skulle dela arvet med mig. Av denna orsak var han mig en nagel
ögat, men å andra sidan hyste jag, så länge han var barn, en nästan moderlig känsla av
ömhet för honom. Var det för att jag var så mycket äldre än han och i själva verket måste
överta vården om honom då vår mor dog, sedan hon givit honom livet? Eller var det
ockulta minnen som omedvetet gjorde sig gällande; ty Carl Göran var - det har jag nu fått
veta - ingen annan än min Angelo från zigenartiden. Han hade sökt upp mig för att få vara
mig till hjälp och stöd, men hur lönade ag hans kärlek!
- Var Carl Göran vår son? Så underligt! Då börjar jag förstå...
- Vad menar du?
-…..varför jag känt mig så dragen till honom, men också varför jag alltid hyst en viss
känsla av ansvar gentemot honom, inte bara en skuldkänsla för det brott jag begick då jag
skickade honom ut till en sannolik undergång, utan en känsla av djupare art. Vet du vart
han sedan har tagit vägen?
- Vänta, vi möter honom snart igen. Vårt liv tillsammans då jag, själv behärskad av så
många onda lidelser; även drog dig med i fördärvet, kan jag här förbigå, vi känner det båda
för väl. Där bryggde jag mig en besk dryck som jag sedan fått tömma till draggen. Du vet
hur jag slutligen föll så djupt att jag tog livet av min far och stal hans guld, för att sedan på
egen hand få rasa i otyglad frihet.
Under en tid var jag i främmande land en firad skönhet, änka efter en stor och aktad
affärsman - det var den stämpel, under vilken jag uppträdde. Men vägen gick utför från fall
till fall. Du såg själv vilket elände jag nedsjunkit, då du kom och hämtade mig.
-Ja, stackars Gertrud, det var förfärligt vad du måste ha lidit.
-Vad var det mot vad jag sedan fick utstå i bergshålan, i ensamhet med mig själv. Men
det behövdes dessa helvetets plågor för att böja en så styv nacke som min.
-Men sedan var du ju här uppe så god och så ödmjuk, inföll jag.
-Hur kunde jag då i mitt nästa liv åter falla som jag gjorde, menar du. Ja, det må du väl
undra. Det har varit mig själv en gåta, men det är nog så att föresatser är ej tillfyllest, de
skall prövas där nere i materien, där minnet av allt det förflutna är utplånat, där man för
varje gång så att säga får börja på nytt, där de onda anlagen, så länge de finns, har en
jordmån att spira i, och där de också växer så att man kan få ett tag i dem och rycka upp
dem med roten. Det är så den goda jordmån slutligen bereds, som giver näring åt det
inflytande som kommer ovanifrån.
Även denna gång gick jag ned med de bästa föresatser; hur jag höll dem vet du själv.
Frihetslängtan och äventyrslusten satt mig ännu så i blodet att jag omöjligt kunde bli den
stilla och späka varelse som passade till hustru åt en anspråkslös jordbrukare på en liten
lantgård. Det så kallade konstnärslivet med en omflackande teatertrupp var nog mera i min
smak; det hade ju något av zigenarlivet med dess lättsinniga flärd över sig, och det hade
ännu så djupa rötter i mig att jag kände mig hemma där. Därför avslog jag ditt första frieri,
men när du kom igen, och jag däruti såg ett löfte om att din känsla var stark nog att bära
mig in i andra äventyr; då följde jag dig, fast jag själv icke hyste någon varmare känsla för
dig. Jag tror också att det var högre makters mening att vi nu skulle sammanföras för att få
tillfälle att hjälpa varandra ur det nät av dåliga verkningar som vi trasslat in oss i genom
föregående handlingar. Då jag var Gertrud tror jag däremot vi hade gjort klokast att icke
binda oss vid varandra. Då gjorde vi varandra bara ont, jag med min härsklystnad, du med
din vekhet, båda med vår vinningslystnad. Då var vi ännu icke färdiga att lösa den svåra
uppgift vi hade mot varandra. Högre makter hade nog ämnat det så att du skulle ha äktat
Gerda och jag fått stå inom räckvidden av ert inflytande. Hur annorlunda kunde icke då allt
ha gestaltat sig. Tänk vilken hustru du skulle ha fått i henne, hur du skulle ha vuxit vid
hennes sida. Men nu gick det som det gick. Vi fick båda en dyrköpt erfarenhet.
En annan sak var det i vårt senaste jordeliv, då stod vi båda något bättre rustade för
lösningen av den konflikt varuti vi bundit oss vid varandra, och tack vare ditt tålamod och
ditt goda hjärta blev den också löst.
-Varför tror du att högre makter ville vår förening mera denna gång än gången förut?
-Därtill har jag en alldeles särskild anledning, då de lät henne, som du egentligen
tillhör; födas som din syster.
-Var Maria...?
-Ja, Maria var Gerda, din goda ängel, som alltid föll er dig.
-Underbart hur ödets trådar tvinnas tillsammans!
-Ja, det må du väl säga. Det tycks vara en lag, att de som har med varandra att göra,
förr eller senare förs tillsammans där nere på det fysiska planet.
Vi var heller icke de enda gamla bekanta som nu senast träffades. Du frågade efter
Carl Göran, han kom som Axel emot dig för att sprida litet solsken över ditt liv. Även mot
mig visade han en vänlighet som jag minsann inte gjorde mig förtjänt av, men som sin mån
bidrog att tämja mitt sinne och smälta min hårdhet. Han är så god, och en gång skall jag
nog bli i tillfälle att återgälla allt gott han gjort mig och få ge luft åt den ömhet jag ännu bär
skrinlagd i mitt väsen för hans räkning.
Men den som har svårt att förlåta mig, det är den far jag bestal och mördade. Även han
stod icke långt ifrån oss under vårt sista jordeliv. Han var då din morbror.
-Verkligen? Det kom över mig som en aning medan du satt här och talade. Ja, det var
ju mycket i den gamla borgmästarens stela och karga väsen som gick igen hos min
morbror. Den enda han visade någon verklig tillgivenhet, var Maria, ja även Axel, hans son
från forna tider. Dig hade han svårt att fördra. Var även det ett utslag av ett omedvetet
ockult minne?
-Varför icke, det finner jag helt naturligt.
-Har du träffat honom, sedan han kom över hit?
-Jag kom honom till mötes och gjorde vad jag kunde för att handskas vänligt med
honom, men han kände igen mig och var fortfarande mycket sträv emot mig. Men det
kommer nog också vår tid att göra upp våra mellanhavanden. När Maria får hemlov hoppas
jag först vinna hennes hjärta. Hon var mig mycket motsträvig, vilket jag icke vill klandra
henne för; men hon har ett hjärta av guld och är lätt försonad. Sedan har jag tänkt att hon
och jag tillsammans skall hjälpa morbror. Han har det nog inte riktigt gott ännu.
-Det är i hög grad intressanta detaljer från våra tidigare liv du här upprullat. Vad som
därvid fyller mig med den största beundran, det är den träffsäkerhet varmed"högre
makter", som du kallar dem - jag skulle vilja säga Gud - leder allas våra öden, så att vi blir
i tillfälle att inte bara utveckla oss själva, utan även att gottgöra vad vi brutit mot andra,
och i någon mån bidra till deras utveckling.
-Har du mera att berätta om det förflutna?
-Endast att vi i vårt sista liv träffade ännu en gammal fordringsägare, kusken Lars. Han
tillhörde den besättning som gick under med Wotan. Det var nog en omedveten känsla av
skuld som drev mig att så varmt lägga mig ut för honom, när ditt tålamod var slut. Och att
du uppfyllde min önskan har du icke behövt ångra. Han blev ju till sist en ordentlig karl
och har; sedan han kommit över hit, haft det jämförelsevis gott. Så får vi nog i sinom tid
gottgöra allt mot alla som vi gjort orätt.
Nu återstår mig bara att sluta där jag började med ett tack till dig, du goda vän, för att
du tog emot mig när jag kom tillbaka skeppsbruten och eländig. Hade du då stängt din dörr
för mig vilket för övrigt låg så nära till hands och av så många yrkades - så hade jag med
ett hatfullt hjärta och en krossad hjärna gått ifrån livet för att hamna i ett mörker ännu
svårare än det som blev Gertruds lott. Men nu sköt du icke bort den sargade utan förband
hennes sår. Under det att jag i mitt inre kämpade de våldsammaste strider med mitt eget
stolta jag, var jag till det yttre frånstötande och kall - jag orkade inte annat. Men du var
alltid god och tålig och det smälte slutligen isen omkring mitt hjärta, så att jag, innan jag
lämnade livet, fick makt över mig att kunna tacka dig och be dig förlåta. Därför blev mitt
inträde i vår värld denna gång en ljuvlighet som jag inte kan beskriva. Mycket återstår för
mig att gå igenom, det förstår jag, men jag har fått frid med mig själv, och det är en god
grund att bygga på.
Förstår du nu av vilken oändlig betydelse du varit för min utveckling?
Hon fattade båda mina händer och tryckte dem varmt, medan de vackra ögonen fylldes
av tårar.
-Även du har för mig varit en hjälp till min utveckling, sa jag. Vad hade blivit av min
svaga och vekliga natur; om allt bara gått mig väl? Nej, det är prövningarna och striderna
som härdar vår vilja och lägger stål i karaktären. Jag tackar dig för allt och inte minst för
denna oförgätliga stund av uppgörelse med det förflutna.
-Ja, nu har vi lidit oss fria från de band varuti våra passioner snärjt oss samman, och i
utbyte funnit varandra som trofasta vänner. Hon tryckte än en gång min hand med en
hjärtevärme som jag aldrig skall glömma.
Efter en stunds tystnad sa hon med ett ömt leende:
-Nu har vi tillsammans rannsakat det förflutna. Är du inte också nyfiken på att titta in i
framtiden?
-Vet du också något om den?
-Jag kan inte säga att jag vet något, men jag ville bara tala om för dig att Akab lovat
utverka en gunst för mig som jag bett honom om.
-Och varuti består den?
-Att jag, nästa gång vi går ned i materiens värld, får bli din mor.
Här slutar jag min berättelse med barnets varma tack till sin Fader för hans
kärleksfulla, aldrig svikande ledning genom villfarelsernas töcken, upp till allas vårt ljusa,
härliga hem.
Del I I I
Fanatiker och martyr
Minnen från två Jordeliv
Inledning
Den religiösa fanatismen är ett av de svåraste plågoris som någonsin gisslat
mänskligheten. Hur mycket blod har icke flutit, hur många grymheter är icke begångna
under den fanatiska täckmanteln:"Gud vill det!" Människornas hårdhet och illvilja mot
varandra har tagit sig många uttryck, men intet har varit så raffinerat i sin grymhet som det,
vilket bedrivits i religionens namn, och intet har heller dragit så mycket lidande och elände
över sina utövare.
Jag talar av erfarenhet, ty jag har själv gjort mig skyldig till de svåraste brott under
förevändning att jag därmed tjänade en helig sak, och jag har genom rysliga lidanden
slutligen befriat mig från de bojor, varmed jag på detta sätt belastat min själ.
Kan det vara någon till en hjälp på hans evighetsvandring, till en lärdom att se hur de
oundvikliga följderna smyger i gärningarnas spår; men också hur dessa följder är ägnade
att upprätta den fallna, att rena den besudlade, att förbinda den sargade, så vill jag här i
stora drag teckna mina brott i ett av mina jordeliv och mina lidanden i det följande. Jag vill
försöka göra det så objektivt som möjligt, liksom stående utanför mig själv, och jag hoppas
kunna det, då jag i själva verket nu fått lägga av allt detta, som tyngt och pinat mig i mer än
300 år.
Mitt hjärtas tack, min andes lovsång till den ende store Hjälparen i all nöd, Fadern
över allt vad fader heter; för allt vad mig vederfarits, och som gjort det möjligt för mig att
nå hit där jag nu står får inleda det jag nu skall berätta.
I
I
Jag levde i en tid då lidelsernas böljor gick höga i människornas sinnen.
Reformationen hade, under elds- och blodsdop, brutit sig väg tvärs igenom de murar
varmed en allsmäktig kyrka vetat att omgärda och lamslå människornas gudomliga
privilegium, tanke friheten, men kyrkan tog hämnd på sina upproriska barn. Med fängelse,
svärd och bål sökte hon kväva kätteriet, som genom detta sitt martyrium blott fick så
mycket mera kraft att växa sig starkt. Det var densamma sanningens korsgång på jorden
som upprepats alla tider; då en ny och renare åskådning velat bryta sig igenom.
Jag stod i denna strid på den mörka sidan. Jag var papist, en rå, hänsynslös papist, som
inte skydde några medel då det gällde att bekämpa kätteriet. Och dock var jag varken präst
eller munk, jag var en högt uppsatt ämbetsman i en av Sydtysklands större städer. Närmare
vill jag icke ange min plats i världen. Mitt dopnamn var Bernhard - det må vara nog.
Från barndomen hade jag lärt mig vörda kyrkan. Hon var för mig inbegreppet icke
endast av allt heligt utan också av all makt himmel och på jord, och denna uppfattning blev
den olycksdigra ledtråden för hela mitt liv, täckmanteln för alla mina brott.
Min far var en sträng herre, som ofta tuktade mig hårdare än jag förtjänat, vilket i mitt
unga sinne grundlade en bitterhet och hårdhet som jag sedan haft mycket svårt att
övervinna. Min mor var en god och from kvinna, men så kuvad av sin mans despotiska
lynne att hennes inflytande över mig icke var av någon betydelse. Hon dog dessutom
medan jag ännu var helt ung. Jag fick min uppfostran först i en klosterskola och sedan vid
universitetet i Heidelberg, där jag huvudsakligen studerade teologi och juridik. Så rustad
gick jag ut i livet.
Då jag var av så kallad god börd, fick jag snart en förmånlig anställning och
avancerade raskt. Jag var en jämförelsevis ung man då jag kände sötman av att i min hand
hålla en icke ringa makt. Despoten inom mig, som hittills legat bunden, blev nu fri och
drog mig med sig från likgiltighet till hårdhet, från hårdhet till brott.
Jag hade en barndomsvän, den blåögda, ljuslockiga Ludvig, i så många avseenden min
fullständiga motsats. Själv hade jag bruna ögon och svart hår; men olikheten var inte bara
en yttre. Ludvig var en fin natur; inåtvänd och drömmande, han var hjärtegod, men också
viljestark. Vi hade vuxit upp tillsammans och även varit kamrater vid universitetet. Sedan
tog han en blygsam anställning som skrivare hos en förnäm magnat. Trots olikheten i våra
karaktärer kände jag mig mycket dragen till Ludvig, och säkert är; att han under en tid
utövade ett mycket gott inflytande över mig.
Men så kom brytningen mellan oss. Han bodde ännu i sitt föräldrahem, där jag ofta var
en gärna sedd gäst. Ludvigs mor omhuldade mig med en nästan moderlig ömhet. En dag
mötte jag i detta hem en avlägsen släkting till Ludvig, den fagra Elsa. Aldrig skall jag
glömma den strålande blicken och det veka leendet då hon första gången kom mig till
mötes och öppnade porten för mig.
- Ni söker Ludvig? sa hon. Han är på sin kammare, om ni vill vara god och stiga in.
Jag hälsade höviskt och mumlade något om att hon gissat rätt, men jag var så upptagen
av den vackra uppenbarelsen att jag helst icke skulle ha gått vidare, utan stannat där jag
stod.
Vi träffades sedan ofta. Hon bemötte mig med den otvungna öppenhet som är ett
utmärkande kännetecken för hjärtats renhet, och jag drogs av en oemotståndlig makt till
hennes närhet. Jag tror att Ludvig mera än Elsa såg vilka känslor som hade vaknat i mitt
bröst och att detta pinade honom, ty han blev ordknapp och dyster; gick ofta ifrån oss utan
att säga ett ord och visade mig på det hela taget icke den forna vänliga förtroligheten.
Slutligen kom det till en förklaring mellan oss. Jag sa honom hur djupt fäst jag var vid Elsa
och frågade honom hur han trodde att hon skulle svara på min anhållan om hennes hand.
- Det må hon själv säga dig, blev hans korta svar; i det han rusade ut ur rummet.
Jaså, står det så till, tänkte jag, nåväl, då må hon fälla utslaget, och jag tvivlade ej ett
ögonblick, att hon skulle föredra mig, ädlingen, som redan nått en hög samhällsställning,
framför den obetydlige skrivaren. Men jag hade misstagit mig, jag fick ett kort och bestämt
avslag på mitt frieri. Någon tid därefter hörde jag att hon och Ludvig var trolovade.
Nu grep mig svartsjukans demon, och den kärlek jag hyst byttes hat. Alla mina tankar
kretsade nu om den enda önskan att kunna hämnas på dem båda för den skymf jag ansåg
mig ha lidit. Tillfälle därtill yppade sig också efter någon tid.
Sent en natt, då jag gick ensam hem från ett gille, tyckte jag mig höra sång från ett
avlägset beläget hus inne i en trädgård. Jag stannade och lyssnade. Vad kunde det vara?
Gallergrinden var låst, men från en bakgata på andra sidan om kvarteret lyckades jag
bereda mig tillträde genom en gångport som stod öppen. Jag smög mig fram till huset och
lade örat mot väggen. Mycket riktigt, mina misstankar bekräftades, det var psalmsång, det
var kättare som höll gudstjänst. Alla fönsterluckor var tillskruvade så att jag icke kunde se
in, men av körsången, som dock tydligen var mycket dämpad, kunde jag förstå att mycket
folk var samlat i den lilla lokalen.
Kättarförföljelserna gick nu som en epidemi över landet, och ingenting var kyrkan och
vårt regerande furstehus välbehagligare än en angivelse mot dem som höll hemliga
lutherska gudstjänster; sådant var vid de strängaste straff förbjudet. Jag beslutade att stanna
för att utforska vilka de var som här trotsade andliga och världsliga bud.
Sången tystnade, och jag hörde en röst som talade i predikande ton. Jag tyckte mig
känna igen den rösten. Var det möjligt - kunde det verkligen vara Ludvig? Jag smög mig
närmare den del av huset varifrån jag tyckte rösten kom. Här hängde en fönsterlucka på
endast en hake, det var lätt att med varsam hand föra den lite åt sidan. De små blymfattade
rutorna var emellertid på innersidan så belagda med imma att jag icke kunde urskilja något.
Däremot hörde jag här bättre.
Inget tvivel längre, det var han som talade. Jag uppfångade tydligt dessa ord:" - den
papistiska Antikrist har förhållit oss det heliga bibelordet, som vill lära oss kärlek till Gud
och kärlek till bröderna, därför har också ondskan gripit omkring sig och blivit till en
styggelse för Gud och människor. Men vi, mina bröder och systrar; vill läsa detta ord och
uppbygga oss inbördes med dess evangelium, det är vår rätt som människor även om
kyrkan och lagen förbjuder det."
Jag hade hört nog. Med snabba steg gick jag därifrån och skyndade till stadens
högvakt, som jag i kraft av mitt ämbete hade rätt att kommendera. Jag tog med mig hela
vakten och omringade huset. Sedan befallde jag anföraren och några man att gå in, eller
bryta sig in om man icke ville öppna, och arrestera den som talade. Själv höll jag mig dold
på något avstånd.
Efter ett litet tumult kom de ut med sin fånge. Men vid hans sida klamrade sig fast en
kvinna som de förgäves sökte skilja ifrån honom. Jag hörde hur hon bad och besvor
soldaterna att släppa honom eller att ta henne med, men de slet henne med våld ifrån
honom och stötte bort henne.
Den skar mig i hjärtat denna klagande stämma som jag en gång haft så kär; och för ett
ögonblick greps jag av tanken att springa fram och befria dem. Men i nästa ögonblick
förhärdade jag mitt hjärta och lät de råa knektarna hållas.
Tidigt följande morgon anmälde min kammartjänare att en ung dam önskade tala med
mig. Det var Elsa. Hon hade ingen aning om att det var jag som störtat dem i olyckan, och
jag låtsades om en fullkomlig okunnighet om vad som passerat.
Hon bad mig så bevekande att jag skulle lägga mig ut för Ludvig, ty, menade hon, och
däruti hade hon mycket rätt, ett ord från mig skulle vara tillräckligt för att rädda honom.
Jag hycklade inför henne en vänskap för Ludvig, som jag inte längre hyste, men förebar att
min plikt som ämbetsman förbjöd mig att söka hejda rättvisan, då hans förbrytelse var så
påtaglig - han hade ju gripits på bar gärning.
Med det vackra huvudet djupt nedböjt gick hon ifrån mig utan att säga farväl. Det bröt
ut en storm i mitt inre, som jag inte kunde betvinga. Jag rusade ut efter henne och bad
henne komma tillbaka. Hon såg på mig med stora undrande ögon och följde mig tyst in
rummet. Jag kastade mig för hennes fötter och sträckte armarna mot henne.
- Elsa, utropade jag, bli min och jag räddar Ludvig!
Hon såg en stund på mig med en blick som övergick från medömkan till förakt.
- Aldrig! sa hon med fasthet och gick med värdig hållning ut ur rummet.
Jag rasade, jag stampade i golvet. Hur hade jag icke förödmjukat mig inför henne, och
hon bara trampade på mig! Hämnd! Hämnd! ropade det inom mig.
Jag tillkallade den domare som skulle handlägga målet, och lät honom svära en dyr ed
att icke inblanda min person i vad jag hade att meddela. Jag berättade hur allt tillgått och
citerade de ord jag hört Ludvig säga. Dessa vore väl nog att fälla honom, menade jag.
-Naturligtvis, svarade den lagkloke med ett inställsamt leende, men om ers nåd icke
själv vill vittna så finns det ju inga vittnen som har hört honom säga dessa ord.
-Försök; jag tror att han känns vid sina ord utan vittnen.
...... månne det? Ja kättare är ett underligt släkte, de är inte som andra människor. Han
bugade sig djupt och gick.
Domstolen sammanträdde i rådhuset. Jag var närvarande och hörde allt, men satt
bakom ett draperi så att ingen såg mig.
Det gick som jag beräknat. Till en början förhöll sig Ludvig inför rätten lugn och
reserverad.
-För vad är det ni anklagar mig? frågade han domaren.
-Du har hållit luthersk gudstjänst, du har vilselett folket, du har hädat kyrkans
överhuvud, hans helighet själv.
-Vem vittnar emot mig?
-Dina egna ord. Du har sagt, att den papistiska Antikrist har förhållit er det heliga
bibelordet, men att ni skulle läsa det trots kyrkans och lagens förbud.
Nu bleknade han.
-Vem har sagt det? frågade han med darrande stämma.
-Jag frågar dig: Har du yttrat dessa ord?
Han stod en stund alldeles stilla, sedan kom svaret lugnt och fast.
- Jag nekar ej för mina ord och jag är färdig att upprepa dem, men vem har sagt dig
detta...? Ty någon förrädare inom vår lilla krets finns icke.
- Det hör inte hit. När man hädar får man vara beredd på att väggarna har öron.
Domen lydde på fem års tukthus, dock med rätt för den fångne att bli fri i samma
stund han avsvor sin tro. För domens verkställande överlämnades den dömde tul den heliga
inkvisitionen, som ägde att omvända honom från hans kätterska villfarelser. Vad detta
betydde förstod envar. Det var tortyrkammarens gräsligheter som väntade honom. Ludvig
tog sig om pannan, stapplade några steg baklänges och segnade ned på en bänk. Elsa, som
från en vrå av den till trängsel fyllda salen åhört förhöret, uppgav ett genomträngande skri,
banade sig väg fram till Ludvig och slöt honom i sina armar. Ögonblicket därpå reste hon
sig, sträckte sin hand mot domaren och sa med fast stämma:
- Denna orättfärdiga dom kommer över dig och den, som angivit oss. Men det säger
jag dig domare: Har du dömt honom, så skall du också döma mig, ty jag är den som ingivit
honom den tro för vilken du dömt honom. Jag är hans lagvigda hustru, och jag har rätt att
dela fängelsets lidanden med honom.
- För bort kvinnan, hon är tokig, sa domaren.
Jag kan inte dröja längre vid dessa ohyggliga minnen. Annu efter mer än 300 år; och
fastän jag lidit mig fri från de länkar jag då smidde mig, sargar dessa hågkomster min själ
så att jag har svårt att fortsätta. Jag skulle inte heller göra det, om det inte vore nödvändigt
för att förstå sammanhanget med vad som sedan gick ut över mig själv. Men jag vill vara
kort.
Ludvig, som hade en lika bräcklig kropp som hans själ var stark, dog av vanvård och
tortyr. Elsa var fullständigt bruten. Hon tynade bort och dog ett år efter Ludvig. Hans mor;
som alltid varit så öm om honom, blev virrig av sorg.
Och allt detta var mitt verk, jag eländige! Jag hade heller icke efter denna tid en lugn
stund. Så snart jag var ensam piskade mig samvetet. Om dagarna dämpade jag de inre
rösterna med ett intensivt arbete och bullrande nöjen, om nätterna bedövade jag mig med
sprit och opium.
Men den ena synden drar den andra med sig. Jag hade börjat förfölja kättare, och det
var som om en oemotståndlig makt hade drivit mig att fortsätta på denna väg. Jag
infångade det ena offret efter det andra och lät dem gå samma väg som Ludvig. Det var
som inbillade jag mig att min skuld mot honom blev mindre ju flere som fick dela hans
öde.
Så gick jag från brott till brott, allt känslolösare och hårdare ju längre det led, men mitt
anseende växte. Jag kallades kyrkans lydige son och tronens stöd. Alla såg upp till mig,
men också alla darrade för mig. Livet hade för mig blivit den hårda kampen mot den inre
rösten. Allt vad jag gjorde, gjorde jag i blindhet, då jag alltjämt ökade min skuld för att
slippa höra dess stämma.
Det liv jag förde undergrävde min hälsa, och jag var ännu icke 50 år då jag lades på
den sjukbädd från vilken jag icke skulle få resa mig. Med förskräckelse motsåg jag döden.
Väl försökte jag invagga mig i den förhoppningen att allt vore slut med detta livet, men det
ville inte lyckas; mina teologiska studier hade slagit så djupa rötter att jag icke kunde
komma ifrån tanken på ett evigt liv. Jag sökte då intala mig att jag naturligtvis skulle ärva
salighetens krona. Naturligtvis - jag som bragt så många kättare om livet, jag som varit
kyrkans starka stöd - vem skulle väl annars få den. Men även den tanken blev aldrig till
någon visshet. Jag låg där och grubblade över mitt kommande öde med ovisshetens
skrämmande tyngd över mig, och samvetsaggens gnagande pina i min själ, allt under det
de fysiska plågorna icke lämnade mig någon ro. För mig började helvetet redan på jorden -
lyckligtvis kan jag säga, ty därigenom bröts den värsta udden av de lidanden som väntade
mig på andra sidan.
En liten episod från mina sista dagar vill jag omtala. Jag blev aldrig gift utan levde ett
enstöringsliv, som nog i sin mån bidrog att fördystra min sorgliga tillvaro. En gammal
knarrig hushållerska och en idiotisk, snuskig munk som skulle vara lite läkekunnig, turades
om att vaka vid min sjukbädd, men det hände icke sällan att båda var borta, och jag fick
ligga ensam långa stunder.
Vid ett sådant tillfälle kom en gång helt oförmärkt en gammal gråhårig gumma in till
mig. Dörrarna hade stått öppna, och hon hade bara stigit på. Hon stannade vid tröskeln och
såg sig undrande omkring. Sedan gick hon rakt fram till min säng och stirrade fånigt på
mig.
- Jag går och söker min Ludvig... är det du det? De har sagt att han skulle finnas här...
Han hade så vackra ljusa lockar och blå ögon... men du är svart, du... du är inte min
Ludvig. Men säg mig var du har gjort av honom... Är det du som har gömt honom?
Hon började leta överallt i rummet. Jag låg som i den värsta tortyr.
- Mor Annika, sa jag slutligen, känner du inte igen mig?
- Nej, du är så svart, dig känner jag inte... Ludvig var ljus, han... Stackars mor Annika,
som inte mera får se sin gosse.
Hon satte sig ned i en länstol vid sängen och vaggade med huvudet.
- Se på mig rätt. Jag är ju Bernhard. Känner du inte igen mig?
- Bernhard? Bernhard... vem är det? Så hette en gosse som Ludvig höll så mycket av...
är det du det?
- Ja, det är jag.
- Nu ljuger du. Bernhard var en präktig pojke, men du ser så elak ut... Han gick bort
och jag vet inte vart han tog vägen... Elsa sa att det var Bernhard som förrådde Ludvig, det
tror jag inte, det är inte möjligt... eller vad tror du?
Jag låg i den rysligaste ångest. Oemotståndligt sträckte jag båda armarna emot henne.
- Jo, mor Annika, för dig vill jag bekänna det. Det var jag, Bernhard, som angav
Ludvig. Han var ju en kättare.
- Heliga Guds moder! Då är det ju du som tagit honom ifrån mig. Ve dig! skrek hon
och störtade emot mig. Ge mig tillbaka min Ludvig eller jag stryper dig.
Hon hade kanske också gjort det, om inte i detsamma munken kommit tillbaka och
med våld fört henne ut ur rummet.
Jag var djupt uppskakad, och den starka sinnesrörelsen gav min sjukdom en avgörande
vändning. Några dagar därefter dog jag.
Så underligt det kan förefalla, var denna lilla händelse av stor betydelse för mig. Bara
den omständigheten att jag i ett ögonblick av förskräckelse kanske mera än av verklig
ånger kunde bekänna för Ludvigs mor att det var jag som angivit honom, om jag också
samma andetag var färdig att urskulda mig med att han var en kättare, gjorde det lättare för
mig sedan i min yttersta nöd på andra sidan att bekänna hela mitt brott. Isskorpan omkring
mitt hjärta hade fått en första liten bräcka - det var betydelsen av detta underliga besök,
som jag nu välsignar.
Försynens hjälpmedel för att frälsa en själ är förunderliga.
II
Jag vill försöka beskriva lite närmare förloppet vid min död.
En iskyla grep mig. Den började i fötterna och steg sakta uppåt benen. Samtidigt
omtöcknades min syn så att jag endast otydligt förnam föremålen omkring mig. Jag förstod
att nu kom döden, den så länge fruktade upplösningen. En ryslig ångest skakade hela min
inre varelse. De fysiska plågor jag så länge lidit under domnade småningom bort, men i
stället tilltog mina psykiska smärtor i en förfärlig grad. Nu svartnade det för mina ögon, jag
såg ingenting men hade ännu medvetande och kände iskylan långsamt stiga upp mot
bröstet. Jag ville ropa på hjälp, men fick icke fram ett ljud, jag ville slå med armarna mot
något ohyggligt som jag tyckte mig förnimma alldeles invid mig, men hela min kropp var
som förlamad. Under allt detta arbetade inom mig något som jag tyckte ville slita sönder
mig, och dock var det icke förenat med någon svårare fysisk smärta. Sedan minns jag
ingenting. Jag föll i en dvala. Förlossnings arbetet var fullbordat.
När jag vaknade igen var min första förnimmelse att jag frös - jag frös så att jag
skakade. Mörkt var det också omkring mig, jag såg ingenting. Ännu förstod jag ej att jag
var död, utan trodde att mina vårdare försummat mig så att de varken tänt ljus eller lagt eld
i spisen. De måste också ha flyttat mig och berövat mig mina kläder. Jag låg ju nästan
naken, hade endast några tunna, trasiga paltor på mig.
Jag blev ond och ropade först på munken, sedan på min hushållerska - nu hade jag
dock återfått talförmågan - men ingen kom.
Jag famlade i mörkret efter min ringklocka, den fanns icke. Vad ville detta säga? Vart
hade man fört mig och varför hade man lämnat mig så ensam? Jag ropade ännu en gång
men fick intet svar.
Då försökte jag resa mig och märkte till min förvåning att jag visserligen var mycket
matt men likväl kunde vända mig och sätta mig upp utan hjälp och utan plågor; vilket jag
inte på länge kunnat. Jag kände mig emellertid förfärligt hjälplös och råkade i verkligt
raseri för att de människor; som dock var så frikostigt avlönade för den omvårdnad de
skulle ägna mig, lämnat mig på detta sätt utan att säga ett ord.
Jag började treva lite omkring mig för att finna mig till rätta. Mörkret, som jag först
fann så ogenomträngligt, började småningom skingras av en skum halvdager så att jag
kunde urskilja de närmaste föremålen. Det var en ryslig belägenhet jag befann mig i. Jag
låg på bara stenhällen, som dessutom var fuktig och klibbig - var det underligt att jag frös?
Vad kunde detta betyda? Hade man kastat mig i fängelse - och i vilket fängelse? En sådan
avskyvärd håla hade inte ens inkvisitionen till sitt förfogande.
Då jag ropat mig trött utan att få annat svar än ekot av min egen röst, vilket
återstudsade från - som det tycktes - djupa schakt inne i berget, kastade jag mig förtvivlad
ned på mitt usla läger och började gråta. Länge låg jag så och snyftade utan en aning om
var jag befann mig. Då hörde jag plötsligt ett skratt tätt invid mig. Jag lyfte huvudet och
såg en munk klädd i kåpa med kapuschong över huvudet och rep om livet. Jag kunde inte
riktigt urskilja hans drag, men jag såg att han flinade åt mig.
- Hä! sa han. Jaså, du har kommit nu. Det var inte för tidigt, vi har länge väntat på dig.
Du har varit duktig du - har skickat många kättare till helvetet, och nu har du själv kommit
efter för att se om du hade dem i gott förvar. Hä!
Här utstötte han ett hånskratt som skar mig genom märg och ben.
- Vem är du? frågade jag.
- Till din tjänst, stormäktigste herre, hånade han.
-Och vart har man fört mig?
- Till det palats du själv låtit uppföra, storvördigste.
-Sluta med ditt hån, slyngel, och säg mig hur jag skall komma ut ur den här hålan?
-Om ers höge nåd behagar ta min arm så skall vi tillsammans lustvandra en stund i
dessa svala pelargångar; där konst och natur förening gjort allt för vår bekvämlighet. Här
är oss gott att vara. Vem tänker på att komma ut?
- Tig din lymmel och gå din väg! ropade jag i vredesmod.
- Bevars! Är jag till besvär så skall jag genast försvinna. Jag tyckte ers höghet nyss
ropade på hjälp, och som jag är en beskedlig själ så ville jag höra hur det var fatt, men inte
vill jag vara besvärlig.
Han sträckte sina händer över mig. Pax vobiscum! sa han med hånfull stämma, slog till
ett gapskratt och försvann.
Gräsligt! Jag sjönk ihop alldeles tillintetgjord. Skulle detta bli min lott för alla de
tjänster jag gjort kyrkan, att ligga vanmäktig ett fuktigt källarvalv och bli förhånad av en
eländig munk? Nej, jag måste skaffa mig visshet om vad detta gyckelspel hade att betyda;
ty att det inte kunde vara annat än ett gyckelspel var ju tydligt.
Jag reste mig med någon möda och började treva mig fram dunklet, men än halkade
jag på de slippriga stenarna, än stötte jag mot bergväggen utan att finna någon utväg.
Förtvivlad sjönk jag ned på knä.
-Heliga Guds moder! bad jag. Hjälp din ringa tjänare ur detta oförskyllda lidande!
Då kände jag en varm hand fatta om min handled och hörde en stämma viska:
- Bernhard! Säg inte att det är oförskyllt. Du lider vad dina gärningar värda är. Hela
ditt liv har varit en hädelse mot Gud.
Jag såg mig omkring men kunde icke upptäcka någon, och likväl kände jag det fasta
greppet om min handled. Vad var detta, spökade det också i denna fasans hemvist?
- Vem är du osynlige? frågade jag, icke utan en hemlig bävan.
- Jag är den som blivit satt att vaka över dig, som följt dig under hela ditt liv och gråtit
över dina många felsteg, och som fört dig genom dödens port till den boning du själv berett
dig.
- Dödens port, säger du, är jag då död?
- Ja, du har lämnat din utslitna kroppshydda på jorden och befinner dig nu i andarnas
rike.
- Jag förstår inte det. Jag har ju en kropp som förut. Allting här är ju lika så materiellt
som på jorden. Jag står ju på fasta berget.
- Andevärlden har sin materie liksom jorden har sin. Den ena är lika verklig som den
andra. Man lägger av en kropp, men har en annan därunder som passar för andevärldens
förhållanden.
- Skulle jag verkligen vara död? Nu minns jag att jag låg och kände döden komma,
men så somnade jag in och vaknade upp här. Besynnerligt! Är jag således nu i skärselden?
Jag får bekänna att jag tänkt mig den varmare.
Min vän släppte sitt tag. Jag fick icke något svar.
Åter var jag ensam med mig själv. Jag hade fått så mycket att fundera på... Jaså detta
var den värld som låg på andra sidan döden. Hade alla det så här ruskigt, eller varför
drabbade det mig? Det var ju en himmelskriande orättvisa att jag, som levt ett så heligt liv i
brinnande nit för kyrkan, jag som skänkt så mycket till klostret, jag som befordrat så
många kättare till rättvist straff, att jag skulle få det så här ohyggligt. Hur hade Gud kunnat
handla så emot mig - eller - fanns det ingen Gud? Kaotiska tankar tumlade om i mitt
huvud.
Då hörde jag en sång, den lät som ett Ave. Trevande mig fram lyckades jag komma ut
i en lång gång som var svagt upplyst. Nu hördes sången tydligare, och jag gick i den
riktning varifrån ljudet tycktes komma. Med stapplande steg vandrade jag framåt tills jag
kom till en stor utvidgning inne i berget. Här var en hel mängd folk församlat, mest
munkar och nunnor. Jag stannade och lyssnade. Det var verkligen ett"Ave Maria" de sjöng,
men det skorrade i falska ackord. Jag frågade en svartbrödramunk som befann sig nära
mig:
- Vad vill allt detta säga? Och var är det vi befinner oss?
- Är du novis, din stackare, som inte vet att vi är i katakomberna. Men håll mun på dig
för nu börjar gudstjänsten.
Vid ett altare stod en präst med krucifix i hand och rabblade långa latinska böner. Jag
tyckte mig känna igen honom. Ja, det slog inte fel, det var pater Ambrosius, som dött några
år före mig. Han hade tillhört Jesuiterorden och varit en fanatisk förföljare av kättarna. Vi
hade ofta träffats och många gånger lagt planer tillsammans, hur vi skulle bekämpa
villfarelsen, men till och med jag tyckte att han stundom for fram med för mycket grymhet.
Jag trängde mig närmare för att höra vad han sa.
Han talade om den förföljelse de rättrogna nu måste utstå och som tvingat dem att
söka sin tillflykt i dessa bergshålor; men den tid skulle komma då kättarna skulle få sin
rätta lön, då de skulle stekas i helvetets eld. Då vore hämndens timma slagen, då skulle den
allena saliggörande kyrkans trogna anhängare triumfera, de skulle få vara med och dra
bränsle till bålet, de skulle få jubla och dansa omkring helveteselden, och sedan skulle de
ärva himmelens härlighet.
Här avbröts talaren av någon som klappade i händerna och ropade"viva Ambrosius!",
och så tog de i ring och dansade omkring honom under vilda skrän och förskräckliga
åtbörder. Mot min vilja blev jag släpad med tills jag dignade ned av trötthet.
Detta var mig för starkt. Med den rysligaste avsmak vände jag mig bort från detta
helvetiska gyckel och trevade mig tillbaka till min cell.
Var detta fortsättningen av vad man på jorden kallade ett heligt liv? Alla dessa munkar
och nunnor; som visserligen - det var ju allmänt bekant - levt i köttsliga njutningar men
dock släpat ut sig andakts- och botövningar; var deras liv ej mera värt än att de skulle sluta
i sådant elände? Och jag själv; skulle slutet av min lysande bana vara att hamna bland
sådant slödder? Det gick runt i mitt huvud. Jag grubblade så jag kunde bli tokig över var
felet låg. Att det låg inom mitt eget bröst hade ännu icke gått upp för mig.
Men den tid skulle komma då även mina styva knän fick böja sig. Det var genom den
ständiga ensamheten med mitt eget sjuka samvete, ett självplågeri, som icke kan i ord
beskrivas, och kanske även genom den olidliga beröringen med det mänsklighetens av-
skum, som här hade sin hemvist och trevnad, som min bättre människa småningom kom
till herravälde inom mig. Fort gick det ej, men det gick ändå under ständiga brottningar
mellan min stolthet, som pockande fordrade upprättelse för den orättvisa behandling jag
var underkastad, och mitt innersta jag, som med allt starkare och starkare stämma ropade:
På knä usling!
I de stunder då mitt bättre jag hade övermakten, hade jag ofta besök av min gode
skyddsande, som med ett oändligt tålamod sökte beveka mitt hjärta till ett helt och fullt
erkännande av min skuld. Men då reste sig stoltheten och började hävda sin rätt: Jag var
inte sämre jag än andra, jag var ju uppfödd i den tron att vad jag gjorde var ett gudomligt
verk. Då var det väl inte mitt fel utan deras, som lärt mig så. Om kyrkan for med villfarelse
så blev det väl inte deras fel, som tillhörde denna kyrka och aldrig fått lära sig bättre. O,
vad jag tuggade detta tema om och om igen i alla möjliga variationer! Men så fort jag
började därmed, försvann min goda skyddsande. Till en början sökte jag tolka detta som
om han vore svarslös gentemot mina starka argument och att det således var jag som hade
rätt, men senare kände jag nog att jag bara jagade bort honom med mitt käbbel.
Nu hade jag kommit så långt att jag kunde se honom. Han var så vacker; det lyste så
mycket godhet ur de milda blå ögonen, munnen uttryckte så mycket fasthet men var på
samma gång så mjuk, hans händer var så fina, och när han någon gång strök mig över
hjässan, gick det ut en underbar värme ifrån honom. Och så var han så ljus; jag kan säga att
det utgick ljus ifrån honom, ty när han kom blev det nästan full dager i min håla.
Dessa hans besök, som till en början var mig en verklig plåga, blev mig småningom
dyrbara. Upproret inom mig stillades när han kom, och jag fick en försmak av den frid
varefter jag omedvetet suckade. Det gick slutligen därhän att jag längtade efter honom och
inte nändes komma med mitt utslitna självförsvar för att inte driva bort honom. Men ännu
var jag icke färdig med mig själv.
Efter många års outsägliga lidanden fick jag emellertid slutligen flytta till en annan
bostad, där jag var befriad från besök av de vämjeliga figurer som hittills utgjort mitt enda
sällskap. Det var en usel koja visserligen, men den låg dock under öppen himmel. Kallt var
det även här och ingen sol spred glans över det dystra, enformiga landskapet, men det var
dock en lisa att få utbyta min ruskiga fängelsehåla mot denna halvt förfallna bostad.
Här förde jag under en lång tid ett verkligt eremitliv utan annan sysselsättning än det
pinande studiet av mitt jordeliv. Jag försökte nog slå bort alla hågkomster från det
förflutna, men de kom igen, jag kunde ej bli dem kvitt. Dag efter dag, år efter år av mitt
jordeliv fick jag här skärskåda och begrunda. Minnen dök upp, som kom håren att resa sig
på mitt huvud. Överallt grinade emot mig mitt eget onda jag, som för sina låga syften offrat
andras lycka, välfärd och liv. Det var hemska tavlor som upprullades för min syn, och
ensam satt jag där och stirrade på mig själv. Det är gräsligt vilka lidanden människan
genom sin ondska kan bereda sig!
Det fanns inte långt från min koja en liten by, där enstöringar sådana som jag slagit sig
ned för att hjälpa varandra i att uppodla den kringliggande ödemarken. Det var min enda
förströelse att delta deras arbete, men även där förföljde mig mina gnagande kval. När jag
gick där med spaden i hand och grävde i den karga jorden var det som om jag grävde upp
de dystra minnena från mitt jordeliv. En sten som gnisslade mot spaden blev till en
dödskalle, och när jag stirrat på den en stund igenkände jag ett av mina offer. När en liten
vattenåder silade sig fram i min spadfåra tyckte jag det var blod. Jag vet nu att detta bara
var mitt eget sjuka samvetes fantasifoster; men inbillningen spelar i andarnas värld en roll
som ni dödliga icke kan ana, den faktiskt skapar bilder så påtagliga att den, som icke
särskilt studerat dessa förhållanden, tar dem för verkliga.
Jag var trött av mitt arbete, jag var trött av att lida, jag var mig själv en olidlig börda.
En gång när jag satt utanför min hydda och vemodigt blickade ut över den ödsliga
heden framför mig, såg jag en mänsklig varelse med snabba steg nalkas. Det var en kvinna;
hon styrde tydligen sin kosa rakt på mig. Vem kunde det vara? Fotgängare i denna trakt var
ytterst sällsynta, och de få som gick förbi var mörka eller grå som jag själv, men denna var
ljus, nästan lika ljus som min skyddsande. Hon var nu helt nära, men hade en slöja över
ansiktet, så att jag inte kunde urskilja hennes drag.
- Frid vare med dig, sa hon, när hon stannade framför mig.
- För mig finns ingen frid, svarade jag.
- Frid finns för varje ande, blott han kan ta emot den. Guds kärlek är större än
människors ondska, den är också starkare, och ingen kan i längden brottas med denna
kärlek utan att bli besegrad.
- Du har kanske rätt, och jag skulle ingenting ha emot att bli besegrad, men... men det
är någonting inom mig som reser sig emot en sådan underkastelse. Jag tycker att jag blivit
orättvist behandlad av ödet. Om jag också ibland tagit miste om medlen har mitt mål dock
alltid varit gott - såvitt jag förstått det - att stödja den kyrka jag tillhörde och som jag fått
lära mig se upp till såsom den enda saliggörande.
- Du ser emellertid nu vilken salighet hon har berett dig som lön för den hjälp du
ägnade henne. Lär därav till en början att kyrkan själv såväl som din tro på henne var en
villfarelse. Men svara mig på en fråga, Bernhard: Var det bara kyrkans väl du åsyftade med
alla dina våldsgärningar?
- Du kallar mig vid namn hur känner du mig? Och vem är du själv? Säg mig ditt namn,
innan jag besvarar din fråga.
Den främmande lyfte slöjan och såg mig med en genomträngande men ändå mild blick
in i ögonen.
- Heliga Guds moder! utropade jag, är det du!
- Ja, jag är Elsa, den du en gång haft kär; men också berett de rysligaste lidanden.
Förstår du vad det vill säga att bli berövad den man älskar och veta honom vara inspärrad
och utsatt för inkvisitionens tortyr; utan att ens få dela hans kval?
- Nåd, nåd! stönade jag, i det jag sjönk på knä för hennes fötter.
- Svara mig nu på min fråga, Bernhard, gjorde du oss detta bara för kyrkans skull?
- Förlåt mig, förlåt! Det var av svartsjuka jag handlade, det var av sårad stolthet, det
var mitt onda hjärta som regerade mig. Jag var en usling - det var vad jag var - fast jag
skyllde på kyrkan. Elsa! Skall du någonsin kunna förlåta mig?
- Stig upp Bernhard, jag har för länge sedan förlåtit dig. Det är inte jag som behöver
blidkas...
- Nej, det är Ludvig, min forne vän Ludvig. Hur skall jag någonsin våga se honom i
ögonen? Ve mig! Han kan aldrig förlåta mig, det förstår jag.
- Även han hyser intet agg till dig. Han är färdig att öppna sin famn för dig, blott du
kommer till frid med dig själv. Nej Bernhard, det är Guds helige ande i ditt eget innersta,
den gnista av sig själv Han en gång nedlagt i ditt väsen, som du sårat till blods. Det är med
denna din egen ande som du måste försonas. Det är inför dig själv du av innerlig och
uppriktig ånger skall göra den bekännelse som du nyss i förskräckelsen gjorde inför mig.
- Jag förstår dig Elsa, och jag har i själva verket länge förstått att det är den vägen jag
har att vandra, fast mina knän varit för styva att böja sig. Men nu är jag färdig med mig
själv; det tjänar icke längre att söka stå emot den röst som överljutt ropar inom mig. Jag har
syndat mot Guds heliga lag i mitt samvete, som också från första stund anklagat mig
därför; fast jag alltjämt nedtystat dess röst. Jag är en stor brottsling. - Lämna mig nu, jag
måste vara ensam med mig själv.
- Gud välsigne och stärka dig i den viktiga striden, där segern redan vinkar emot dig.
Hon lutade sig ned och kysste min panna, sedan gick hon stilla som hon kommit.
Vad sedan följde är för andra av jämförelsevis ringa intresse, fast det för mig var av
den allra största betydelse. Jag vill därför fatta mig kort.
Sedan jag kommit till en uppriktig ånger och därmed följande förkrosselse, ljusnade
min tillvaro som genom ett trollslag. Jag fick flytta från min dystra hemvist till en vacker
trakt, där till en början Ludvig och Elsa tog hand om mig och gav mig en första undervis-
ning i mycket som rörde mitt nya liv. Ingenting har bättre kunnat övertyga mig om
kärlekens gudomliga makt än den ömhet varmed dessa vänner tog emot mig, dessa vänner
som jag så djupt orättvist behandlat, så grymt pinat.
Det var rörande att se hur Ludvig kom emot mig och räckte mig sin hand. När jag ville
be honom om förlåtelse, avbröt han mig.
- Käre vän; sa han, tala inte vidare om den saken, den har redan kostat dig svårare
lidanden än mig, ty psykiska plågor är vida plågsammare än de fysiska. Och vad jag den
gången fick lida, det har för mig vant sig i en glädje som jag inte kan beskriva. Låt oss nu
vara vänner alldeles som i forna dagar; då vi var unga och glada och livet log emot oss.
Jag frågade efter hans mor; som jag också vållat så mycket sorg.
- Hon har det gott nu, svarade Ludvig, men till en början hade hon svårt att finna sig
till rätta här. Hennes omtöcknade förstånd klarnade icke omedelbart, sedan hon avlagt sin
jordiska kroppshydda, ty sjukdomen satt djupare än i den fysiska hjärnan, men
genom lugn och lämplig behandling har hon nu kommit till klarhet och frid. Min önskan att
få kasta mig för hennes fötter och be henne om förlåtelse avböjde han dock.
- Jag tror inte det är lämpligt att du sammanträffar med henne ännu, ty hon är
fortfarande mycket svag och tål ej vid starka sinnesrörelser; men när hon blir starkare är du
nog lika välkommen till henne som till oss.
Ludvig och Elsa lämnade mig snart och återvände till sitt hem en högre sfär; de hade
bara kommit för att ta emot mig. Det var med verklig sorg jag skildes från dessa ädla
vänner som så kärleksfullt mött mig och så storsinnat lönat ont med gott. Min innerliga
önskan - det sa jag dem - var att framdeles bli i tillfälle att tjäna dem och sålunda i någon
mån återgälla deras godhet.
- Vi skall tjäna varandra, det hör oss alla till som medlemmar av det stora
brödraskapet, sa Ludvig, i det han tryckte min hand till avsked.
Då jag stod där ensam och blickade efter de bortdragande vännerna kom det över mig
en stark beklämning. Vad skulle nu bli min lott? Vad skulle jag ta mig till? Plötsligt stod
min skyddsande, den ljusa Dehli, framför mig. Varifrån han kom och hur han färdats fick
jag inte klart för mig. Jag tror han sänkte sig ned genom rymden.
- Nu, min vän, sa han, måste du följa mig ned till jorden. Det är ingen tid att förlora.
Där pågår häftiga strider; som du själv varit med om att underblåsa. Det är nu din plikt att
göra allt vad i din förmåga står för att dämpa stridens hetta och avvärja det onda
människorna är i färd med att tillfoga varandra och sig själva.
- Det vill jag gärna vara med om, så långt mina krafter förmår; sa jag. Visa mig bara
vad jag har att göra.
Vi följdes åt, eller rättare, han nästan bar mig på sina starka armar; och inom kort var
vi vid målet, denna samma stad där jag själv gått som en ansedd och fruktad man,
skådeplatsen för mina hemska ogärningar.
Det var underligt att återse allt från min nuvarande ståndpunkt. Hela denna
fysiska värld som jag förr ansåg så materiellt solid, syntes mig nu ganska overklig, då
däremot min egen kropp föreföll mig jämförelsevis solid. Så olika ser vi företeelserna från
olika plan. Nu gick jag obehindrat genom de tjockaste murar och kunde blicka in i
människornas inre och läsa deras hemligaste tankar som i en uppslagen bok. Men det var
inte det märkvärdigaste; jag gjorde en annan erfarenhet som väckte min beundran. Det
fanns på denna ort en hel mängd ljusa andar samlade, alla väl disciplinerade och
inrangerade uti en nästan militäriskt organiserad kår under höga, upplysta anförare, och i
denna trupp blev jag inmönstrad som en man i ledet.
Vår uppgift var i stort sett att stödja den tankefrihetens kamp som pågick och som
kallades kätteri. Men vi var icke på vårt plan ensamma herrar på stridsfältet. Skaror av
mörka andar drev omkring som pestsmitta i luften, hakande sig fast varhelst de kunde finna
ett fotfäste i människornas sinnen. Tiden var ond, lidelsernas böljor gick höga, där fanns
många tillfällen för de mörka att utså hat och split, att egga till våldsdåd och grymheter av
alla slag. De syntes vara mindre organiserade, jag tror knappast att de hade någon ledare,
men de fann villigare öron än vi och anstiftade därför mycket ont.
Det var dessas inflytande det nu gällde att motarbeta, på samma gång som vi hade att
ingjuta mod och hopp hos tankefrihetens förföljda martyrer. Var och en av oss fick därvid
den uppgift som bäst passade för hans krafter.
Det föll på min lott att hålla vakt hos en hög prelat som med all makt underblåste
förföljelserna mot kättarna. Jag fick i uppdrag att så ofta jag kunde, och särskilt då han sov,
söka föreställa honom hur orätt han gjorde och genom min egen historia avskräcka honom
från att fortsätta på den bana han beträtt. Men jag var icke ensam vid denna vakthållning,
en mörk ande, som i hög grad hade hans öra, vek sällan från hans sida. Det är underligt
hur maktlöst det goda inflytandet står om icke den det gäller själv genom sin
sinnesförfattning släpper fram det. Det var endast i stunder då prelaten någon gång
tvekade vad han borde göra som jag blev tillfälle att tillviska honom ett varningens ord.
När han sov hade jag större inflytande över honom. Jag kunde då locka ut hans ande ur
kroppen och samtala med honom. Och då han såväl som andra brottslingar i sitt innersta
väsen inte var så ond som hans gärningar antydde, kunde jag då få fram hans ljusare sidor.
Jag kunde få honom att erkänna att han icke hade rätt att förfara med den grymhet som han
förövade, jag kunde få honom att ångra sig, att kvida som ett sjukt barn och lova bättring,
men när han gått tillbaka i sin kropp igen och vaknade, var han på nytt en slav under de
gamla föreställningarna, vilka plölt så djupa fåror i hans medvetande; då var det åter den
mörka väktaren som kom till makten.
Mellan denne min motståndare och mig kom det aldrig till någon strid, fast jag nog
kände mig äga makt att för tillfället förjaga honom - det hade icke tjänat till något, han
hade snart kommit tillbaka med en hel skara hjälpare - men vi bevakade varandra med
misstrogna blickar och lämnade aldrig ett tillfälle obegagnat att göra vårt inflytande
gällande.
Jag stannade ganska länge på denna post men kunde tyvärr inte uträtta mycket. Sedan
fick jag en i visst avseende lättare och mera välsignelserik, men också mera smärtfylld
uppgift. Jag fick vaka över några fångar som försmäktade i inkvisitionens fängelse. Här var
jag ensam om vakten och kunde mycket bra göra mig hörd. Det var en glädje att se hur
deras anleten ljusnade när jag ingav dem tanken på den glädje som väntade deras trosstarka
andar; när materiens bojor fallit av. Med starka magnetiska strykningar kunde jag
dessutom icke endast hjälpa dem till sömn, utan även i någon mån mildra de smärtor
tortyren vållade dem. O, dessa helvetets bödelsdrängar; som med kallt blod kunde åse de
olyckligas plågor; de var vidriga att skåda. Det är fruktansvärt hur djupt en människa kan
sjunka i råhet och grymhet!
En av mina fångar dog, och jag fick den glädjen att ta vård om hans ande och föra
honom upp till hans ljusa hem. Det var ett jubel som var obeskrivligt. Hela härskaror av
ljusa andar kom honom till mötes och ledsagade honom med glädjerop och segerhymner.
Själv låg han under hela färden i mina armar; ännu mycket svag, men med ett saligt leende
på läpparna. När vi skildes åt, tackade han mig så varmt för det lilla jag kunnat hjälpa
honom. Men jag fick icke stanna däruppe i den bländande ljussfär där han hade sitt hem;
inte hade jag kunnat det heller; ty ljuset var så intensivt att jag formligen led därav den
korta stund jag dröjde för att avlämna min börda. Jag vände tillbaka till min post på jorden
och stannade där så länge kättarförföljelserna rasade.
Jag kommer nu till ett helt annat skede av mitt fria liv. Efter avslutad tjänstgöring på
jorden fick jag återvända till den sfär som var min egentliga hemort. Jag måste nu arbeta på
min egen utveckling, och särskilt behövde jag stärka mig för det nya jordeliv som jag
visste väntade mig, ett liv som skulle bli mycket törnbestrött, det kunde jag förstå. Det var
också med bävan jag tänkte på denna framtid, men ännu så länge var den ju rätt avlägsen.
Under en lång följd av år - det var väl nära ett sekel efter jordisk tidräkning - studerade
jag vid en större högskola i min sfär. Men nu var det icke teologi och juridik jag tog mig
an, det var i synnerhet samhällslära och etik, belysta genom exempel ur mänsklighetens
utvecklingshistoria på jorden, ytterst intressanta studier som leddes av mycket framstående
lärare. Där fick min redan förut ganska skolade ande en god bildning, som sedan i latent
form följde mig ned på min nästa jordevandring och blev mig till mycket både glädje och
nytta. Det är otroligt vad vi har mycket att lära, och hur kraven på nya kunskapsmått
alltmera växer; i samma mån vi intränger i vetandets schakter. Ju mer vi lär; desto mer ser
vi bristerna i våra kunskaper. Men tid fattas icke, vi har ju hela evigheten på oss.
Vid universitetet lärde jag känna två ryssar; för vilka jag fattade mycket tillgivenhet.
De var ivrigt sysselsatta att studera sitt lands sociala förhållanden och fast beslutna att vid
lägligt tillfälle gå ned igen för att delta i striden för sitt folks frigörelse. Orel var egentligen
en kammarlärd, han hade varit professor och föga tagit del i allmänna värv, men här hade
han under studiet av sitt lands historia blivit en varm entusiast för Rysslands frihet. Ivan
hade varit militär och med avsmak nödgats delta i underkuvandet av några oroligheter i
Lillryssland. Småningom drogs även jag in deras tankevärld och började intressera mig för
detta folk, som besatt så många möjligheter men i alla avseenden var så lamslaget. Särskilt
studerade jag deras religiösa sekter; som egendomligt nog alla framgått ur bondeklassen.
Den hänförelse varmed dessa enkla människor; utan någon som helst boklig bildning,
kunde offra sig och lida förföljelse för en i själva verket obetydlig avvikelse från den
grekisk katolska kyrkans lära, ja stundom bara från dess ritual, innebar något betagande,
som drog mig till dem.
Orel hade en syster vid namn Vera, som också studerade vid samma högskola, även
hon en ivrig entusiast för den frihetskamp som - vi visste - snart skulle utbryta i Ryssland.
Hon var en mycket sympatisk kvinna med vaken blick för alla sociala frågor och ett
ömmande hjärta för de lidanden hennes folk måste genomgå. Vi hade ofta långa debatter;
vi fyra, om lämpligaste utvägen för att åstadkomma en reform av de olidliga förhållandena.
Ivan ansåg att en öppen revolution om än så blodig vore den enda utvägen, och han
understöddes ivrigt av Vera, medan Orel och jag däremot trodde på en gradvis och
jämförelsevis lugn utveckling till ett parlamentariskt styrelsesätt.
Vid denna tidpunkt, det var under förra hälften av 1800-talet, visade sig redan de
första ansatserna hos det ryska folket till ett vaknande medvetande om den förnedring
varunder det levde. Den råa och grymma Nikolaus 1 hade kommit till makten, han svängde
en hård järnspira över sitt arma folk, och motståndet började redan, om endast blott på
enstaka punkter; att resa sitt huvud.
Ivan och Vera ville genast gå ned för att hinna bli vuxna tills striden måste uppblossa,
men den mera betänksamma Orel bad dem dröja, då tiden ännu icke var mogen. Länge
kunde de dock icke hållas tillbaka. De gick, och jag beslutade att följa dem. Till detta mitt
beslut bidrog i icke ringa mån en ömmare känsla för Vera, som vaknat inom mig och
småningom vuxit sig stark. Det var något i denna kraftfulla kvinnosjäl som drog och
tjusade mig så att jag slutligen icke kunde undvara henne. Hon hade för mig blivit allt, den
medelpunkt omkring vilken alla mina tankar och känslor kretsade, glansen över mitt liv.
Så vandrade vi ungefär samtidigt ned i materien, utan att veta mera om våra
kommande öden än att vi ville viga oss åt frihetens heliga sak.
III
I en liten stad i södra Ryssland föddes jag 1835 av enkla, godhjärtade föräldrar. Min
far var köpman och bärgade sig väl på sin lilla handel. Min mor var en from kvinna. Den
lille Peter var sina föräldrars ögonsten och växte upp till en rask och käck pojke. Redan
som barn visade jag mig äga en stark vilja som inte gärna gav efter. Jag var därför inte så
lätt att handleda och uppfostra, men då mina föräldrar; och synnerligen min mor; aldrig
behandlade mig hårt, höll jag mycket av dem och lydde dem gärna. En gammal
skolmästare däremot, som skulle bibringa mig den första undervisningen och därvid förfor
med onödig stränghet, blev snart min avsvurne fiende. Mot honom var jag trotsig och
olydig, och jag spelade honom gärna, när jag så kunde, något litet spratt. En gång gömde
jag hans mössa så att han fick gå barhuvad hem, själv hade jag skyndat mig undan innan
stormen bröt loss. Men när jag sedan hörde att denna gått ut över en oskyldig, gick jag till
min antagonist och sa honom att han handlat orättvist mot min kamrat, ty det var jag som
gömt hans mössa; den kunde han söka i den höga kastanjen på skolgården. Det blev
naturligtvis en grundlig avbasning och hot att jag fick sluta skolan om jag inte uppförde
mig ordentligt. Intet hade varit mig angenämare, men far ville att jag skulle gå kvar; och
jag lydde, fast jag nog hade en känsla av att jag just ingenting lärde mig i denna primitiva
lärdomsanstalt.
Jag hade emellertid en brinnande håg för att lära och inhämtade alldeles på egen hand
en hel mängd kunskaper; så att jag i skolan var långt före mina kamrater. Sedan fick jag
också en bättre lärare och gick raskt framåt i mina studier.
När jag var 17 år; kom jag till universitetet i Moskva. Här förde jag till en början ett
glatt studentliv och lät studierna ligga efter. Min far skickade mig regelbundet en efter våra
förhållanden rätt rundlig månadspenning, och jag lät i ungdomlig yra slantarna trilla. Men
då far skrev och undrade varför jag ännu icke tagit någon examen, vaknade skamkänslan
inom mig och jag beslutade att ändra levnadssätt. Nu blev jag i stället mycket flitig och tog
efter kort tid en första juridisk examen.
Det fanns vid denna tid bland studenterna en klubb som jag också tillhörde, men där
jag på senaste tiden knappast satt min fot. En dag kom en av kamraterna, Sascha
Georgewitsch, och bad mig följa med till klubben, där något senare på aftonen en hemlig
sammankomst skulle hållas, för att dryfta vissa missförhållanden vid universitetet. Jag
följde med. Saken var ju icke i och för sig så viktig, den rörde en relegation, som på den
tiden icke var någon ovanlighet, men anledningen var denna gång att den relegerade, en
bland kamraterna allmänt omtyckt yngling, i en examen fällt något oförsiktigt yttrande om
envåldsmaktens principiella förkastlighet såsom styrelseform.
Dörrarna stängdes och vakter utsattes på lämpliga punkter för att varsko om någon
fara hotade, ty polisens spårhundar vädrade gärna omkring studenternas klubbar. Sascha,
som särskilt var fäst vid den relegerade kamraten, öppnade sammankomsten och höll ett av
liarm och förtrytelse mättat föredrag över de tankens bojor varuti universitetet ville binda
sina fria studerande. Detta tal blev en tändande gnista för många bland studenterna och
även för mig. Efter föredragets slut gick jag fram och tackade Sascha och tillade att han i
mig kunde räkna med en varm anhängare av sina idéer; ja, skulle det också krävas handling
så ville jag vara med.
- Det kommer nog att krävas handling Peter; sa han, men ännu är vi ingalunda rustade
därför. Vi måste börja med att inom studentkretsarna genomsyra opinionen emot förtrycket
från våra universitetslärare och även från mycket högre ort.
Jag tryckte hans hand, och från den stunden var vi vänner som kände att vi kunde lita
på varandra.
Några andra talare uppträdde också, och det avslutades med att nästan alla de
närvarande tecknade sig som medlemmar av ett hemligt förbund som kallade
sig"Frihetsvännerna". Den relegerade kamraten, son till en rik adelsman i Moskva - jag vill
i denna min berättelse endast kalla honom Alexander - blev genast invald som förbundets
hedersledamot.
Så tillkom en av de många små härdar för frihetens heliga eld, som vid denna tid på
skilda orter tändes i Ryssland, brann en tid, ofta kvävdes med våld, men sedan flammade
upp igen med starkare glöd, offerhärdar; där många av Rysslands ädlaste söner bar fram
sina ägodelar; sin frihet, ja sina liv som offerved på altaret. Så stark var redan då
entusiasmen för Rysslands frigörelse.
Frihetsvännernas förbund hade under Saschas ordförandeskap täta sammankomster;
där det visserligen ännu icke var tal om någon handlingens politik, men där vi eldade upp
oss själva och andra för vår goda sak och tryckte flygblad som delades ut bland de andra
studenterna.
Vid ett av dessa möten hade jag anmält mig som talare. Jag utvecklade i ett längre
anförande vårt program, som gick ut på att inom universitetet arbeta för tankens och ordets
frigörelse som ytterst syftade på hela det ryska folkets befrielse från tsardömets och
ämbetsmannaväldets förtryck.
- Det är; sa jag, inte bara tanke- och yttrandefriheten här vid universitetet vi skall
arbeta för; vårt mål har en större omfattning.
Hela vårt arma folk suckar under ett olidligt förtryck utövat av en oansvarig, okunnig
och rå ämbetsmannakår; och understött av ett envälde som rasar i blodtörstig grymhet utan
en tanke på att de arma offren för denna vilddjurspolitik är människor med en odödlig själ,
människor med samma rätt till andlig såväl som fysisk luft, ljus och frihet som de i
samhället högre uppsatta. Det är till en strid på liv och död mot tsarismens idé vi måste
viga oss. Vad mer; om vi i denna till en början så ojämna strid personligen måste duka
under. För varje hjälte som stupar för frihetens sak, växer tio hans spår. Fäderneslandet
fordrar att vi offrar vår frihet och våra liv. Låt oss göra det med glatt mod. Vår sak är helig,
men själva betyder vi intet.
Jag hade inte väl uttalat de sista orden förr än dörrarna slogs upp och två polismän,
åtföljda av ett dussin gendarmer (=polissoldat), trädde in i salen. Jag blev genast arresterad
och jämte mig några av dem som stod närmast talarstolen, bland andra även Sascha. Något
motstånd var icke att tänka på. Vi fördes till ett polishäkte, där vi kvarhölls flera dagar
innan vi ens underkastades något förhör.
Slutligen fördes vi en morgon inför polisdomaren. Själva förhöret var en parodi på
domstolsförhandling, som skulle ha väckt vårt löje om inte situationen varit så allvarsam.
Några av de arresterade slapp undan med kortare fängelsestraff, men Sascha och jag
blev dömda till deportation i tio år. Sibirien var således det mål till vilket vår ungdomliga
frihetsglöd hade fört oss. Utan att ändra en min åhörde vi domen.
Ännu i nära en månad kvarhölls vi i arresten, tills de fångna hunnit samlas som skulle
dela vårt öde, och transportkolonnen hunnit organiseras.
Det kunde fylla volymer om jag i detalj skulle skildra bara de lidanden som var
förknippade med den långsamma vandringen på såriga fötter över Rysslands stäpper och
Sibiriens ödemarker.
Vi var tillsammans 50 till 60 olyckliga, som under knutpiskans slag släpade oss fram
med dagsmarscher om endast 15 till 20 mil den ändlösa stora stråkvägen över Nishneij
Novgorod - Kasan - Perni, genom de Uralska skogarna över Västsibiriens tundror till
Tobolsk och därifrån till Kolyvan, som var målet för vår färd.
Värre än själva vandringen, hur mödosam den än var; syntes oss de eländiga, snuskiga
ruckel, som fanns upptimrade efter vägen för att tjäna fångtransporterna som nattkvarter.
Något vämjeligare kan man knappast tänka sig än att packas samman i dessa stinkande
osunda nästen, där vi själva fick reda oss en bädd så gott vi kunde på det smutsiga golvet
med eller utan lite halm under oss. Om det var en plåga för de stackars bönderna, som dock
var vana vid umbäranden av alla slag, hur skulle det då icke kännas för den bildade
mannen som var uppfödd i en viss komfort. Och var det outhärdligt för oss män, hur
mycket svårare skulle det då icke vara för de arma kvinnorna. En icke ringa del av våra
lidanden beredde oss den dåliga kosten, som icke endast var illa tillredd, mången gång
endast halvkokt, utan dessutom av magraste beskaffenhet. Det behövdes verkligen den
aptit de ständiga marscherna framkallade, för att man skulle förmå sig att förtära den.
Vår kolonn bestod till största delen av politiska fångar; till vilka också räknades
sådana som under ruset eller i förtvivlan slagit en gendarm eller bara hotat en kretsdomare.
Där fanns gamla grånade bönder; grovt byggda arbetare, finlemmade ynglingar med vita
smala händer och en flammande glöd i blicken. Kvinnorna, tio eller tolv till antalet, var alla
mellan tjugo och trettio år; de flesta tydligen ur den välbärgade medelklassen. De, liksom
Sascha och jag, hade blivit gripna i nihilistiska ungdomsklubbar; där de med sin varma
entusiasm hade eldat månget manligt sinne att sluta sig till frihetssaken.
I samma mån som vi framskred ökades vår skara med nya olyckliga, som från andra
delar av riket stötte till vår kolonn. I Nischneij Novgorod fästes min uppmärksamhet vid en
ung flicka, som där jämte några unga män knuffades in i våra led. Hon hade ett rikt
mörkbrunt hår; en energiskt sluten mun och stora svärmiska ögon, som genast förrådde att
hon hörde till den klass av ungdom som utan hänsyn till sin familj eller sin ställning i livet
med hänförelse kastat sig in i den revolutionära rörelsen, för att få vara med om den stora
frihetskamp som man redan då drömde om såsom nära förestående.
Jag drogs av en underlig inre makt till hennes sida och frågade henne höviskt om jag
kunde vara henne till någon hjälp.
- Tack, svarade hon, jag skall nog bära mitt öde på egna skuldror. Ni står ju för övrigt
själv lika hjälplös som jag.
Disciplinen under vår marsch var icke synnerligen sträng, bara man icke blev efter. Vi
hade rätt att gå och prata med varandra, och blott vi icke talade så högt att någon av
bevakningen hörde oss, kunde vi även anförtro varandra våra föregående öden och den
närmaste anledningen till förvisningen. Några var i det avseendet mycket meddelsamma,
andra bet ihop sin mun så att man icke fick ett ord ur dem. Till den senare kategorin hörde
tydligen min nya bekantskap från Nischneij Novgorod. Hon var ordknapp och avvisande
utan att dock vara ovänlig, men hon intresserade mig så att jag, trots det, så ofta jag kunde
sökte upp henne och försökte inleda något samtal. Småningom upptinade hennes stelhet
och hon blev något mera meddelsam. Hennes namn var Sonja, hon var dotter till en rik
adelsman som agde ett stort gods i närheten av Kostroma.
Om anledningen till hennes förvisning hade jag gissat rätt. Våra öden var i det fallet
mycket lika. Med stort intresse hörde hon mig tala om den revolutionära, eller som den då
kallades, nihilistiska rörelsen bland Moskvas studenter. Hennes svärmiska ögon fick en
dunkel glans då vi kom in på detta ämne som låg oss båda så varmt om hjärtat.
Vad det gjorde mig ont om denna rikt begåvade, i lyx uppfostrade kvinna, för allt vad
hon under denna förfärliga marsch fick utstå, men den heroism varmed hon bar sina
lidanden fick mig att glömma mina egna. Vår färd hade börjat om hösten. Vägarna var av
det ständiga regnandet alldeles upplösta, och själva var vi ofta så genomvåta att vi
bokstavligen icke hade en torr tråd på kroppen, och sådana stuvades vi ihop i nästa
nattkvarter; där vi vid en stockbrasa fick torka plagg efter plagg. Hur luften skulle bli dessa
logement kan lättare anas än beskrivas. På några ställen fanns skilda rum för män och för
kvinnor; men på andra åter blev vi sammanfösta i en gemensam stor sal.
Var det underligt om Sonja, trots sin viljestyrka, i längden icke kunde hålla sig uppe.
Hon sjuknade i feber och lades på en av de stora med tält överspända flakvagnar som
åtföljde trossen. Bland andra hade också en av trosskuskarna sjuknat så svårt att han måste
lämnas efter i en by. Jag blev ålagd att inta hans plats, och på det sättet kom det sig att jag
fick köra den vagn i vilken Sonja låg sjuk. Jag var nu i tillfälle att ägna henne all den
omvårdnad som de primitiva förhållandena medgav, och kände mig oändligt lycklig
däröver. Vad var nu för mig alla de strapatser jag själv hade att utstå; jag bar dem med den
största glädje emedan de hade fört mig tillsammans med denna kvinna, som under allt vad
vi tillsammans lidit småningom blivit mig kärare än friheten. Ja, hade jag nu haft valet
emellan att benådas och få vända om ensam, eller köra vidare med min dyrbara fora, så
hade jag icke tvekat ett ögonblick. Så kär hade hon blivit mig, hon som låg där på
halmkärven med min kappa över sig.
Men inte med ett ord, knappast med en blick hade jag förrått mitt hjärtas hemlighet.
Hon skulle inte störas med någon som helst efterhängsenhet från min sida, denna martyr
för vår heliga sak, det var mitt fasta beslut; därför gick jag där tyst och överlycklig med
tömmarna i hand vid sidan av vagnen.
Hon blev emellertid efter ett par veckor så återställd att hon icke fick åka längre, utan
måste återta sin plats i kolonnen. Jag däremot var fortfarande bunden vid trossen, där jag
skött mig till min förmans stora belåtenhet. Så var jag nu i det närmaste alldeles skild från
Sonja igen. Aldrig kunde jag tro att jag skulle komma att sörja över en kär väns
tillfrisknande, men skall jag vara uppriktig så gjorde jag det verkligen nu.
Vintern kom över oss med snö och köld i de Uralska bergen, men det var nästan att
föredra framför regnet och de djupa leriga vägarna. Under marschen höll vi oss alltid
varma och i natthärbärgena fick vi tillräckligt med bränsle.
Men nu väntade mig en ny prövning. I Tobolsk skulle vår kolonn dela sig, i det några,
och bland dem Sonja, var dömda till gruvorna Omsk, medan jag däremot tillsammans med
Sascha och de flesta andra till Kolyvan. Med en gränslös smärta motsåg jag den dag då jag
för alltid måste skiljas från henne som var mitt allt på jorden, och jag kunde till sist inte
återhålla ett uttryck av min sorg. Hon viskade ett knappast hörbart"tack" och räckte mig sin
hand, som jag lidelsefullt tryckte.
Den förfärliga dagen var kommen. Vi stod samlade på ett torg Tobolsk. Trossen
skiftades. Hästar från- och förspändes; det var ett svärjande och rytande. Bevakningen hade
kommit över brännvin och var rå och oregerlig. En poliskommissarie kom från kansliet
med ett stort papper i handen. Han började ropa upp våra namn och fördela oss på två
kolonner.
Då Sonjas namn upplästes gick hon fram till polismannen som hade ett rödbrusigt men
godmodigt utseende, och sa med fasthet:
-Jag ber er lille far; låt mig få följa med den kolonn som går till Kolyvan.
-Nej, mitt lilla socker; det går inte för sig, då skulle jag mista tjänsten, och det ämnar
jag icke riskera. Förresten skall jag säga henne att de har det mycket bättre i Omsk. Var
hon nöjd att få komma dit.
-Det fäster jag mig inte vid. Tänk ut ett sätt att låta mig få följa med till Kolyvan.
Hon hade talat så högt att vi alla hörde det. Var det möjligt... skulle hon vilja? Det steg
upp något av jubel i mitt bröst, jag stod en andlös spänning. Den rödbrusige rev sig i sitt
lurviga hår och var synbarligen villrådig.
-Det kan jag i alla fall inte avgöra min lilla duva. Jag måste fråga guvernören, men då
måste hon säga mig varför hon önskar byta förvisningsort. Sådant brukar inte beviljas om
man inte har goda skäl.
-Jag har det skälet att jag är gift med honom som står där; Peter Ivanowitsch, som är
dömd till Kolyvan. Förstår ni nu?
Jag utstötte ett glädjeskri och sprang fram till Sonja.
-Ja, ropade jag, skilj oss ej åt. Vi är förenade för tid och evighet. Vi kan arbeta med
mera kraft tillsammans än var för sig. Hjälp oss far lille, och Gud skall belöna dig!
Det hade uppstått en rörelse bland våra fångkamrater; de trängde sig fram och
förenade sina böner med våra. Vi stod tydligen väl hos dem alla och nu ropade de i
munnen på varandra:
- Ja, det är sant, de är gifta. Låt dem få gå tillsammans!
- Så, så, så! ropade den rödbrusige. Håll tyst, för här är det jag som talar! Ni må tro, go
vänner; att det är inte så lätt att bryta mot en nådig befallning. När transporten kommer
fram till sin bestämmelseort skall den hålla det riktiga antalet, som det står i papperen,
varken en för mycket eller en för litet. Men som ni vill ställa till, skulle det bli en för
mycket till Kolyvan och en för lite till Omsk. Det går inte an, förstår ni. Jag mister
ämbetet... aj, aj, aj, jag mister ämbetet.
En kvinna bland dem som var dömda till Kolyvan steg nu fram och anhöll att få byta
plats med Sonja.
- Ja, se det var inte så dumt, sa den rödbrusige, men... men... men, när ni så kommer
fram och de läser upp era namn och kommer underfund med att de fått fatt i en orätt
kvinna, då går det lika fullt ut över mig stackare.
- Nej, sa Sonja, vi byter namn, eller hur?
Hon vände sig till den andra, som bejakade hennes fråga.
Den rödbrusige gav till ett flatskratt.
- Ser man på så listiga de kvinnorna är... aj aj aj, så listiga! Ja, då går det ju bra då. Då
kan jag avgöra saken själv, tillade han med en viktig min. Guvernören behöver ej lägga sig
i sådana småsaker. Gå nu stilla små vänner! Men för all del, kom ihåg era nya namn, tillade
han skrattande och hotade med fingret.
Du gamla försupna hedersman, välsignad vare du för ditt summariska sätt att tillämpa
kejserliga befallningar!
Så blev Sonja och jag förenade på Tobolks torg under våra medfångars jubelrop.
Någon annan vigsel fick vi icke och behövde ej heller.
Lyckligare har ingen brudgum anträtt sin bröllopsresa än jag var; då vi åter satte oss i
marsch till Kolyvan. Jag hade haft lust att dansa vägen framåt, så brusade glädjen inom
mig. Sonja var stillare, men även hon var lycklig. Det var icke ett överilat steg hon tagit;
det hade mognat hos henne, detta beslut, från den dag hon måste stiga ned från sjukvagnen.
Och nu gick vi där hand i hand mot okända, mörka öden, men med frid och glädje i våra
hjärtan.
Äntligen var vi vid målet för vår vandring, men nu börjades ett nytt kapitel i vår
pinohistoria. Vi kom fram i februari. Kölden var oerhört sträng och vi led förfärligt i den
fallfärdiga koja som blev oss anvisad till bostad. Våra kläder var nästan utslitna och i
övrigt otillräckliga. Ett hårt arbete väntade oss också, i alla händelser fullkomligt
främmande för oss båda. Jag blev anvisad plats i en av gruvorna, där jag fick stå dagen i
ända på samma plats i mörker och fukt tillsammans med några andra stackare och dra ett
vindspel för uppfordring av malmen. Det ansågs vara det hårdaste arbetet och därför sattes
de nykomna dit. Mat skickades till oss en gång mitt på dagen, en otillräcklig och kall föda
som det fordrades en förberedande svält för att kunna förmå sig att förtära. Hur döds-trött
och förtvivlad var jag icke om kvällen, när jag på de slippriga stegarna mödosamt steg upp
igen och vandrade till mitt hem! Men här mötte mig Sonja alltid med öppen famn och ett
kärleksfullt leende, och därmed strök hon bort - för stunden åtminstone - all bitterhet ur
min själ.
Vad hon var stark och vad hon var god! Hennes arbete var icke heller mindre tungt
och mödosamt än mitt. Det fanns ett stort gemensamhetskök där alla gruvfångarnas mat
tillagades, ett ohyggligt snuskigt hål, där råttor sprang omkring på golvet som tama
husdjur; och kackerlackor hängde i stora klungor på väggarna. Här hade Sonja till uppgift
att diska de kärl som kom tillbaka med matrester från gruvorna. En vämjeligare
sysselsättning kan väl knappast tänkas, men hon bar sitt öde med en resignation och en
själsstyrka som var beundransvärd. Då jag ofta var så uppgiven av modlöshet att jag helst
skulle velat dö, till och med för egen hand, kom det aldrig ett knot över Sonjas läppar. Hon
sökte intala mig mod genom att uppgöra planer för framtiden, då vår förvisningstid gått till
ända. Hon var dömd till åtta år men var fast besluten att stanna de två år som min strafftid
översköt hennes. Ja, vad hade jag väl tagit mig till om jag icke haft denna ängel vid min
sida!
Tyvärr skulle jag dock icke få behålla henne; men varför säga"tyvärr", borde jag icke
snarare glädjas och vara tacksam att hon fick sluta. Efter halvtannat års ståndaktigt burna
lidanden dukade hon under - kanske mera för den oerhörda själsspänningen än för fysiska
ansträngningar och umbäranden. Det utbröt på sommaren året efter vår ankomst en farsot,
som likt en befrielsens ängel gick fram över vår straffkoloni. Sonja var bland de lyckliga,
vilkas bojor föll av. Jag satt hos henne i det sista. De vackra ögonen lyste av feberglöd när
hon tryckte min hand och viskade:
- Var vid gott mod Peter. Jag tror på en fortsatt tillvaro där vi skall få ersättning för
vad vi här har lidit, och där vi skall återfinna varandra under ljusare förhållanden - mycket
ljusare. Tack du dyrbaraste för vad du varit för mig! Aldrig hade jag kunnat bära mitt öde
om jag icke haft dig vid min sida... Och så en sak, Peter: Tänk aldrig att det offer vi bringat
vårt älskade fädernesland varit förgäves. Vad vi lidit i tysthet, osedda av människor; det är
ett utsäde Rysslands heliga jord, det skall en gång bära frukt till frigörelse av vårt folk.
Hon låg och höll min hand i sin. Jag såg hur krafterna sjönk. Av en rörelse med
huvudet förstod jag att det var något hon ytterligare ville säga. Jag lutade mitt öra mot
hennes mun och uppfångade hennes sista knappt hörbara ord:
- Jag går bort nu Peter... får aldrig återse mitt land... men när du en gång på nytt får
trampa Rysslands jord, så böj dina knän och kyss marken som en hälsning från din Sonja.
Ensam - ensam - vad skulle jag ta mig till? Att framsläpa ännu 8 1/2 år i dessa
helvetiska förhållanden var mig icke möjligt. På något sätt måste jag göra slut på mitt
elände. Jag kunde ju kasta mig ned i gruvöppningen, det vore en säker befrielse, många
hade gjort det före mig. Men det var som om jag vid denna tanke skämdes inför Sonja. Vad
skulle icke hon lida av att se en sådan handling av feghet, ty jag kände själv att det var fegt
att på detta sätt rymma från livet,
Men att rymma ur min fångenskap tillbaka till livet, till en människovärdigare tillvaro
och en nyttig verksamhet, det vore min fulla rätt, det skulle Sonja gilla. Det var dock ingen
lätt sak: Först att bereda sig tillfälle till flykt och sedan att på obanade vägar under
umbäranden, som måste bli förfärliga, släpa sig fram tusentals mil, alltjämt med fara att bli
uppsnappad, återförd, pryglad och hängd - det var just icke något lockande perspektiv.
Jag har hittills knappast nämnt ett ord om Sascha, så har jag gått upp i Sonjas och mina
egna öden, och dock hade han ständigt gått vid min sida både under transporten och sedan i
arbetet. Han var min alltid lika trofasta vän och olyckskamrat. Nu sökte jag hans sällskap
mera än förr; men de ögonblick vi kunde tala förtroligt med varandra var lätt räknade. Det
var inte tillåtet för fångarna att under arbetet tala med varandra, och ännu mindre hade vi
rätt att på lediga stunder komma tillsammans till enskilda överläggningar. Men hur strängt
vi än var bevakade kunde dock ingenting hindra två förslagna män, som visste att ta varje
tillfälle i akt, från att träffas och utbyta tankar.
Vi började spinna våra planer. Målet var att nå Schweiz, de politiska flyktingarnas
förlovade land. Men hur? Till en början måste vi smyga oss fram längs densamma stora
stråkväg som vi kommit, men inte på själva vägen, det skulle ofelbart leda till vårt ertap-
pande, nej, vi måste ta oss fram vid sidan av vägen, men aldrig helt släppa känningen av
densamma för att icke gå vilse i de ändlösa ödemarker vi hade att passera. Väl inkomna i
Ryssland skulle vi slå in på en sydligare väg än den vi kommit för att över Pensa, Tambow
och Pultava söka nå fram till Odessa eller någon annan hamnstad vid Svarta havet. Där
kunde man alltid ta hyra på något fartyg eller hålla sig gömd i lasten och sålunda komma
över till Italien och därifrån till Schweiz.
Men en sak var att lägga planer; en annan att bringa dem till utförande. Hur livnära sig
under tiden, då det ju uppenbarligen var förenat med stor fara att visa sig i byarna eller
städerna, åtminstone så länge vi rörde oss på Sibiriens mark? Det var nämligen ett stort pris
utfäst för den som kunde ertappa en förrymd fånge och överlämna honom i landpolisens
händer. Men varför misströsta, vi var nu mitt i högsommaren, skogarna och fälten var fulla
av bär och ätbara örter. Det gällde bara att komma i väg innan det blev för sent på året.
Men hur skulle själva rymningen utföras? Det första steget blev alltid det svåraste; sedan
skulle faror och svårigheter avta i samma mån som vi kom längre från vår förvisningsort.
Nu gällde det att handla klokt och raskt. Omständigheterna var oss gynnsamma. Jag
lyckades att från en bonde, som varit i staden och försett sig med brännvin, stjäla en kagge
då han halvfull låg på lasset och lät hästen gå den gamla vanliga vägen utan ledning av
tömmarna. Denna kagge blev vår bundsförvant. Vilade ut den som en försåt på den
patrullväg som den oss närmaste vakten hade att passera. Det lyckades. Vid midnatt, då vi
smög oss ut, fann vi vakten i djup sömn bredvid det giller vi lagt i hans väg.
Med klappande hjärta smög jag mig ända intill honom, tog hans mössa som fallit av
honom, och sidogeväret som han lagt ifrån sig, en liten kort huggare som kunde bli oss till
nytta både som försvarsvapen och som kniv. I utbyte fick han min fångmössa, den enda av
alla komprometterande klädesplagg vi lyckades bli kvitt.
Och så började vi vår äventyrliga färd. Att vi lyckades genomföra vårt program
förefaller mig ännu som ett under. Men vilka strapatser och faror det innebar; vilka
lidanden det kostade, vilka hungerskval det medförde, det vill jag icke ens försöka att
skildra, det skulle också spinna ut min berättelse till en tröttande längd. Endast några
antydningar må här tillåtas mig.
När man kämpar för liv och frihet under så svåra omständigheter; är man icke så
nogräknad om medlen. I mången ensamt liggande koja, där vi vågade räkna på vår fysiska
styrka, om så skulle behövas, gick vi modigt in. Vi började med att tigga, och om detta
icke hjälpte tog vi med våld matvaror och kläder. Må de förlåta oss, dessa ödebygdens
värnlösa invånare. Jag hoppas vi någon gang pa det ena eller det andra planet skall bli i
tillfälle att återfinna dessa våra fordringsägare och återgälda dem mångdubbelt vad vi då
nödgades ta med våld.
Sedan vi på detta sätt småningom lyckats utbyta den komprometterande fångdräkten
mot vanliga bondkläder och även kommit längre från förvisningsorten, vågade vi oss in i
byarna, föregivande oss vara sibiriska bönder som sökte arbete. På ett och annat ställe fick
vi också stanna några dagar för att hjälpa till med havreskörden eller höstplöjningen, och
kunde på detta sätt till och med tjäna en och annan rubel. Mången gång hade vi dock att
uthärda ett svårt korsförhör inför lantpolisen eller byäldsten, men räddade oss genom att
anslå den mest idiotiska dumhet. Det farliga var emellertid att vi icke hade pass, men även
denna svårighet blev slutligen avhjälpt.
I Jekaterinenburg blev vi anhållna av en gendarm och införda till polismästaren för att
underkastas förhör. Med bävande hjärtan trädde vi åtföljda av gendarmen in i ett rum i
polisens kansli, där för tillfället ingen var inne. Polismästaren var ännu icke kommen och
lät länge vänta på sig, så att vi hade god tid att se oss om. På bordet framför oss låg en
mängd papper; bland vilka mitt skarpa öga upptäckte några passblanketter. Där låg inom
räckhåll dessa efterlängtade papper; som för oss betecknade den största trygghet, men hur
komma åt dem?
Då hördes ett häftigt buller i rummet utanför; det lät som ett verkligt tumult med höga
rop och slamret av kullslagna stolar. Gendarmen rusade ut. Ögonblickligen snappade jag
några blanketter; vek ihop dem och stoppade dem i stövelskaftet. Men då det väl var gjort
insåg jag vilken fara jag utsatt mig för; en kroppsvisitation och jag hade varit förlorad.
Ängestsvetten avsatte stora pärlor pannan.
Gendarmen kom tillbaka och omedelbart därpå trädde polis-mästaren in i rummet. Han
hade blivit vittne till slutet av tumultet och var dess bättre så upptagen därav att han ägnade
oss föga uppmärksamhet. Gendarmen anmälde att vi var anhållna som pass-lösa, men det
tycktes icke intressera honom.
- Låt de där nöten gå och skaffa mig genast rapport om vad som passerat, röt han i
onådig ton till gendarmen.
Vi var räddade. Det var ingen svårighet att från ett anslag på stadens rådstudörr i hast
avteckna polismästarens namnteckning och sedan själva utskriva våra pass. Sascha var full
av beundran över min förslagenhet och djärvhet. Själv sa han sig aldrig ha kunnat uttänka
än mindre utföra denna plan.
Den kära Sascha! Han var ju mera entusiast än praktisk karl, men aldrig hade jag utan
hans bistånd kunnat genomföra min flykt. Så många gånger då jag var färdig att digna
under fysisk trötthet och psykisk nedbrutenhet, kom mig Saschas spänstiga lynne och
oändliga tålamod till hjälp. Han var i själva verket den bärande kraften i vårt broderskap.
Och så hängiven och tjänstvillig han var! En gång, då jag i den yttersta förtvivlan var fast
besluten att icke längre fortsätta den tröstlösa kampen för livet, utan helt enkelt ville lägga
mig ned och överge mig åt den kvalfulla hungersdöden, upp-bjöd Sascha sina sista krafter
för att insamla några örter och bär som han tvingade mig att förtära. Jag kände mig
skamsen för min modlöshet, och så vandrade vi vidare. När vi lämnade Jekaterinenburg
kom vi in i det europeiska Ryssland. Jag böjde knä och framförde Sonjas hälsning till
foster jorden. Rörelsen blev mig övermäktig. Jag grät som ett barn över detta arma land
som redan lidit så mycket och som säkerligen ännu i decennier måste blöda och gråta innan
frihetens sol uppgår över dess stäpper. Men jag mindes också Sonjas ord, att vad vi lidit
icke varit förgäves, det skall en dag bära frukt till frigörelse av vårt folk.
Tack vare våra pass, som ofta viserades och alltid togs för gott, kunde vi nu färdas
vida tryggare. Vi arbetade där vi kunde få arbete, och var sålunda i stånd att livnära oss på
ärligt vis, men fort gick icke detta färdsätt. Vintern kom och vintern gick, och vi var icke
komna längre än till Pensa, men med våren strömmade ny livskraft i våra lemmar och nytt
levnadsmod i våra sinnen. Den senare delen av vår flykt gick utan nämnvärda äventyr; ja
stundom till och med under jämförelsevis angenäma förhållanden. Så till exempel lyckades
det oss att som pråmkarlar ett långt stycke åtfölja en pråmflottilj utför Dnjepr.
Äntligen nådde vi Odessa i början av augusti månad. Vår färd hade tagit ett helt år.
Kläderna hängde i trasor omkring kroppen, håret låg ned på axlarna, skägget var tovigt och
vilt. Fastän vi icke var mera än, Sascha 27 och jag 25 år, var våra ansikten fårade, våra
ryggar krökta, vår gång släpande, vi såg ut som gamla gubbar. För de rubel vi lyckats
sammanspara, köpte vi oss nya kläder, klippte hår och skägg och tog sedan hyra på ett
italienskt fartyg som låg färdigt att avgå till Genua.
De känslor vi erfor då vi kastat förtöjningarna i Odessas hamn och för fulla segel gled
ut på Svarta Havet kan lättare anas än beskrivas. Vi trampade ett fritt lands plankor, vi var
utom räckhåll för det ryska gendarmeriets spårhundar, vi var fria män. Den ryska kusten
sjönk vid horisonten. Med jubel, men också med en underton av djupaste vemod, vinkade
vi den blånande strimman farväl.
Skulle vi väl någonsin återse vårt fädernesland?
Det fanns vid denna tid icke så få ryska flyktingar i Schweiz, där de funnit icke endast
en tryggad fristad utan också i många fall ett verkligt hem hos godhjärtade människor som
intresserade sig för den ryska frihetskampen. Bland dessa filantroper fanns en förmögen
godsägare i närheten av Basel - jag vill i denna berättelse endast kalla honom Eberhard -
som tillsammans med sin hustru utövade en storartad välgörenhet. De var särskilt kända för
att understödja fattiga ryska flyktingar och försökte hjälpa dem till någon lönande
sysselsättning. Vi hade hört dem omtalas av ryssar; som vi sammanträffat med i Bern, och
vårt mål blev nu att uppsöka dessa ädla människor och be om deras bistånd för den
närmaste tiden.
Det var en underlig känsla av frid jag erfor då jag trädde inom deras hem. Vi blev
vänligt mottagna och berättade om våra underliga öden. Jag märkte nog att fru Käthe
många gånger såg på oss med misstänksamma blickar, tydligen undrande: Hur mycket är
väl sant av dessa rövarhistorier? - men vi fortsatte vår skildring ganska detaljerad form.
Godsherrens vackra, trofasta ögon lyste däremot av fullt förtroende. Då vi slutat, fattade
han våra händer och skakade dem hjärtligt.
- Måste ni nu finna en fristad i vårt land! sa han. Ni kan behöva vila och
vederkvickelse efter sådana strapatser och lidanden. Varmed kan jag bistå er?
- Till en början vore vi tacksamma, svarade jag, om vi kunde få stanna någon kortare
tid på ert gods som arbetare av ett eller annat slag, tills vi hunnit bli förtrogna med språket,
sedan hoppas vi bättre kunna reda oss själva.
- Jag skall tala med min förvaltare och hoppas nog kunna ordna den saken, men ni
förstår, att ni också måste dela mina övriga arbetares lott - om ni inte finner den för tarvlig.
- Jag är övertygad, svarade jag, att denna lott skall bli ett verkligt paradis mot den vi
lämnat.
Därvid blev det. Vi inrangerades bland vingårdsarbetarna. Det var nu sent på hösten
men vinskörden pågick ännu. Med en obeskrivlig glädje tog vi fatt på detta arbete. Vi fick
också snart det vitsordet, att flitigare arbetare fick man leta efter. Då vinskörden var
inbärgad blev vi uppkallade till godsherren, som mycket berömde oss för det arbete vi
utfört, vilket förvaltaren på det bästa vitsordat. Även fru Käthe tycktes nu ha givit upp sina
misstankar och bemötte oss med mycket vänlighet.
Vi tackade för det goda bemötande vi fått röna och tog farväl. Vi ämnade oss nu till
Basel, där vi hoppades finna någon lämplig sysselsättning.
- Jag väntar just i dag en rysk adelsman från Basel, där han sedan ett par år lever i
frivillig landsflykt. Det kanske kunde vara er till någon nytta att träffa honom. Vill ni inte
stanna här så länge.
Vi var naturligtvis mycket tacksamma för det vänliga förslaget och satte oss ned på
terrassen, iklädda vår arbetsdräkt.
En vagn kör upp på gården och en man om knappast 30 år, med fina aristokratiska
drag stiger ur. Värden går honom till mötes och för honom upp. Vi presenteras som
"landsmän, vilka lidit för Rysslands frihetssak". Men vad går åt Sascha? Innan värden
hunnit säga våra namn springer han fram och kastar sig om halsen på den nykomne.
- Alexander, ropar han, är det verkligen du? Det blev ett återseendets glädje som icke
kan beskrivas. Jag var inte så bekant med vår universitetskamrat, men då han hörde mitt
namn påminde han sig att jag var med bland offren för den bestraffning som hölls med
anledning av de demonstrationer som följde efter hans relegation. Vår goda värd och
värdinna blev ytterst intresserade av detta oförmodade sammanträffande och inbjöd oss att
vara deras gäster under några dagar, för att ge oss tillfälle att kollationera våra minnen med
vår vän Alexander, en inbjudan som vi med tacksamhet antog. Oförgätliga dagar av glädje
och lycka, de första på nära fyra års tid, de lade sig som balsam över de ännu blödande
såren.
Vi skildes från våra nya vänner, Eberhard och Käthe, och följde Alexander till Basel,
där han introducerade oss hos många för Rysslands frihetssträvanden intresserade
personer, och där vi också ganska snart fick en sysselsättning som lämnade oss en
nödtorftig bärgning. Sascha fick anställning på ett större handelskontor och
jag blev medarbetare i en tidning med första uppgift att lämna en serie skildringar av vår
fångenskap och vår flykt.
Så var vi nu äntligen fria medborgare i ett fritt land, visserligen icke vårt eget, men ett
land där vi, på grund av de sympatier vi fick röna, kunde känna oss fullkomligt hemma.
Språket, som vi naturligtvis studerat vid universitetet, vållade oss numera inga svårigheter.
Jag gör nu ett hopp i min berättelse på nära 10 år, som förflöt stilla och lugnt under
arbete och samkväm av angenämaste art. Från min hembygd hade jag fått veta att båda
mina föräldrar var döda. Deras kvarlåtenskap hade skiftats mellan andra släktingar då jag
ansågs vara spårlöst försvunnen. Det bekymrade mig föga, jag hade det gott nu, levde av
min penna och hade en liten intim vänkrets omkring mig. Ofta var jag gäst hos Eberhard
och Käthe, vilka jag mer och mer lärde mig hålla av.
En del ryska flyktingar jämte några andra för vår sak intresserade personer hade vid
denna tid i Basel en klubb, vars ledare Alexander var. Genom denna klubb, som stod i
förbindelse med likasinnade hemliga klubbar i flera av Rysslands större städer, stod vi i en
ständig beröring med vårt fädernesland och följde med livligt intresse de planer som
smiddes. Mången gång kände jag en så brinnande lust att återvända för att på nytt kasta
mig in i det hemligt sjudande livet, särskilt bland den studerande ungdomen, att det
krävdes Alexanders och Saschas förenade ansträngningar för att förmå mig att avstå från
vad de kallade ett dumdristigt företag.
Åren hade gått och jag var nu en medelålders man i min fulla arbetskraft. Jag gick och
längtade att få utföra något annat än att bara skriva tidningsartiklar. Då hände något som
för alltid gjorde slut på alla förhoppningar i den vägen.
Jag företog ofta långa fotvandringar i Basels vackra omgivningar och utsträckte dem
någon gång ända till Eberhards lantgods, som låg 15 kilometer söder om Basel. På en
sträcka av en halv kilometer helt nära godset löper järnvägen parallellt med och tätt intill
landsvägen. Just som jag på väg utåt hunnit till detta ställe, susade tåget förbi in till Basel,
och omedelbart därpå ser jag ett ekipage med hästarna i fullt sken komma rusande emot
mig. Vägen gjorde strax bakom mig en skarp krök och diket var på yttersidan av kröken
mycket djupt. Här var en verklig livsfara för de resande, vilka de än var, och jag beslutade
att söka rädda dem. Jag kastade mig framför hästarna och fick fatt i deras betsel, men
stöttes omkull, kom under vagnen, fick svåra krosskador och förlorade medvetandet.
Då jag återfick sansen låg jag på en bår, som bars av två karlar och bredvid båren gick
Eberhard och Käthe; det var deras liv jag hade räddat. Jag kände svåra smärtor i underlivet
och kunde inte röra mig. Man bar mig upp på ett gästrum och en läkare efter-skickades.
Han konstaterade att jag brutit ett ben och fått en svår inre skada i underlivet, han såg
bekymrad ut, och jag hörde hur han talade om faran för en inre förblödning. Under några
dagar svävade jag mellan liv och död, men livet behöll segern.
Det blev en lång och smärtfylld konvalescenstid varunder jag på det ömmaste
vårdades av mina vänner, särskilt av Käthe, som därvid understöddes av en sköterska från
Basel, syster Ursula. Det var emellertid ingen lätt sak att sköta mig, ty läkaren hade
strängeligen förbjudit mig att hjälpa till själv när jag skulle vändas eller lyftas. Jag hade
inte heller kunnat det, ty det minsta jag gjorde ett försök den vägen, kändes häftiga inre
smärtor. Men Käthe och Ursula var outtröttliga i sina ömma omsorger om mig, och
Eberhard turades med dem under den första tiden att vaka över mig.
Ursula, den goda själen, var en from katolik som, sedan jag blivit starkare, gärna kom
in på den religiösa frågan och gjorde vad hon kunde för att omvända mig till den romerska
kyrkan. Hon tillhörde ett franskt barmhärtighetssällskap som jämte sin kärleksfulla verk-
samhet även, då tillfälle yppade sig, och särskilt vid sjukbäddar, bedrev katolsk
propaganda. Mitt värdfolk, som själva tillhörde den reformerta kyrkan men för övrigt
mycket värderade syster Ursula, som de kände sedan gammalt, förehöll henne det
olämpliga i dessa försök, men hon var ohjälplig i sin nitälskan. Hon menade att när jag
ändå var katolik, fast av den villfarande grekiska kyrkan, borde det vara lätt för mig att nu
övergå till den enda saliggörande.
Jag får bekänna att jag icke hade ägnat den religiösa frågan något varmare intresse och
icke heller kände jag mig tilltalad av syster Ursulas varma trosnit, men däremot hade det
småningom kommit upp inom mig en övertygelse att våra föreställningar om döden och
livet efter detta icke var riktiga. Det var i synnerhet Sonjas ord på sin dödsbädd:"Jag tror på
en fortsatt tillvaro, där vi skall få ersättning för vad vi här lidit, och där vi skall återfinna
varandra under ljusare förhållanden", som också skänkte mig en ljusare tro. Kanske får vi
också där lösningen på jordelivets dunkla gåtor, kanske får vi ett tillfredsställande svar på
den frågan, varför vi måste lida så mycket här nere? Dessa och dylika tankar sysselsatte
mig mycket under den långa tid jag var bunden, först vid sängen och sedan vid rullstolen.
Jag talade med Eberhard och Käthe om mina funderingar och fann i den förra en villig
åhörare. Käthe däremot var rädd för dessa nya idéer. Hon höll på den reformerta kyrkans
lära och ansåg varje avvikelse i friare riktning för synd. Våra debatter i dessa frågor var
emellertid präglade av mycket hänsynsfullhet, vilket bidrog att göra dem lärorika och
angenäma för oss alla tre. Ursula gick gärna ut när vi talade om dessa ämnen.
En dag kom Eberhard hem från staden och hade med sig en nyss utkommen bok som
satte ny fart på våra funderingar. Det var Allan Kardecs "Le livré des esprits", (Svensk
översättning: Andarnas bok) som han fått se i bokhandeln, och som just avhandlade de ämnen vi
börjat intressera oss för. Det blev ett mycket ivrigt studerande, vi läste den högt
tillsammans och diskuterade innehållet. Både Eberhard och jag kände oss genast
övertygade om sanningen av det vi läste. Käthe hade alltid sina invändningar, men måste
för varje gång till sist medge att det fanns en logisk sannolikhet för den enkla lära som
denna bok uppenbarade.
Det var en obeskrivligt lärorik och angenäm tid vi på detta sätt tillbringade
tillsammans. Det som för mig såg ut som en förfärlig olycka blev i själva verket uppslaget
till en ny tankeriktning och nya studier av en mycket stor betydelse för min utveckling.
En natt då jag låg vaken och tänkte över möjligheten av en förbindelse mellan sinne-
och andevärlden, såg jag plötsligt en ljus gestalt stå vid foten av sängen. Mitt första intryck
var häpnad och förskräckelse; hur mycket jag än längtat efter att själv få erfara något på det
mystiska området blev jag dock rädd när det så osökt trädde emot mig. Jag var nära att
skrika till men behärskade mig och stirrade full av förvåning på den underbara
uppenbarelsen. Det var en kvinnlig skepnad, helt svept i vitt, men anletsdragen under den
tunna slöjan kunde jag icke urskilja. Hon var så ljus att hon fullkomligt skingrade mörkret i
rummet.
- Vem är du? vågade jag framviska. Då lyfte hon sakta på slöjan, och Sonjas vackra
ögon strålade mig till mötes.
- Älskade! utropade jag och sträckte armarna emot henne.
Hon lade fingret på min mun och bjöd tystnad. Hon kom närmare, förde handen först
till hjärtat och lade den sedan sakta på mitt huvud. Jag satt i en andlös spänning, jag vågade
icke röra mig. Jag vågade icke tala. Hon drog sig sakta tillbaka, vinkade med handen som
för att bjuda mig följa och smälte bort inför mina ögon.
Nu låg jag åter i mörkret. Var jag vaken eller var det hela endast en skön dröm? Jag
nöp mig i armen för att övertyga mig att jag icke sov. Det var således en verklighet, en
härlig, skön verklighet, det var min egen Sonja som kom för att tala om att hon levde, att
hon tänkte på mig, att hon ännu höll mig kär. Var det kanske också hennes mening att
bereda mig på, att jag snart skulle komma efter? Hon vinkade, som ville hon säga: Följ
mig, jag väntar dig!
Ja, ingenting hade varit mig kärare än att få lämna detta jordeliv som vållat mig så
många lidanden, men ännu hade jag icke fått hemlov.
Jag berättade för Eberhard och Käthe min syn, och därmed bröts den senares sista
motstånd mot spiritismen.
Efter nära tre månaders sjukdom och konvalescens var jag nu så återställd att jag
kunde flytta tillbaka till mitt hem i staden. Läkaren föreskrev emellertid den största stillhet,
annars kunde såret gå upp igen. Det var med mycket saknad jag lämnade de vänner som
blivit mig så dyrbara, ty jag förstod att jag hädanefter icke så lätt skulle kunna komma den
långa vägen ut till deras trevliga hem.
Denna sjukdom hade för mig varit av den allra största betydelse. Den hade fört mina
tankar in på ett för mig alldeles nytt område och givit mig en alldeles ny syn på livet, en
helt ny världsåskådning, en tro som jag kunde leva och dö på. Jag började förstå att det
finns en djup mening i tillvaron, inte bara i det stora hela, utan även alla de små händelser
som bildar ett människoliv, och denna visshet gav mig en inre jämvikt som jag aldrig
riktigt känt förut. Jag reste hem uppfylld av livsmod, i detta ords högre bemärkelse, och det
dyrbara minnet av Sonjas besök.
Mina vänner var tacksamma även de, för den nya åskådning de kommit in i, och bad
mig ofta återkomma, så skulle vi fortsätta våra gemensamma studier.
Men ödet hade annorlunda beslutat. Kort efter min hemkomst var jag nödsakad att
företa en liten resa; jag råkade ut för missödet att min vagn gick sönder och blev tvungen
att tillryggalägga några kilometer till fots. Det var mera än min ännu ömtåliga organism
tålde. Jag fick ett återfall av inre blödning och måste på nytt inta sängen. Sascha, med
vilken jag under hela vår vistelse i Basel hade delat bostad, satt vid min sida. Krafterna
sjönk hastigt, jag kände att slutet var nära och bad honom sända bud till Eberhard och
Käthe. De kom, så att jag ännu en gång fick trycka deras hand och tacka dem för all den
ömhet och vänskap de givit mig. Jag dog med Saschas hand i min.
IV
Blott några ord till avslutning.
Min återförening med Sonja, i vilken jag genast igenkände den forna Vera, var ett
obeskrivligt jubel. Men de erfarenheter jag under den närmaste tiden tillsammans med
henne fick uppleva, faller inom det privata området. Endast en liten episod av nyare datum
vill jag ännu försöka återgiva.
Tiden har på sin rastlösa bana rullat ett fjärdedels århundrade framåt. På jorden stod
man färdig att rista en ny sekelsiffra. Från min härvarande ståndpunkt, i en av
astralvärldens ljusa sfärer, har jag med spant intresse följt händelsernas gång i materiens
värld och särskilt deras utveckling i mitt senaste fädernesland. Flera för Rysslands
frigörelse varmt intresserade andar från skilda sfärer har här slutit sig tillsammans och
utövar en planmässigt organiserad verksamhet till främjande av den frihetsrörelse som där
börjat anta allt fastare former.
Vi satt här för kort tid sedan, (husk dette er diktert/overført/skrevet for mer enn hundre år siden!) några
intima vänner tillsammans, och dryftade den frågan: Skall Ryssland kunna reda sig i ett
sannolikt snart förestående krig med Japan? Skall tsarismen därigenom ännu mera befästa
sin makt och för en längre tid undanskjuta det mål vi strävar efter, eller skall dess välde där
få den grundstöt efter vilken den icke vidare kan resa sig till samma anseende som förut?
De flesta lutade åt den senare uppfattningen. Endast Alexander, som gärna ser allt i mörka
färger, befarade den förra utgången. Sascha, eller för att nämna honom vid hans forna
namn Ivan, hoppades däremot allt av ett sådant krig och ansåg att man härifrån
borde göra vad man kunde för att påskynda dess utbrott, innan Ryssland ännu mera hann
befästa sitt välde i Ostasien.
Medan vi talade kom Orel, vår gamle vän från forna dagar som icke varit på jorden
sedan vi sist träffades, med bud från en högre sfär, att vi alla skulle hålla oss beredda att på
given order inställa oss till tjänstgöring, några i Petersburg, andra i Port Arthur i syfte att
på alla sätt söka framtvinga det krig som i alla fall icke kunde undvikas och som måste bli
av avgörande betydelse för Rysslands öde. Sascha såg triumferande på mig.
- Jag får nog rätt skall du få se, sa han.
Det blev en allmän glädje över detta bud från våra höga ledare. Äntligen skulle då
någonting komma att ske med utsikt att bli av verklig betydelse. Vad mer, om det måste
kosta oräkneliga offer; bättre det än detta tröstlösa eviga försmäktande under ett ok, som
själva verket under en ändlös väntan krävde ännu flera offer. Att dö är ej det värsta som
kan hända en människa, allra minst då det sker för en så helig sak. Så formade sig våra
tankar och känslor under entusiastisk tillslutning.
Jag nämner detta endast för att visa hur livligt intresset här uppe är för allt som rör
utvecklingens gång på jorden. Vi har även här våra diplomater som ser ett stycke längre än
de jordiska och även är besjälade av ett varmare nit för det verkligt goda och som icke
heller tvekar i valet av ett strängt medel, om det är oundvikligt, skulle det än vara det
förfärliga gissel som heter krig.
Sonja, som alltid tog en livlig del i våra förhandlingar, hade länge suttit tyst. Nu reste
hon sig.
- Ja, vänner, sa hon, måhända har ni rätt, jag förstår det icke, men jag grips av en
förfäran som jag icke kan klä i ord, när jag tänker på vilka oerhörda lidanden, hur mycket
jämmer och kvidan skall gå ut över två stora nationer för att främja vår heliga sak. Tänk er
hur det kommer att te sig härifrån, då en ofantlig mängd fallna ligger på slagfältet, medan
deras andar i krampaktiga ansträngningar arbetar för att slita sig loss från sina stympade
kroppar, utan något klart medvetande om vad som försiggått med dem. Tänk er dessa
olyckliga, ännu upptagna av hat och mordlust, vansinniga irra omkring, skrikande och
vrålande, oemottagliga för den ömma omvårdnad de så väl behöver. Sannerligen kan man
icke stå tvekande, om det kan vara rätt att utkräva ett så stort offer av människor vilka
själva är fullkomligt oskyldiga till de brott som vållat denna förtvivlade situation. Men är
kriget oundvikligt, så är det också vår plikt att i god tid organisera stora ambulanser och
hospital för att ta emot de fallna. Där vill jag söka mitt arbetsfält.
- Vi får dock komma ihåg, invände Sascha, att om också krigets offer är oskyldiga till
tsarismens brott, så är de dock säkerligen personligen skyldiga till andra överträdelser från
tidigare jordeliv, vilkas onda karma de på detta sätt blir i tillfälle att avtjäna. Ingen lider
oskyldigt. Jag har själv fått utstå icke så litet under mitt senaste liv på jorden, men jag har
här kommit till insikt om att allt vad jag lidit endast varit den oundvikliga konsekvensen
av ogärningar som jag förövat i en mycket tidigare tillvaro, men vilkas avtjänande jag fått
spara till min senaste inkarnation, då mina lidanden fick ingå som länkar i den kedja av
offer som måste göras för Rysslands frigörelse. Så vill jag också se på krigets offer.
- Ja, ni män är alltid så färdiga att räkna ut orsak och verkan. Allting skall vara så
lagbundet och konsekvent: Inte ett lidande utan ett föregående brott, inte ett brott utan ett
följande lidande. Tror du då inte min kära Sascha, att det kan finnas sådana lidanden som
man med glädje underkastar sig, utan att de ingår i ens karma, utan att de med
nödvändighet måste gå ut över en? Man tar dem bara för att man icke kan annat, då man
ser hur andra lider?
- Jo, det vet jag, svarade Sascha med djupt allvar, och för dessa verkliga martyrer böjer
jag mitt huvud.
Han lutade sig ned och kysste Sonjas hand. Här avbröts våra överläggningar av en
kvinna som sökte mig. Jag gick ut och tog emot henne.
Döm om min överraskning då jag igenkände min ömma vårdarinna, syster Ursula.
- Nå, äntligen träffar jag dig, sa hon. Jag har sökt dig överallt här i trakten, jag har ett
viktigt bud till dig. Eberhard, din vän, han som en gång var min Ludvig, ligger på sitt
yttersta. Jag förmodar du vill vara med och ta emot honom.
- Det vill jag visst. Men vad säger du - var han din Ludvig? Är du således mor
Annika?
- Ja, under det jag härifrån följt honom, har det gått upp för mig att jag en gång varit
hans mor, men minnena från den tiden är ännu lite dunkla för mig.
- Och det var du som vakade över mig. Underliga öden!
- Ja, jag är glad att jag fick göra det, då du offrade ditt liv för att rädda min Ludvig och
hans Elsa. Men nu är det ingen tid att förlora.
Jag skyndade in till mina vänner och omtalade syster Ursulas bud. Eberhard var för
hela vår koloni en kär vän. Många av oss hade stått i personlig beröring med honom och
åtnjutit gästfrihet hans hem, men alla kände vi honom som den varmhjärtade fri-
hetskämpen, vilken, fast han icke var ryss, hade gjort Rysslands frigörelse till sitt livs
största intresse.
Alla var därför genast beslutna att följa med för att få vara med om den avhållna
mannens befrielse och få bära honom upp till hans nya hem.
Så skedde. Vi kom i rätt tid för att bevittna den högtidliga akten. Han låg där så vacker
med ett svagt leende på läpparna. Ögonen var insjunkna, hjässan kal, men det stora, vita
skägget böljade ned mot bröstet. Dödsarbetet hade redan begynt, det gick så lätt och
smärtfritt; några djupa andetag, en liten ryckning i anletsdragen och hans ljusa ande flöt ut
ur kroppen och stod där fri inför oss.
Hans höga etiska ståndpunkt och i icke ringa grad även den riktiga föreställning han
genom studier förvärvat sig om den förvandling döden innebär, gjorde att han genast fann
sig tillrätta på det nya planet. Han strök sig om pannan och såg sig förvånad omkring. Det
var roligt att se hur glad han blev, då han kände igen en efter annan av oss som kommit
med blommor för att hälsa honom välkommen.
Ursula var utom sig av glädje, hon föll honom om halsen och viskade:"Ludvig, min
egen gosse!" Han såg först lite förvånad på henne, men sedan var det som om ett gammalt
minne vaknat och han slöt henne ömt i sina armar.
Han kysste den gråtande Käthe till avsked och viskade några ord hennes öra, sedan
satte vi honom på en av rosor smyckad dyna och bar honom på våra axlar ut ur rummet,
upp genom den klara etern.
Det blev ett festligt triumftåg då Eberhard fördes hem.
Del I I I
Femtonhundra år av min tillvaro
En serie av jordliv
Inledning
Länge, alltför länge har jag suttit lutad över dessa böcker som innehåller anteckningar
om mina många liv på jorden, och sugit ur dem den erfarenhet de kunnat skänka mig.
Kan måhända ett kort referat av vad som rör mina senaste liv även bli till nytta för
andra? Den tanken har fallit mig in, och jag vill med hjälp av en jordisk penna sätta den i
verket.
Sekler har rullat förbi min inre syn medan jag suttit här och bläddrat och läst. De
äldsta anteckningarna går tillbaka till en grå forntid innan ännu någon världshistoria var
skriven, de yngsta berör en tid som ligger vår egen mycket nära. Alla har jag skrivit själv;
efter varje fullbordat jordeliv har jag antecknat det viktigaste av de händelser som inträffat,
de fröjder och lidanden det medfört, de felsteg jag gjort och de erfarenheter jag samlat.
Och när jag nästa gång gått ned igen i materien har jag fört med mig denna erfarenhet som
ett latent kapital, som det gällde att förvalta och föröka. Icke alltid har jag varit i tillfälle att
se tillbaka på tidigare utvecklingsskeden och aldrig förr har jag kunnat se så långt in det
förflutna som nu. Därför har jag också suttit här så länge, i det stora biblioteket försjunken
i det stundom mycket pinsamma men alltid lika lärorika studiet av min egen historia.
Det är något obeskrivligt storartat i den andliga evolution vi alla är underkastade.
Under tider av en oerhörd utsträckning har vi småningom arbetat oss upp, i början
krypande, sedan med stapplande steg, någon gång med målmedvetna språng, tills vi nått
fram till den plattform på vilken jordens mänsklighet i stort sett för närvarande står.
Men vad är den väg vi tillryggalagt mot den som ännu ligger framför oss! Oändliga
vidder belysta av ett strålande ljus, öppnar sig för våra blickar eller snarare för vår aning,
när vi försöker att se in i framtiden, ett perspektiv så lockande att det bör mana oss att icke
sky någon ansträngning, icke rygga tillbaka för någon uppoffring, icke bäva för något
lidande när det gäller att komma vidare på den bana som är oss utstakad. Och under hela
denna evighetsvandring är vi alla, icke bara i klump utan var och en så individuellt som det
är möjligt, på det kärleksfullaste sätt omhändertagna och ledda av dem som hunnit längre
än vi; ty alla - ja allt som liv och anda har - hänger ihop i en oändlig skapelsekedja,
omfattande hela det universum varom den strålande stjärnhimmeln ger oss en svag
föreställning, en kedja, där varje länk hänger samman vid de närliggande med den
kärlekens makt, som utgår från Honom, som med sitt varde frambragt allt.
Till Honom må vår tacksamhet stiga i tysta suckar; i jublande hymner nu och till eviga
tider!
I
Jag vill börja i slutet.
Mitt senaste jordeliv var en lidandets korsgång. Jag hade mycket att sona och hade
tagit för mig en svår uppgift, men jag gick tämligen bra iland därmed och får nu skörda
frukterna av mina ansträngningar.
Jag var officer i tysk tjänst och hette Fritz von H., var med 1870-71 års blodiga krig
och levde sedan i en undangömd vrå en mindre stad i Sydtyskland. Se där de yttre
konturerna av mitt liv, allt för obetydliga att i och för sig innebära något av intresse, men
mitt inre liv var så mycket rikare på intryck och erfarenheter av skilda slag. Jag hade ett
känsligt sinne, mina andliga nerver var pinsamt blottade, och jag kunde därför lida av
småsaker mera än andra människor av stora sorger. När jag nu ser tillbaka på mitt liv kan
jag knappast fatta hur jag kunde bära allt, så hudlös som jag var.
Det är nu icke min mening att komma med en lång och utförlig levnadsteckning, jag
skall inskränka mig till att skissera några bilder från min senaste vandring på jorden.
Det är natt. Lampan brinner ännu på mitt skrivbord, och jag sitter djupt försjunken i
läsningen av ett populärfilosofiskt arbete om Lyckan, som jag fått låna av en äldre kamrat i
skolan. Själv är jag bara 17 år. Dörren öppnas sakta och min mor; klädd i en vit natt-dräkt,
kommer in och lägger sin hand på min skuldra.
- Jag såg genom nyckelhålet att det lyste inne hos dig, fast klockan slagit 12. Vad är
det för läxa min gosse har så bråttom med?
-Det är ingen läxa, mor. Jag läser om lyckan.
-Tror du inte det vore nyttigare att du lade dig att sova? Lyckan kommer stundom när
man sover; sägs det.
-Inte ännu, jag måste först sluta det här kapitlet.
-Då skall jag inte störa dig. Men sitt inte för länge, du behöver sova. God natt min
Fritz!
-Nej gå inte, mor! Se här; tag min filt omkring dig och sitt en stund hos mig. Det går
så bra att prata när det är tyst i hela huset.
-Är det något särskilt du vill tala om?
-Ja, jag ville gärna fråga dig mor; du som alltid är så lugn och harmonisk, vet du vad
lycka är?
-Den ligger nog i allmänhet i en glad pliktuppfyllelse, men för mig ligger den i glädjen
att äga dig, mitt enda barn, mitt enda stöd livet.
-Du är så söt mor; men vet du, jag tycker att din lycka är väl tam.
-Vet du någon bättre?
-Jag vet inte om den är bättre, men nog skulle det ibland kännas som en lisa att få slåss
eller bitas.
-Det var förskräckligt sådana begrepp du har om lycka.
-Du kan vara lugn mor; jag gör det nog inte, men ibland kan det sjuda inom mig av
harm, att jag inte får slå till. I dag till exempel fick jag en fullkomligt obefogad
tillrättavisning i skolan av den där idioten Nachberg. Tror du inte jag flög upp på hans
axlar och grep honom i håret - jaja, bara i tankarna förstås. Men redan det kändes skönt,
vad hade det ej då varit att få göra det i verkligheten.
-Det är en lycka som jag skall be Gud bevara dig ifrån.
-Det tror jag han gör också. Du behöver inte vara rädd.
-Är det bara när du känner dig förnärmad som du blir så där het?
- Visst inte. Det värsta jag vet är att se när de slår en häst. Då
skulle jag vilja prygla karlen, och hästen ville jag få döda på något
smärtfritt sätt, så att den icke behövde utsättas för misshandling av råa människor.
- Det är mycket man måste tåla att se och tåla att lida här världen.
- Ja, det är just frågan om man måste det. Tror du ej mor; att
det vore en större lycka att få gå ifrån livet än att leva det mitt i all
orättvisa och råhet?
-Vad menar du?
- Jag menar att det kanske vore lyckligare att ta sitt eget liv än
att leva det mitt uppe i andras och egen förnedring.
-Bevara mig väl, sådana...
- Nå, du söta mor; sätt inte på dig en så förtvivlad uppsyn. Det
är ingen fara alls. Tror du jag skulle kunna gå ifrån dig. Jag bara
grubblar över var lyckan ligger.
- Vet du vad jag tror? Lyckan ligger i vårt eget väsen och väntar
på att bli upptäckt, och ju stillare vi är desto förr få vi spaning på
den.
- Kanske har du rätt, mor. Men hur vill du att jag skall kunna
vara stilla, som fått så mycket eld i mina ådror?
- Dämpa elden, så att den inte förtär dig, och var min egen stilla
gosse. God natt!
Hon tog med båda händerna om mitt huvud, sag mig omt in
ögonen, kysste mig på pannan och gick.
Det är stor bal hos kommenderande generalen. Granna uniformer och ljusa klänningar
rör sig behagfullt om varandra i en atmosfär av självbelåtenhet, skvaller och flirt. Det
klirrar av sporrar; det frasar i siden. Orkestern, som är mycket för stor för lokalen, pinar
örhinnorna. Jag är nu officer och bär ett ulanregementes vackra uniform. Jag har dansat
och skämtat hela aftonen och sett de unga damerna djupt in i ögonen. De har givit mig
ljuva småleenden och skälmska blickar; de har låtit mig förstå att jag dansar bra, att jag är
underhållande och trevlig, ja till och med att uniformen klär mig.
Vad bär de under den ungdomligt fagra ytan? Jag försöker bilda mig ett begrepp om
karaktären hos den dam jag dansar med, men får ej tag i något att hålla i. Är hon lika god
som hennes blickar är varma? Hur förändrar sig dessa drag om hon skulle bli ond? Finns
det någon styrka i denna böjliga rö? Lika gott - låt oss dansa medan vi är unga!
Det är en av de unga damerna som har något trolskt i blicken, hon suger mig till sig
som stranden suger till sig en havsbölja, för att ögonblicket därpå stöta den tillbaka. Där
kommer hon rätt emot mig.
-Ni står så ensam, baron - säger hon med ett utsökt leende - vill ni inte skänka mig ett
varv i den här valsen?
-Jag tackar er; ingenting kan vara mig kärare.
Musiken tystnar. Arm i arm klämmer vid oss fram till buffén.
-Det är härligt att glida fram i dansen, när man har en säker arm att stödja sig vid.
-Är ni road av att dansa?
-Mycket, men det är något jag håller ännu mera av.
-Och det är?
-Att rida. Vet ni baron, att ni borde komma med i vår ridklubb.
- ja, jag kan gärna säga min ridklubb, ty det är jag som bildat den och där härskar jag
enväldigt.
-Ja, det är den bästa styrelseformen, bara man har lyckan att ha en...
-Säg ut, jag lovar att inte känna mig förnärmad. så förtjusande härskare.
-Ja, min spira är inte tung. Nå, har ni lust? Det är just en plats ledig i vår kadrilj efter
ryttmästaren Loewen, som blivit förflyttad till annan garnison.
-Jag är er oändligt förbunden, det skall bli mig en stor glädje. Alltså?
-Alltså kommer ni fredag afton kl.8 i ridhuset på egen häst och... helst i uniform,
tillade hon med ett skälmskt småleende.
Åter sitter jag i min lilla kammare, densamma, som jag haft under min skoltid, ty jag
bor fortfarande hos min mor; min dyrbara älskade mor, som jag ser upp till som min goda
skyddsande, men också står på den mest förtroliga fot med. För henne har jag inga
hemligheter; hon är van att lyssna till alla mina påfund och ta del av alla mina drömmar.
Men nu är det något jag sitter och döljer. Det är något så nytt, så overkligt, jag kan ej
själv få något säkert grepp i det, som rör sig inom mig. Ridturen i morse uti Guds fria natur
på den smala skogsvägen, där hästarna måste trycka sig intill varandra för att inte gå i
diket... vad hon var söt i sin gråa riddräkt med den vita slöjan fladdrande för vinden... och
hur vackert hon satt till häst... och jag fick lyfta henne ned ur sadeln... Cecilia! Cecilia!
jublar och sjunger det inom mig. Cecilia, jag är din, gör med mig vad du vill, men låt mig
stanna vid din sida till livets slut!
Mor kommer in.
-Sitter du med huvudet i händerna, lutad över en igenslagen bok - vad är det min unge
riddare sitter och grubblar över?
-Över lyckan.
-Har du funnit den nu?
-Jag tror det.
-Och den har mött dig... under vilket namn?
-Cecilia.
Jag ser hur mor rycker till som vid en känsla av smärta, men jag tar henne i famn och
betäcker hennes ansikte med kyssar.
-Mor; du tror ju på mig, det har du alltid gjort. Tro då när jag säger dig att ingen utom
Cecilia kan göra mig lycklig.
Mor dröjer en stund, sedan kommer det som en viskning.
-Måste hon kunna det!
Vi står vid altarrunden, hon med myrtenkrona i håret och en vit slöja som helt
omsluter den härliga gestalten. Hon är blek, stundens allvar har gripit henne, den hand jag
håller i min darrar lätt. Hon ger mig en blick som jag icke riktigt förstår - är det vemod
eller lycka, är det jubel eller smärta, eller är det alla dessa känslor som stormar om
varandra i hennes bröst? Sedan slår hon ned ögonen. Jag står på tröskeln av det
lyckotempel mina djärvaste drömmar byggt mig, och dock känner jag nu en bävan som jag
aldrig förr förnummit.
Kyrkan är festligt smyckad och full av folk i glänsande paraduniformer och lysande
klänningar; en flock av tärnor och marskalkar står två och två i en halvcirkel bakom oss.
Orgelens festmarsch har förklingat och prästen läser vigselformuläret. Han frågar: Vill du
ta denne Fritz von H. till din äkta make och älska honom i nöd och lust?
Cecilia darrar och kan ej få fram ett ord, men vigseln fortgår. Välsignelsen läses och vi
reser oss från altarringen som man och hustru.
Min mor tar oss i famn, hennes ögon är röda av tårar.
När jag blir ensam med Cecilia i vagnen, kastar hon sig om min hals och gråter; men
säger icke ett ord.
Jag kände en ångest, som om någon kramade mitt hjärta.
*
Det är några månader senare, en kall vinterdag. Jag kommer från kasernen, hänger av
mig kappa och sabel i tamburen och skyndar in i vårt lilla hem. Cecilia sitter ensam i
salongen och läser i en tidning.
-God middag älskade! Det var skönt att få komma hem till dig värmen igen; jag har
frusit så mycket i dag.
-God dag! svarar hon utan att lyfta ögonen från bladet. Det slog emot mig en kyla vida
skarpare än den jag nyss skakats av.
-Cecilia! Har du ej ett vänligt ord att värma mig med?
Jag tar hennes hand och för den till mina läppar. Hon lösgör den sakta och ser på mig
med en blick så kall, så frånstötande, att jag ovillkorligen tar ett steg tillbaka.
-Fritz, säger hon slutligen, svara mig uppriktigt - håller du verkligen av mig?
- Hur kan du fråga så? Känner du ej vad som rör sig i mitt inre? Säger ej hela mitt
väsen bättre än ord hur kär du är mig? Snarare kunde jag ha skäl att ge dig den frågan.
Hon satt tyst en stund, sedan kom det långsamt och pinat.
-Vem var den damen som du hälsade på i går afton på teatern?
- Vilken menar du? Jag vill minnas det var flera av våra bekanta där i går.
-Hon hörde icke till våra bekanta.
-Vem menar du? Det hade varit bättre om du frågat mig då genast, än så långt efter.
Nu minns jag ingen särskild.
- Vi mötte henne just i dörren till foajén efter andra akten. Hon såg bra ut, och det sköt
en mycket varm blick ur hennes ögon när hon besvarade din hälsning. Den blicken har
förföljt mig hela dagen. Nu vill jag veta vem hon var.
-Ah, det var fröken von Plötz, egentligen en bekant till min mor.
-Till din mor? Hon var dock yngre än du. Nej Fritz, försök ej att föra mig bakom
ljuset. Vi kvinnor har en mycket vaken instinkt när det gäller att spåra en rival.
-Jag försäkrar dig...
-Försäkra ingenting, det torde vara bäst.
-Cecilia! Vad menar du? Ämnar du ställa mig till rätta för att jag hälsar på en gammal
bekant. Det är dock nästan för mycket.
-Gammal bekant! Den blicken sa dock något mera.
-Hennes mor var en ungdomsvän till min mor; därför kom hon ibland upp till oss, det
är allt.
-Det är inte allt. Min aning säger mig att... ni stått i ett förtroligare förhållande till
varandra, och jag såg att hon ännu hänger vid dig med hela sin själ - inte sant?
-Vet du Cecilia, jag känner det nästan vara under min värdighet att försvara mig mot
en anklagelse som, även om den vore sann, är av så oskyldig natur.
-Den är således sann, du har inte kunnat neka därtill.
Hon reser sig och går med hastiga steg ett par gånger fram och åter över golvet, sedan
kastar hon sig i ett soffhörn och borrar huvudet ned i kudden.
-Cecilia! Hur kan du vilja störa vår lycka på detta sätt? Är jag inte mera för dig än så,
då är vi jämmerligt fattiga.
- Förstår du ej, snyftade hon, att det just är för att jag älskar dig så högt som jag icke
kan stå ut med att dela dig med någon annan.
- Cecilia!
Hon svarar icke ett ord, utan går med hastiga steg och med näs-duken tryckt mot
ansiktet ut ur rummet. Jag står kvar och ser efter henne. - Var detta den lycka jag drömt
om?
*
Ytterligare ett par år hade förflutit under växlande solsken och skugga. Hon kunde
vara så hängiven och öm och då log lyckan emot mig, men när svartsjukans demon grep
henne var hon förfärlig. Då jag var fullkomligt oskyldig till de anklagelser hennes sjukliga
fantasi uppkonstruerade, kunde jag i allmänhet förhålla mig lugn, men det bara retade
hennes ömtåliga sinne till ännu häftigare angrepp. Dessa uppträden var mig en förfärlig
pina. Jag kunde ibland icke uthärda, utan gick ifrån henne ut på långa ensamma
promenader tills sinnet kom i jämvikt igen. När jag då kom tillbaka kunde även hon vara
glad och lugn som om ingenting passerat, men någon uppgörelse blev det aldrig, endast ett
tyst överslätande. Och så gick allt lugnt igen, tills hon på nytt fick ett anfall av sitt
misstänksamma lynne.
Det var i juli månad 1870. Den politiska horisonten var förmörkad av tunga moln och
en urladdning kunde när som helst väntas. Cecilia ville icke tro det; blotta möjligheten att
jag kunde kommenderas ut i ett krig var henne en fullkomligt främmande tanke. För övrigt
sa hon sig aldrig kunna överleva en längre skilsmässa från mig.
Nu hade mobiliseringsordern kommit. Inom fyra dagar skulle regementet vara
fältrustat för att dra mot franska gränsen.
Cecilia var förtvivlad, hon vred händerna, föll i hysterisk gråt och talade om att ta livet
av sig om jag skulle gå ifrån henne. Hon tiggde och bad att jag skulle ta avsked eller
rymma med henne långt bort, där varken straff eller vanära kunde nå mig. Jag arbetade
rastlöst både natt och dag på vad som nu var min plikt, att mobilisera min skvadron. I
sammanhang med mobiliseringen hade jag befordrats till ryttmästare.
De få stunder jag hade över för min egen person och mitt hem, fylldes av de mest
stridiga känslor. Hur mycket jag än fått lida var dock den känsla jag hyste för Cecilia ännu
så stark, att även jag med bävan tänkte på denna skilsmässa, som jag dock aldrig ett
ögonblick tänkt på att undandra mig. Men å andra sidan var jag så uppriven av alla
slitningar mellan oss, och särskilt nu av dessa hysteriska försök att förmå mig att svika min
plikt, att jag icke kunde undgå att känna det som en lättnad när slutligen trumpetsignalen
ljöd till uppbrott.
Min mor var lugn och stark som alltid.
-Om jag inte mera får se dig i livet, min gosse, så tag nu mitt tack för det solsken du
spridit över min stig. Gör manligt och trofast din plikt, som du alltid har gjort. Gud vare
med dig!
Cecilia kunde för gråt icke få fram ett ord; jag lämnade henne sanslös i min mors
armar.
Ännu en sista viftning genom kupéfönstret och jag rullade bort mot okända, dystra
öden.
Hur kunde jag välja att bli soldat, jag som känner en krypning ända ned i tårna när jag
ser ett sår eller bara hör talas om att någon skadat sig. Men det är otroligt vad
kanondundret, vapenslamret, krutröken och stridshettan har för en förmåga att döva den
fysiska känsligheten - åtminstone för tillfället. När striden är slut, när de sårade hopsamlas,
när lemlästade hästar nedskjutas, när de fallna myllas ned, då känns det som blödde jag
själv ur tusen sår; då kan varken segerjubel eller utmärkelse för visad tapperhet mildra den
smärta som river och sliter i min själ.
Varför skall jag behöva genomgå allt detta? Varför skall jag vara skyldig att
kommendera chock på flyende fiender? Har det då icke flutit nog med blod? Segern är ju
vår; en slagen fiende borde ju vara fridlyst. Men kriget är en raffinerad grymhet, ingenting
kan hejda det systematiska slaktandet. Alla mänskliga känslor är bedövade, det gäller att
döda eller dö, och ingen tvekar i valet.
Slaget vid Sedan är utkämpat, de franska örnarna är fångna och våra truppers jubel är
obeskrivlig. Men segern har kostat stora offer. Lasaretten är överfulla av sårade, och
läkarna har ett arbete som överstiger mänsklig förmåga. Många tappra få dö utan att ha
erhållit ens ett första förband.
Själv ligger jag på ett fältlasarett svårt sårad. Högra benet är amputerat strax ovan
knäet. En granatskärva har krossat knäet och sönderslitit underbenet. En lindrig sårfeber
har inställt sig, men doktorn säger att det är ingen fara för livet.
Fara för livet? Jag skulle ha tackat honom om han sagt att mina timmar vore räknade.
Runt om mig jämmer och stönanden. Nya offer bäres in, de läggs på golvet med en
fältkappa under sig, då sängarna icke räcker till. Läkare och sjukvårdssoldater arbetar så att
stora svettpärlor betäcker pannan. En död bäres ut för att lämna plats för en döende.
Blodfläckar överallt på sängar och golv. En vidrig karbollukt fyller rummet. Jag försöker
blunda för att slippa se allt elände, men det kvider och suckar omkring mig, och min
fantasi målar värre skräckscener än de verkliga. Jag försöker sova, men den brännande
hettan i mitt högra ben håller mig vaken.
Äntligen är jag så återställd att jag på ett ambulanståg får fara hem igen.
Hem! Den tanken förmår knappast inge mig någon glädje. Det är som en aning sa mig
att aven hemmet är amputerat. Under de sju veckor som förflutit sedan jag lämnade mitt
hem, har jag endast fått två brev från min hustru, båda av föga värde - klagande jämmer
och ingenting annat, icke ett äkta uttryck för en stark och bärande känsla. Själv har jag sänt
några korta blyertsrader då tillfälle därtill yppat sig. Om min blessyr har jag icke skrivit ett
ord och icke heller underrättat Cecilia om min hemkomst. Nu blev mitt återinträde i
hemmet i dubbelt avseende en överraskning.
Stödd på två kryckor trädde jag in i salongen. Där satt min hustru i så livligt samspråk
med en herre - min gamle skolkamrat Rudolf Gerstäcker - att hon inte genast märkte mitt
inträde. Jag stötte kryckan i golvet. Hon uppgav ett skrik.
- Fritz! Är det du? O Gud, vad du skrämde mig! Hur är det - är du sårad? - Och så kom
en hel ström av utrop och beklaganden.
Rudolf såg ut som en ertappad brottsling, han smög sig sakta mot dörren, stammande
några ord om att han icke ville störa återseendets glädje, och försvann utan att ens ha fattat
min hand till välkomst.
Som vid skenet av en blixt uppfattade jag i ett ögonblick hur allt förhöll sig. Min
hustru hade kastat sig i en annans famn, mitt hem var skövlat, min lycka död.
Dagen därpå. Mor sitter vid min sida och håller ömt min hand. Vad hon är rörande söt
då hon på det mest inträngande sätt frågar mig ut om allt som rör blessyren, amputationen,
vården på fältlasarettet, hemfärden, och hur de kära dragen avspeglar de lidanden varom
jag berättar.
Cecilia har nog också frågat, men hon har icke behövt något svar. Frågorna har
kommit så tätt på varandra att jag icke ens hunnit besvara dem, hennes tankar ha varit på
annat håll. Men nu satt mor och jag på tu man hand, förtroligt och stilla som förr i världen,
då jag i hennes kärleksfulla själ lade ned alla mina funderingar; all min sorg och all min
glädje och hon tog emot dem som skatter; dem hon ville bevara.
-Mor; vad vet du om Rudolf?
-Ingenting med visshet, men ryktet har haft mycket att bestyra med hans täta besök
hos Cecilia. Jag har inte velat lyssna därpå än mindre spionera på dem, men... ja, du vet att
jag alltid sörjt över ditt val, nu gör jag det ännu mera. Om hon också är oskyldig så har jag
dock sett tillräckligt för att veta hur lite hon kan vara för dig och hur lite du betyder för
henne.
-Varför kunde inte den där granaten varit så vänlig och träffat en meter högre? Den
blinda slump som leder kulornas gång är en nyckfull herre. Eller kanske är det inte en
slump; men i så fall är han grym, han som står bakom och rycker i trådarna, grym när han
dödar och grym när han icke dödar. - Vad jag har grubblat på det problemet! Jag hade lust
att fullgöra vad den fuskaren lämnade ogjort.
-Nej, det får du inte, min egen Fritz.
-Jag kan det nog inte heller; så länge du lever... Men vad skall jag ta mig till? Här
sitter jag som en krympling för resten av mitt liv, fastkedjad vid henne som i mig bara ser
en börda, som hon inte kan bära och inte heller undkomma.
-Har du någonsin verkligen älskat denna kvinna?
-Ja, så vitt jag förstår; men kanske har jag inte en aning om vad kärlek är. Jag är mig
själv en gåta.
- Där sa du ett sant ord. Jag tror att du aldrig riktigt förstått dig själv.
-Förstår du mig, mor; så säg vad du vet om mitt innersta väsen.
-Jag tror att du som så många andra gått på spaning efter lyckan men följt ett irrsken
och kommit in på en villsam stig.
-Du menar att det är hennes yttre som bländat mig?
-Måhända.
-Och kanske fåfängan att äga denna skönhet?
-Måhända.
-Ja, det är möjligt, och dock säger jag dig mor; att hade hon mött mig med bara ett uns
av verklig ömhet så hade jag ännu känt mig lycklig och kunnat bygga mig en fristad i stilla
tillbakadragenhet med henne och mina böcker.
-Jag hoppas du skall få en fristad utan henne.
-Vad menar du?
-Känner jag henne rätt så längtar hon själv efter frihet.
Mor fick rätt. En morgon kom kammarjungfrun in och berättade med gråten i halsen
att det måste ha hänt friherrinnan något, ty hennes sängkammare var tom och sängen orörd.
Hon hade gått ut på eftermiddagen med en liten väska i handen och sagt att hon skulle
komma hem till kvällen, men hade sedan inte hörts av.
Vi levde så isolerade från varandra, träffades knappast annat än vid måltiderna. Hon
gick ofta ut utan att säga vart hon gick, och jag lade intet band på henne. Någon gång
stannade hon borta över supén - som hon själv sa - hos en ungdomsväninna. Jag fäste där-
för intet avseende vid att hon var borta kvällen förut, men... over natten hade hon ännu
aldrig varit borta. Vad skulle jag tro? Det kom över mig en ryslig beklämning.
Något senare kom min mor upp, hon såg orolig ut.
-Var är Cecilia? frågade hon.
-Jag vet inte. Hon gick ut i går vid 6-tiden utan att säga mig farväl och har sedan inte
varit hemma.
-Då har hon rymt med Gerstäcker; ty han är också försvunnen. Jag mötte hans
kompanjon, som berättade att han saknats på kontoret; och vid förfrågan i hans bostad hade
uppdagats att han, utan att säga ett ord, givit sig av vid 6-tiden fullt resklädd och sedan icke
kommit tillbaka.
-Då har de tagit kurirtåget till Wien, det går 6.35. Jag måste resa efter dem och föra
henne tillbaka.
-Lugn nu Fritz! Först och främst kan du ej reda dig på egen hand, knappast fullt
återställd som du ännu är. Och hur kan du tänka dig att du skulle kunna spåra upp dem i
den stora världsstaden.
-Mitt ben är nu så bra att jag mycket väl reder mig på mina kryckor. Hur jag skall
finna dem? Ja, det vet jag ej. Jag känner bara att jag måste försöka återföra henne, annars
går hon under. Jag känner Rudolf - en samvetslös vildhjärna - han firar henne så länge det
sinnliga ruset varar; sedan kastar han henne ifrån sig som ett utslitet plagg.
-Har hon väl förtjänat annat?
-Mor; nu är du hård. Hon är dock min hustru, och trots allt vad hon gjort mig skulle
jag känna mig lycklig om hon kom tillbaka och ville ägna mig bara en liten grad av ömhet.
Och jag tror att hon skulle göra det.
-Min käre gosse, hur lite du ännu förstår henne! Hon har aldrig hyst någon verklig
känsla för dig, och det lilla hon givit dig har flutit ur en källa som längesedan utsinat. Hon
är död för dig - sök inte att uppväcka henne.
- Men mor...
- Ja, anta också att du kunde föra henne tillbaka, är din egen känsla stark nog att bära
ännu en missräkning. Tror du inte att det hela skulle mynna ut i ständiga slitningar; att ni
bara kommer att förgifta livet för varandra. Betänk dig väl innan du drar det ansvaret över
dig. I hennes fel har du ingen skuld, men du drar en skuld över dig om du ännu en gång
söker binda dig vid denna kvinna, som icke i något avseende tillhör dig och som redan
slitet sig loss. Hon har sin väg att vandra, den blir säkerligen tung, men det är måhända den
väg på vilken hon kommer att finna sig själv. Låt oss hoppas det.
-Men mor...
-Låt oss åtminstone vänta. Kommer hon självmant tillbaka så är det ju något hopp om
hennes sinnesändring, men släpa henne inte med våld in i ditt hem igen, det grundlägger
bara en bitterhet som du aldrig kan övervinna.
-Kanske har du rätt, mor.
Veckor blir till månader; månader till år. Här sitter jag skeppsbruten och övergiven.
Den enda glädje jag ännu har kvar är mor; men hon är gammal och skröplig nu, orkar ej gå
ut. Jag får stappla upp för hennes trappor. Vad livet kan vara meningslöst tungt och långt.
Tar det då aldrig slut? Varför skall jag behöva leva, bara för att känna leda vid livet? Jag
gör ingen nytta, och den lilla glädje jag möjligen ger min mor med mina besök, är alltför
torftig för att motivera livet.
Jag har en giftflaska i min chiffonjé. Varför tömmer jag den inte? Är jag rädd för
döden? - Borde jag inte vara mera rädd för att leva? Eller väntar jag ännu på någon? -
Måhända.
Sjöskumspipan och Rappo är mitt enda sällskap. Han lägger sitt huvud i mitt knä och
ser på mig med sina bruna, trofasta ögon som ville han säga: Sörj inte, du har ju mig, och
jag skall aldrig lämna dig.
Jag stryker hans silkeslena öron. Ja kära Rappo, du är trognare an...
Var månne hon vara nu? Näppeligen hos Rudolf. Hans bankirgeschäft i Wien gick ju
omkull. Naturligtvis höll ej det spröda bandet mellan dem vid den kraschen. Har hon kastat
sig i armarna på någon ny riddar Blåskägg och solar sig i glansen av hans guld, eller har
hon börjat resan utför och stryker omkring som en gatslinka på de rikt belysta
boulevarderna?
Om jag skulle resa dit och tillbringa mina aftnar med att gå av och an utanför de mest
besökta varietéerna... kanske skulle jag möta henne... kanske skulle hon segna ned för mina
fötter under känslan av sin skuld. Jag skulle lyfta henne upp, ropa på en droska och föra
henne hem till mitt hotell och... ja, vad skulle jag sedan göra? Skulle jag våga föra henne
tillbaka till detta hem som hon ödelagt? Skulle jag kunna bjuda henne den famn hon en
gång övergivit och aldrig längtat tillbaka till?
Men tänk om hon vämjes vid sitt liv, tänk om hon längtar till en fristad där hon kan få
gömma sig. Ja, tänk om hon är en ärbar kvinna, som trålar och arbetar för att uppehålla
livet. Jag kan se henne i en torftig arbetsdräkt, då hon med brådskande steg skyndar ut från
fabriken, hem till sin lilla vindskammare, där hon både fryser och svälter. Hur många
gånger har hon inte börjat på ett brev till mig, men det har alltid hamnat i kaminen. Hon är
rädd för att inte få något svar och ännu mera för att få ett sådant som innehåller några rader
av iskallt hån. Det skulle hon inte kunna överleva... Ack, hon vet inte hon, hur det ropar
inom mig, hur även jag lider nöd. Liksom jag ännu kan känna smärtan i det ben jag
förlorat, känner jag även ångesten i den varelse som slitit sig ifrån mig. Så bunden har jag
varit och är ännu vid något som ligger på djupet av hennes väsen. När hon gick här och
plågade mig med sin sentimentalitet och sin ytlighet, visste jag ej att hon dock betydde så
mycket för mig. Nu har det mer och mer gått upp för mig.
Vad betyder det? Finns det mellan oss något hemligt band? Är det sant som några
mystiker påstår; att alltid två och två är skapade för varandra och att de måste lida sig till
lyckan av en varaktig förening, sedan de först gjort varandra allt möjligt ont? Men det
förutsätter en föruttillvaro lika väl som en fortsättning - den ena hypotesen lika
problematisk som den andra. Ingen visshet, ingen verklighet utom stundens gnagande oro
och meningslösa intighet.
Allt sedan jag blev ensam, har jag hållit Wiener Tageblatt i hopp om att möjligen
upptäcka något spår av de förrymda. Jag läser den med en omsorg som jag inte ägnar våra
egna tidningar; särskilt polisrapporter; olycksfall osv. Nu äntligen har jag funnit något som
kastar ett hemskt ljus över den gåta jag går och grubblar över. Här står att f.d. bankiren
Rudolf Gerstäcker blivit häktad för växelförfalskning, men om henne ej ett ord. Nu är de
således skilda åt, om det icke skett förr. Fängelseporten har slutit sig om honom, och hon
står ensam utanför; kanske sjuk och förtvivlad - och jag får inte ta hennes sargade själ i
min vård. Vad ödet är grymt!
*
Min mor dog i natt. Du kära dyra moder; ha tack för den värme du givit mig, för det
ljus du kastat över min väg. Utan dig hade jorden varit mig ett helvete, men du har burit
mig; du har hållit mig uppe.
Var dväljs du nu? Om någon skulle kunna övertyga mig om själens odödlighet, så är
det du, mor. Din starka och varma ande kan icke förfrysa eller upplösas med det kallnade
stoft den burit. Du lever - det är inte möjligt annat. Skall jag någonsin få se dig? En
krympling som jag till både kropp och själ, kan även jag hoppas på en fortsättning, eller
gäller även på andra sidan graven Darwins teori om de svagares undergång? Frågor och
idel frågor.
Jag håller i min hand ett brev. Om och om igen har jag läst det. Det faller från dess
rader en flod av ljus över mitt sorgtyngda, dystra sinne. Det är från en sjuksköterska i
Wien. Hon skriver:
"Jag har lovat att framföra till er en sista hälsning från den som en gång var er hustru.
Hon har här under min vård slutat sina lidanden - det var kräfta i levern. Eftersom hon har
bett mig redogöra för allt vad hon anförtrott mig, måste jag falla er besvärlig med ett något
utförligt brev.
Det är nu sex veckor sedan hon inskrevs på vårt sjukhus, där hon fick plats på enskilt
rum. Hon var mycket sjuk, inte bara till kroppen utan ännu mera till själen. Något av livets
stormar så förhärjat har jag aldrig sett. Och dock var hon ännu vacker; ögonen kunde stråla
med en sällsynt glans och dragen hade stundom en vekhet som man knappast kunde anse
möjlig i ett så fårat ansikte. Hon hade en mjukhet i sitt väsen och ett behov att sluta sig till
någon, som var rörande.
Så frånstötande hon än i första ögonblicket föreföll mig, drogs jag dock mera och mera
till henne och slutade med att älska henne så som jag ännu aldrig hållit av en patient. Hon
var förtjusande söt.
Till en början var hon sluten, ja nästan skygg och talade aldrig om sig själv, men i
samma mån som vi kom varandra närmare blev hon mera meddelsam, och småningom fick
jag hennes bikt så fullständig som det är möjligt; hon dolde ingenting och det gav henne
också en sinnesro som hon alltför väl behövde. Hennes utpinade själ fick frid innan den tog
språnget ut i det stora okända. Frid får hon nog också där - under en betingelse, den att ni
förlåter henne.
Och det gör ni - inte sant? Ni kan ej annat, jag känner det, ty jag tror mig känna er
genom Cecilias skildring av den man hon en gång ägt. Kanske var hon partisk, men för
henne var ni mera ett helgon än en vanlig människa. Hur bittert har hon icke ångrat allt ont
hon gjort er; det känslopjunk och den skamliga svartsjuka varmed hon förgiftade ert liv.
Hon förstod inte då hur illa hon handlade, hur hon därmed bara stötte bort den ömhet hon
innerst gick och trånade efter. Hon var inte vaken ännu. I hennes inre arbetade stora
lidelser som hon icke själv förstod och icke gjorde något för att leda i rätt spår; och som
därför tog sig uttryck i hysteriska gråtparoxysmer och andra lika osunda känsloutgjutelser.
Så drog ni ut i kriget. Det var er plikt, men med sin sjukliga syn på förhållandet er
emellan, såg hon däruti bara ett tecken på att er känsla för henne var slocknad. Hon stred så
gott hon stackare kunde, för att hålla sin egen känsla vid liv, men hon hade ett olyckligt
behov att alltid få gråta vid någons bröst, och föll därför snart i en annans famn och där
blev hon liggande. Hon var för svag och han för samvetslös, någon kärlek fanns icke å
någondera sidan. Jag vet inte något mera tragiskt än sådana kvinnors öde, vilka bara för att
få gråta ut de oklara känslor som stormar i deras inre, kastar sig i armarna på den första
som kommer i deras väg. Och jag vet ingenting föraktligare än den manliga egoism som
betjänar sig av denna hjälplöshet för sina låga syften.
Ni var för högsinnad att fordra räkenskap av inkräktaren och henne ville ni inte binda
med andra band än dem hon i hängivenhet kunde bära. Det har hon sedan insett; då tolkade
hon er tillbakadragenhet som köld, och det var vad hon minst av allt kunde uthärda.
Stackars Cecilia vad hon bedrog sig själv!
Men ni måste inte tro att det var i lättsinnigt rus hon lämnade sitt hem. Det kostade
henne hårda strider i ensamhet med sig själv, innan hon var färdig att ge vika för de böner
varmed den samvetslöse bestormade henne.
Så reste de. Han hade tagit med sig sin lilla förmögenhet, som han lösgjort i reda
penningar; och till en början levde de ett lustigt liv i "det glada Wien". Men under den
yrande glädjen gnagde redan då en bitter ånger över det förflutna och en skälvande oro för
framtiden. Hon sökte döva dessa objudna gäster; men de lät sig icke nedtysta.
Han hade börjat någon affärsverksamhet och däruti insatt hela sitt lilla kapital. Inom
ett år var han ruinerad och flydde utan att säga ett ord, utan att lämna en rad efter sig.
Stackars Cecilia! Vad skulle hon ta sig till?
Helst ville jag dra en slöja över den tid som nu följde, men hon har ålagt mig att inte
dölja någonting. Lika skoningslöst som hon själv blottade sig inför mig, ville hon att jag
skulle blotta henne inför er. Det var; sa hon, det enda offer hon kunde bringa er.
Nåväl, hon hade ingen som kunde stödja och hjälpa henne; hem kunde hon inte resa
och arbeta hade hon aldrig lärt sig, men hon hade en vacker röst och såg bra ut, och så fick
hon - kanske mera på grund av sitt utseende än sin röst - anställning vid en varieté. Men
det olycksaliga "artistskapet" förde med sig ett bohémeliv som grep henne med omild hand
och drog henne allt djupare och djupare ned i moralisk smuts. Hon hade börjat detta liv
med de bästa föresatser att hålla sig ren, att endast arbeta för sitt uppehälle och att, då hon
hunnit samla lite, dra sig tillbaka och leva ett stilla liv med sina brokiga minnen. Men hon
hade överskattat sina egna krafter. Karaktärssvag som hon var och lätt dårad av det
smicker som regnade över henne, drömde hon sig vara en stor diva som inte kunde mätas
med samma mått som andra dödliga och inte var bunden av samma morallag som den stora
hopen - sofismer; med vilka hon sökte tysta de inre rösterna.
Hon var rörande när hon så där gick till rätta med sig själv och skoningslöst drog fram
både sina fel och sina tidigare försök att försvara dem.
Så gick flera år. Hon trodde sig helt ha övervunnit minnet av det förflutna och hade i
själva verket genom bullrande orgier i det närmaste lyckats tysta den anklagande rösten
inom sitt eget bröst. Men så kom sjukdomen sakta och smygande. I början kände hon den
bara som ett håll i sidan, som generade henne när hon sjöng, men snart tog den
allvarsammare former och hon måste lämna sitt engagemang.
Att på en gång förpassas ifrån rampljuset, applåderna och de nattliga dryckeslagen
med sina vidriga slutscener till ett instängt, isolerat kammarliv under ständigt växande
fysiska plågor; det var för henne ett svindlande fall. Men det var räddningen. Minnena kom
fram och ställde sig på rad, hon sökte förjaga dem, men de kom igen allt mera och mera
hotande, allt mera och mera pockande på uppgörelse.
Hon var ju i botten en god och vek natur; inte kunde hon för härda sig. Det föll som
fjäll från hennes ögon. Ensam med sig själv och sina plågor såg hon nu allt i ett annat ljus.
Det gick upp för henne hur förfärligt hon bedragit sig själv, hur hon i grunden dock älskade
er och aldrig älskat någon annan, hur hon längtade att få krypa till era fötter; för att där få
gråta ut all sin synd och skam.
Sådan kom hon under min vård, kroppsligt nedbruten, nära döden och djupt
förkrossad, men också andligt upprättad genom kraften av en ånger så sann, så uppriktig
som någon, vilken öppnat himmelens port.
Jag kunde föga göra för att lindra hennes fysiska plågor; men jag är glad att ha kunnat
ge henne en hjälp som hon bättre behövde, ett hjärta inför vilket hon kunde öppna sitt. När
slutet nalkades tog hon min hand och tryckte den svagt. "Ha tack syster", sa hon, "du har
givit ro åt min förpinade själ. När jag är borta skall du skriva till Fritz om allt vad jag talat -
hör du det - allt. Säg honom, att om det förunnas mig ett liv efter detta så vill jag ägna det
åt att göra mig värdig hans aktning. Min lycka hänger på hans förlåtelse."
Nu är hon borta och har är så tomt omkring mig. Hon hade så helt fyllt min själ att det
kändes som om något av mitt eget väsen togs ifrån mig när de bar henne ut och gömde
henne i den mörka mullen. Underliga död, var gömmer du det som du ej kan förinta?
Mitt brev blev längre än jag från början ämnat och icke fritt från mina egna tankar; för
dem ber jag om välvilligt överseende.
Er aktningsfulla
Syster Beatrice.
Du högste Styresman över våra öden! Jag tror att du och din regeringsform är kärlek.
Jag tackar dig för att jag fått uppleva den stund då jag fick visshet om att hon är räddad. Nu
bidar jag stilla den dag då du löser min andes band. Ske din vilja!
II
Jag öppnar en annan bok och bilder träder mig till mötes från ett annat jordeliv, mitt
näst sista. Jag vill försöka fånga dem i några enkla konturer.
Vi flyttar oss nu nära tre århundraden tillbaka i tiden, till slutet av 1500-talet.
På en liten lantgård i Savojen, i en av de dalgångar som leder upp mot Mont Blanc,
bodde vid denna tid en lantbrukare vid namn Littorello med hustru och två barn, den
rödkindade, mörkögda Antonio och den bleka lilla Viola. Littorellos far hade invandrat
från Italien och slagit sig ned i denna trakt där han börjat en liten vinodling som givit goda
skördar; så att han till sonen kunde överlämna den lilla gården med tillhörande vinberg i
gott skick och utan skulder.
Här växte jag upp - ty Antonio det var jag - i ett gott hem, under lyckliga förhållanden
och i en härlig natur. Min syster var två år yngre än jag. Henne höll jag mycket av;
ingenting var roligare än att med henne vid handen ströva omkring uppe i vinbergen eller;
då solen gassade för varmt, söka skugga i den närbelägna bokskogen. Fars stora Leo var på
samma gång vår beskyddare och vår lek-kamrat. Hans lurviga päls var vår huvudkudde då
tröttheten tog ut sin rätt.
En gång skulle vi barn gå ett ärende åt mor ned åt bygden. Jag var då 11 år. Det var en
lång väg och vi blev uppehållna en stund för att bjudas på traktering. Det var redan var
mörkt när vi begav oss på hemväg. Viola var rädd, men jag gick och sjöng för att hålla oss
båda vid gott mod. Plötsligt stannade vi. Vad var det som rörde sig därinne i skogsdunklet?
Viola ville springa, men jag höll henne tillbaka och stod och lyssnade. Det lät som gråt och
snyftningar. Jag tog mod till mig och gick åt det håll varifrån ljudet kom. "Vem är det?"
ropade jag. Då kom det fram en liten flicka, hon kunde väl vara omkring 5 år. Hon grät så
att hon knappast kunde få fram ett ord, men så mycket förstod jag, att hon gått ut för att
plocka bär men överraskats av mörkret och inte hittade hem. Med nöd fick jag ur henne att
hon hette Anita och var hemma på en gård inte långt ifrån vår. Viola och jag tog henne en i
vardera handen, och vi vandrade vidare.
Det var en stjärnklar augustikväll. Då vi gått en stund tittade månen upp över
trädtopparna och kastade trolska skuggor över vägen. Jag minns vad jag tycke mig vara för
en hjälte, som hade två små värnlösa flickor under mitt hägn. Mycket hade vi ej att säga
varandra, ty rädda var vi nog alla tre och bråttom hade vi att komma hem, men Viola
uppmuntrade Anita och bad henne inte vara ledsen. Nu hade hon själv blivit något
modigare, då hon fått hand om en som var ännu mindre och hjälplösare. Då vi kom
närmare hemmet sneddade vi på en genväg genom skogen, som jag kände väl till. Här var
vi tvungna att gå över en bäck som var lite uppsvälld av några dagars regn. Viola tog av sig
strumpor och skor och klev oförskräckt i vattnet, men Anita började gråta och jag fick så
liten jag var; bära henne över. Hon slog sina små armar om min hals och tryckte sitt
lockiga huvud mot min kind. Jag var ej så lite stolt, när jag satte ned min börda på andra
stranden och kysste henne på kinden.
Det var min första bekantskap med Anita. Sedan träffades vi ofta. Hon och Viola blev
goda vänner och jag var bådas riddare. Men barnaåren med sina oskyldiga lekar förgick
och vi växte upp, Anita till en ljuslockig vacker flicka, jag till en mörkhyad senstark
yngling. Viola var blek och genomskinlig, mild och stilla, i alla avseenden en fullständig
motsats till sin bror.
När jag inhämtat de kunskaper den lilla byskolan kunde meddela, sände far mig till en
större skola i Genéve. "Pojken skall inte bli lika okunnig som hans far har varit", sa han.
Hans äregirighet hoppades att jag skulle bli präst i den katolska kyrkan.
Men far dog snart, och jag var ännu icke fyllda 24 år när jag fick avbryta mina studier
och flytta hem för att överta gården.
- Var finns Anita, jag har inte sett henne sedan jag kom hem? frågade jag en dag min
syster.
- Hon lär vara på besök hos sina blivande svärföräldrar; en handlande i Bonneville. Ja,
du har väl hört att hon är förlovad?
- Vad säger du... förlovad? Omöjligt.
- Jo, så lär det nog förhålla sig. Fadern skall vara mycket förmögen, och sonen, som är
en sprättig junker; har förvridit huvudet på Anita med dyrbara presenter och förespeglingar
om all den rikedom hon skall få del av.
- Men det är ju omöjligt, hon har ju lovat...
- Ja, kunde jag inte tro det, att det var något emellan er; fast ingendera av er sagt något.
Jag kan inte neka till att jag varit lite rädd för det partiet, ty jag tror inte att hon är den som
kan göra dig lycklig, men jag har sett hur ni alltid sökt varann, och hur lycklig du sett ut då
dina ögon vilat på henne.
- Men är du alldeles säker på vad du säger?
- Ja, Anita var själv här - det var kort innan far dog - och hade fästmannen med sig,
och det var så sött mellan dem.
- Guds kors! Det ska vi bli två om.
- För Guds skull - vad ämnar du göra?
- Ställa henne till rätta för att hon svikit mig, och slå benen av den uslingen, om han
kommer i min väg.
- Så, så, så, lugna dig nu. Du kan ingenting göra åt den saken.
- Det blir min affär.
- Och för övrigt skulle jag nästan vilja lyckönska dig att ha sluppit ifrån den som
kunnat glömma dig för den där penningejunkern.
- Du förstår inte sådant Viola. Du vet inte hur det bränner bröstet på mig när jag tänker
på att en annan skulle... Nej, min är hon och min skall hon bli, det finns ingen bot för det. -
Vet du när hon kommer tillbaka?
- Om inte förr kommer hon väl till broderns bröllop. Du vet att Beppo skall gifta sig
med en flicka från en av granngårdarna. Det lär bli ett stort bröllop i början av nästa
månad, och vi är redan ombedda att komma med.
- Då kommer väl han med också - vad heter han?
- Han heter Arnold Schäffer; släkten skall vara från Schweiz. Ja, förmodligen kommer
han med.
- Gott!
- Kära Antonio, var försiktig! Det är bäst att du inte går med.
- Då känner du inte Antonio.
Det var ett stort bröllop. Gäster hade samlats från hela dalen och även långväga ifrån.
Solen brände hett. Med säckpipor i täten gick bröllopståget tillbaka från kyrkan och yrde
upp ett moln av damm efter sig på vägen. Nu skulle det bli lust och lek i storstugan på
Boissy.
Vad hon var vacker där hon gick i andra ledet bland de närmaste släktingarna, med sitt
rika hår i långa ljusa lockar kring hals och axlar. Bredvid henne gick hennes fästman,
denne Arnold Schäffer; som jag av hela min själ hatade. Hans dräkt stack av från våra
nationaldräkter; han bar krås den uslingen, och i handen hade han ett långt spanskt rör med
guldknapp. Vänta min gosse, vi skall nog talas vid innan festen år slut.
Bröllopsmåltiden är slut. Vinkannorna har flitigt gått laget runt och stämningen är
upprymd och munter. Gästerna går ut på gården för att svalka sig. Jag ser Anita gå ensam
upp på loftet, jag springer upp för trappan efter henne, in på hennes kammare och vrider
dörren i lås efter oss.
- Äntligen har jag dig här mellan skål och vägg - du käresta!
Innan hon hann säga ett ord hade jag slagit armarna om henne, dragit henne till mig så
hårt att hon satt som i ett skruvstäd och tryckte kyss på kyss på hennes röda läppar.
- Vad vill du? Släpp mig, flämtade hon och satte ett par förskrämda ögon i mig.
- Vad jag vill. Det var en fråga. Jag vill äga dig. Du är min, min och ingen annans. Det
har du lovat mig, och det kommer jag att utkräva av dig, om jag också skall strida om dig
med hela världen.
Hon började gråta och såg så hjälplös ut att jag nästan tyckte synd om henne.
- Jag kan inte hjälpa det Antonio, snyftade hon. Jag trodde du hade glömt mig då du
inte hade skrivit till mig på ett halvt år. Så kom Arnold och...
- Och bländade dig med sitt guld. Jag förstår det. Men nu skall det bli slut mellan dig
och den där krämaren, och det i denna dag förstår du. Du har aldrig älskat honom - inte
sant?
- Antonio! Ha förbarmande med mig.
- Det är just det jag har då jag frälser dig från att falla i armarna på den där
sprätthöken.
- Antonio! Jag kan inte...
-Jo, du kan och du måste redan i denna dag säga honom att... att... ja, att han får dra
sina färde, och så kan du hälsa honom från mig, att han kan vara glad om han slipper
helskinnad härifrån.
-Men Antonio...
-Vill du kanske säga att du älskar honom? Då säger jag, det är lögn. Du har aldrig
älskat någon annan än mig, mig Antonio, och du älskar mig ännu, det kan du inte förneka.
Jag hade stormat nästan vilt, men nu veknade stämman, jag sträckte armarna mot
henne och bad med blickar och ord:
-Kom, du dyraste min! Jag vill göra dig lycklig, jag skall bära dig på mina händer.
Hon föll i mina armar; lutade huvudet mot mitt bröst, men kunde för snyftningar inte
få fram ett ord.
Någon tog i dörrlåset och strax därpå hördes en bultning. Vi stod tysta. Det bultade
ännu en gång. Jag gick och öppnade. Det var Arnold Schäffer. Han mätte mig med en blick
av djupaste förakt och ville tränga sig förbi mig fram till Anita.
-Nej min herre, ropade jag och tog honom lite omilt i armen, Anita rör ni inte en gång
till, om ni vill ha armar och ben i behåll. Hon tillhör mig genom ett äldre löfte.
Han slet sig loss och gav mig en knuff i bröstet.
-Ur vägen bonde! röt han alldeles blek av ilska.
Men med ett språng var jag över honom, grep honom i strupen och slog honom till
golvet så att han föll med en duns, som säkert hördes i hela huset. Så fort jag fått honom
riktigt under mig blev jag lugn.
-Förstår ni nu att det klokaste ni kan göra är att genast fara härifrån och aldrig mera
visa er i vår dal; det kunde bekomma er mycket illa.
Han flämtade och stönade men kunde icke få fram ett ord. Anita hade krupit ihop i en
vrå och dolde ansiktet i händerna. Några bröllopsgäster kom inrusande.
-Vad står på? Vad har hänt?
-Ingenting, svarade jag lugnt, medan jag reste mig och släppte taget om min rival. Det
är bara herr Schäffer som hastigt blivit illamående och måste resa härifrån. Jag skall hjälpa
honom att spänna för hästen.
Jag tog honom i armen och ledde honom utför trappan, ut på gården och ned till stallet.
Han sa inte ett ord, bara blängde på mig med ilskna ögon. Jag satte för hästen och fick
honom upp i vagnen. Han lydde mig utan ringaste motstånd, men när han väl fått töm-
marna i sin hand slog han till mig med piskan över huvudet så att hatten föll av.
-Vänta du, skrek han, vi träffas väl igen. Och så bar det av, så fort hästen kunde
springa.
Det dröjde länge innan jag sedan såg Anita. Hon hade blivit sjuk, sades det, men även
sedan hon tillfrisknat ville hon inte visa sig ute. Viola, som var förtvivlad över vad jag
gjort, sökte upp henne, men fick endast tårar till svar på alla sina frågor.
Själv var jag nog lite skamsen över mitt tilltag, men på samma gång var jag fullt
övertygad om det berättigade i mitt handlingssätt och framför allt var jag viss om att det
var till Anitas bästa, ty hon hade aldrig kunnat bli lycklig med den där utbölingen. När bara
någon tid hade gått skulle vi gifta oss, och sedan skulle ingen vidare tänka på den historien.
Redan nu var det många, särskilt bland de yngre männen, som tyckte att jag handlat
fullkomligt riktigt. De äldre ruskade på huvudet och kallade mig "vildbasaren".
Det värsta blev nog att blidka Anitas far, en girig gubbe, som med grämelse sett sin
dröm om en rik måg gå i kvav. Men min plan var snart färdig. Hans och våra vinberg
gränsade till varandra, och han hade flera gånger hos min far anhållit att få köpa ett litet bra
fält som gränsade intill hans ägor, men far hade alltid sagt nej.
Ett par månader efter det där bröllopet - det var på hösten strax före vinskörden - gick
jag över till gubben, träffade honom ensam och började försöksvis tala om utsikterna till en
god vinskörd. Han var mycket ordkarg, och jag märkte allt för väl att jag icke var någon
välkommen gäst.
- Ja, du får nog bra, synnerligast på den biten som ligger närmast oss, sa han.
Jag ställde mig alldeles okunnig om att det stycket var bättre än de övriga ägorna.
- Det tror jag knappast, svarade jag. Den biten ligger också så långt från gården att den
är besvärlig att bärga. Jag skulle inte ha något emot att sälja den om någon ville ha den.
Gubbens ansikte ljusnade.
- Vad kostar den då? frågade han i en ton som han försökte hålla likgiltig.
Jag nämnde ett mycket lågt pris. Gubbens ögon drog ihop sig och jag såg hur det lyste
i springorna. Anita kom in i detsamma. Hon hälsade förläget och skulle just gå ut igen då
gubben ropade åt henne att ta in en dunk av det bästa ölet.
- Nej, började han igen, det får du nog aldrig. Så mycket kan ingen betala för den där
lilla jordlappen. Den är inte så givande heller; i fjol var det nästan missväxt på den.
Öldunken hade kommit in och jag sköljde ned gubbens osanning med god smak.
- Jaså, säger ni det kära far. Då får jag väl kanske slå av lite.
-Ja, vill du nöja dig med hälften så skulle jag hålla det för ett skäligt pris.
Gubben tog sig en djup klunk och strök med tröjärmen skummet ur skägget. Ögonen
hade blivit så små, så små.
Anita hade slagit sig ned vid spinnrocken, men följde oss mycket uppmärksamt. Hon
förstod vad frågan gällde, den hade varit dryftad många gånger förr i detta rum. Nu
blandade hon sig i samtalet.
-Jag tycker du vore dum Antonio, om du gjorde dig av med den lotten. Det är den
bästa i hela dalen, brukar far säga.
-Tyst du, det där begriper du inte, sa gubben kärvt.
-Men om jag nu ändå skulle sälja den så har du väl ingenting emot om far din köper
den.
-Topp, sa gubben och räckte fram sin hand, jag tar den. Och när får den tillträdas?
frågade han med ett slugt leende.
-Genast, om ni vill. Skörden är er.
-Nå, det kan jag kalla en redbar affär. Och betalningen.
-Den vill jag allt ha till nyåret, för då tänkte jag ni skulle hålla bröllop för Anita och
mig, och då behöver jag få lite nytt i huset.
Gubbens ansikte mulnade.
-Jag vet att det var du som fick flickan att slå upp med Schäffer, och det tackar jag dig
inte för.
-Men det gör Anita, och det borde ni också göra, ty inte hade det blivit någon lycka
med en sådan där sprätthök, varken för henne eller för gården, om han en gång skulle
kommit att slå sig ned här. Han har pengar, det är sant, men så lär han också ha förmåga att
röra på dem, och det brukar gärna sluta i elände. Var ni glad att jag gav honom respass
härifrån. Jag hade ju ett äldre löfte med Anita, och jag låter inte en sådan där dansmästare
knuffa undan mig.
-Men du har aldrig talat med mig eller mor om saken.
-Det gör jag nu, kära far.
-Vad säger du själv Anita?
-Jag har alltid hållit Antonio kär, men jag trodde han hade glömt mig och då...
Hon fullbordade inte meningen, men kom och tog min hand. Jag drog henne till mig
och kysste det vackra ljusa håret.
-Nu ser ni själv, far. Vad Gud har förenat skall människor icke åtskilja.
-Nå, så må Gud välsigna er då. Han gick till dörren och ropade:
Mor, mor kom in får du höra!
*
Kort därefter dog min mor i en långsamt tärande sjukdom. Jag var nu ensam ägare till
gården och började med iver att rusta den för att värdigt kunna ta emot Anita. Bröllopet var
utsatt till jul. Den enda som inte var glad, var Viola. Hon sörjde mycket sin mor och så tror
jag nog också att hon i hemlighet gick och sörjde över mitt val av hustru. Hon och Anita
hade aldrig riktigt förstått varandra. Viola var en stilla, inbunden natur med en starkt
utpräglad rättskänsla. Anita var ett stundens barn. Skratt och tårar skiftade oftare än
solsken och regn, och hennes livliga lynne kunde lätt locka henne till små dårskaper.
Kanske var det just hennes rörliga temperament som tjusade mig, och väl också de vackra
ögonen som jag aldrig kunde se mig mätt på.
Nu var hon min. Det tungsinne som legat över oss och hela gården under mors långa
sjukdom, gav nu vika för en sprudlande glädje och munterhet. Bygdens ungdom samlades
gärna hos oss, och dansen gick till långt in på nätterna vid fiolers och säckpipors ljud. Men
det var icke riktigt den lycka jag hade drömt om; jag fick icke det tag i Anita som jag
önskade. Hon gled undan mig och det blev aldrig någon riktig förtrolighet mellan oss.
Dessutom var hon retlig till lynnet och såg inte med blida ögon att jag skämtade med flick-
orna. Själv kunde hon däremot tillåta sig mycket som hon aldrig skulle ha förlåtit mig.
Vid ett tillfälle, då vi hade gille hemma och jag hade dansat med den vackra Lucia och
ännu stod med handen om hennes liv, kände jag plötsligt ett smärtsamt stick på yttersidan
av handen. Jag ryckte till och såg mig om. Det var Anita.
-Varför sticker du mig? Frågade jag.
-Det såg så bra ut när du höll handen så där att jag tänkte sätta fast den med en
knappnål, svarade hon med ett leende, som var lika vasst som nålsticket.
Vid ett annat tillfälle, då vi roade oss med bågskjutning - ett vanligt nöje då ungdomen
kom tillsammans en sommardag - föreslog Anita att det skulle bli en tävling om vem som
var den bästa skytten. Var och en, som ville vara med skulle få tre pilar, och den som
uppnådde de högsta träfftalen skulle kallas mästerskytt och få kyssa den flicka han tyckte
såg bäst ut. Det var priset.
-Är ni med på det både gossar och flickor? Frågade Anita. Nu var hon i sitt bästa
lynne.
-Ja, ja! Det var ett bra förslag, ropades det i kor och alla skrattade.
Det fanns bland skyttarna en ståtlig pojke vid namn Andreas Käfer från bergsbygden.
Han var känd som den djärvaste och skickligaste bland alpernas stengetsjägare, men han
var också mycket flickblyg. Han sköt tre prickar och ingen kunde göra honom rangen
stridig.
-Han är mästerskytten, ropade Anita, kom nu fram och tag din belöning av vem du
vill.
Han strök av sig mössan och såg sig omkring men rörde sig ej ur fläcken.
-Nå Andreas! - Hur går det? - Törs du inte? Ropade de andra pojkarna i munnen på
varandra.
Slutligen tog han mod till sig och gick rätt fram till min hustru, fattade hennes hand
och kysste den. Men hon tog honom om halsen, drog honom till sig och kysste honom på
munnen.
-Du skall väl ha en riktig kyss, det har du ärligt förtjänt.
-Det där gillas inte. Anita är inte flicka, vågade någon invända. Anita rodnade ända
upp till hårfästet, svängde sig på klacken och sprang sin väg.
Det hela var ju en mycket oskyldig lek, men det var något i Anitas uppträdande som
berörde mig obehagligt. Jag hade en känsla av att hon arrangerat tävlingen med beräkning,
att det skulle gå som det gick.
*
Ett år hade gått. Det var stilla och tyst på gården. Vi gick och väntade att Anita skulle
bli mor. Det hade kommit mera mjukhet hennes väsen, och hon hängde sig gärna vid min
hals för att, som hon sa, "få gråta ut sin oro och sin lycka".
Jag gjorde allt för att muntra och glädja henne och lätta hennes arbete. Denna ömhet
rörde henne, ty hon var i botten en vek natur, och hon slöt sig till mig mera än förr. Men
samtidigt kunde under den mjuka ytan vissa hårdheter komma fram som förrådde hur det
stundom sjöd på djupet. Hon var vid sådana tillfällen icke riktigt sig själv mäktig. Jag
skrev det på hennes tillstånd och var bara så mycket ömmare mot henne. När hon blev lugn
igen, kunde hon förebrå sig allt vad hon sagt och gjort och be mig om förlåtelse. Då var
hon så rörande öm och söt. På det hela taget var detta min lyckligaste tid. Jag kände att
Anita var min, att hon behövde mig, att hon höll av mig, att jag kunde vara för henne det
stöd och den glädje hon längtade efter.
Men vår lycka blev ej långvarig. En afton hade Anita gått ensam över till sina föräldrar
som bodde en kvarts timmes väg ifrån oss. Hon blev länge borta och jag började bli orolig.
Äntligen kommer hon in med brådskande steg och förskrämd uppsyn.
-Vad är det, min älskade?
-Jag såg tre karlar smyga omkring här utanför.
-Gjorde de dig något?
-Nej, de smög sig bakom fatburen när jag kom. Det såg ut som de hade ont i sinnet.
-Åh, det har nog ingen fara. Kände du igen någon av dem?
-Jag vet inte, men jag tyckte alldeles att jag kände igen den ena av dem, då han vände
sig om och såg efter mig.
-Vem var det?
-Gå inte ut Antonio! Jag tror det var han.
Mitt blod kom i svallning. Jag ryckte till mig en knölpåk och rusade ut, innan Anita
kunde hindra mig.
Det var månljust och ett lätt snötäcke låg över marken så att man såg rätt tydligt även
på längre avstånd. Jag gick samma väg som Anita hade kommit, men jag hade inte gått
långt innan jag hörde springande steg bakom mig. Jag vände mig hastigt om och stod med
ens ansikte mot ansikte med Arnold Schäffer. Det lyste en ondskefull eld i hans ögon.
Bakom honom stod två män som jag inte kände.
-Nu har jag dig, röt han. Nu skall du få för bröllopsgillet, din lymmel. Bind honom!
skrek han till karlarna.
-Den första som kommer mig nära spräcker jag skallen på, svarade jag och svängde
min påk.
Den ena av hans hantlangare tog ett språng emot mig, men innan den andra hann
komma honom till hjälp föll min påk med en sådan kraft över hans skuldra att han segnade
ned. Den andra tog genast till flykten, men Arnold själv hann icke undan. Jag grep honom
kragen och slängde honom som en vante i backen.
- Jaså, du kommer med lejda armar och vill binda mig, när dina egna mjölkfingrar är
för svaga. Det skall jag vänja dig av med.
Han var vigare än jag trodde och kom hastigt på benen igen, kastade sin kappa och
drog en stilett ur sin käpp. Det blev en vild lek, men jag svängde min påk vigare än han sitt
vapen, och slutet blev att jag med ett kraftigt slag krossade hans ben. Där låg han och
kunde inte röra sig, men han skrek "hjälp, hjälp" så mycket hans lungor förmådde.
Jag gick hem och tillsade mina båda drängar att spänna för en vagn och köra de båda
slagna till värdshuset nere i byn och sedan fara till en läkare som bodde en timmes väg
därifrån och be honom komma och förbinda dem.
Det blev en ledsam historia. Vid det förhör som sedan anställdes, hade jag inga vittnen
men mina motståndare intygade alla tre att det var jag som anfallit dem då de kommit
fredligt vandrande på vägen. De hade varken gjort eller velat göra mig något ont. Dagen
förut hade de kommit till trakten som resande och slagit sig ned på ett värdshus och vid en
promenad på kvällen hade de blivit överfallna och lemlästade.
Arnold Schäffer hade fått högra knäet krossat; den andra hade fått nyckelbenet bräckt.
Eftersom slagsmålet vid bröllopsgillet ännu var i färskt minne, hade jag skenet emot
mig. Vad jag än försäkrade hjälpte det icke; jag dömdes för grovt övervåld på allmän väg,
till ett års tukthus.
Belagd med hand- och fotbojor, som en grov brottsling, avfördes jag till häktet i
Chambery. Anita var utom sig av förtvivlan. Viola var som förlamad av sorg. Jag bet ihop
tänderna. Den bitterhet jag kände var för stor för att kläs i ord.
Vad tiden blir lång mellan fängelsets murar; det år jag satt inne syntes mig aldrig vilja
ta slut. Och under tiden grodde och växte bitterheten i min själ. Ibland kunde jag rasa och
slå mig blodig mot den kalla muren, men det var ingen som brydde sig därom. Efter sådana
utbrott blev jag för någon tid slö och apatisk. Mina medfångar var rädda för mig fast jag
aldrig gjorde dem något ont. Mina väktare hatade mig och höll mig så strängt de kunde.
Den enda som visade mig någon vänlighet var en fångkamrat vid namn Pierre, som blivit
dömd till tio års tukthus för dråp på en rival. Han var den godmodigaste själ man kunde se,
men en enda gång hade sinnet runnit på honom och det fick han umgälla med tio långa år
bakom tukthusets jämgaller. Det likartade i våra brott förde oss tillsammans och han blev
mig slutligen en verklig vän.
Många månader hade gått utan att jag hört något från mitt hem. Vad visste jag om det
som hände ute i världen? Min värld var en fängelsehåla som mätte några steg i längd och
bredd. Var Anita död, eller hade hon brutit alla band med den som inte längre var henne
värdig? Hade hon fött vårt barn? Skulle jag någonsin få sluta det i mina armar? Skulle jag
väl ens våga mig tillbaka till vår dal och min lilla vackra gård? Den som suttit inne var ju
brännmärkt för hela livet. Vad skulle jag väl ta mig till när jag blev fri? - Gnagande tankar
som aldrig lämnade mig någon ro.
En dag på senhösten kom fångvaktaren och sa mig att en kvinna ville tala med mig.
Hon väntade mig i förrummet. Det var Viola. Hon hade vandrat på sina fötter den långa
vägen till Chambery och efter mycket bråk med myndigheterna slutligen fått tillstånd att
träffa mig.
- Antonio! Är det verkligen du? Ditt hår är ju grått! var hennes första utrop när hon
fick se mig.
Nu kom i korta satser hennes berättelse. Anita var död. Hon hade haft en svår och för
tidig förlossning kort efter att olyckan drabbade mig. Barnet, en liten flicka, levde endast
några dagar. Anita kom upp igen, men var bruten till både kropp och själ. Hon var tungsint
och sluten och lade icke hand vid någonting. Viola, som allt sedan Anita flyttade in som
husfru på gården, ansett sig överflödig och levt ett tillbakadraget liv på sin kammare, måste
ta ledningen om inte allt skulle gå vind för våg, men detta såg Anita med oblida ögon, och
spänningen mellan svägerskorna blev större än någonsin.
- Talade hon aldrig om att söka upp mig? frågade jag.
- Nej, hon var så underlig. Hon tålde aldrig att man nämnde ditt namn. En gång sa jag
henne att hon dock borde besinna att det var för hennes skull du råkat i olycka. "Det var det
inte", svarade hon. "Det var hans häftiga lynne, som jag alltid var så rädd för. Hade han
inte så våldsamt brutit sig in i mitt liv, hade jag nu varit en aktad och ärad fru i långt bättre
förhållanden. Nu vågar jag inte se människor i ansiktet, de pekar fingret åt mig, för att min
man sitter på tukthuset." Jag svarade henne att det nog inte stämde; snarare tycker alla synd
om dig för att du fått ett för hårt straff. Men hon gick gråtande ifrån mig utan att svara.
- Har du frågat något om honom, den tredje, som väl egentligen är skulden till alla
våra olyckor?
- Jo, han kom en gång till gården och bad att få tala med Anita. Hon var inte hemma,
utan jag tog emot honom. Han gick på kryckor, ty den skada du tillfogat honom hade varit
så svår att doktorn hade varit tvungen att ta av benet ovanför knäet, som var alldeles
krossat. Detta berättade han under hotfulla vredesutbrott. Han skulle nog märka dig när du
väl kommit ut igen, sa han. Jag tillsade gårdskarlen att visa ut honom, och så vitt jag vet
träffade han aldrig Anita. Han reste samma dag från trakten.
Viola berättade om mycket annat som inträffat under min frånvaro, men jag hörde
knappast på henne, så upptagen var jag av de ord Anita fällt om mig.
- Jaså, det kunde hon säga om mig, mumlade jag. Jag var således ingenting för henne?
- Jag tror nog ändå att hon på sitt sätt höll av dig, men hon var så underlig, så full av
motsägelser. Hon hade icke vaknat till klarhet över sig själv. Men nu är hon borta och jag
vill för min del ha överseende med henne. Måste också du kunna det!
- Du må tro mig eller inte, syster, men jag säger dig att jag älskat denna kvinna, och
den man älskar behöver intet överseende. Men, säg mig, hur dog hon?
- Det är en sorglig historia som jag helst velat bespara dig, men en gång måste ju
sanningen fram. Hon blev allt mer och mer dyster och grubblande, svarade inte på tal, eller
om hon svarade var det knappast mening i vad hon sa. Jag tror att hon var lite rubbad. En
afton gick hon ut, utan att säga ett ord och kom inte tillbaka. Jag sökte henne hela natten
men utan resultat. Dagen därpå hittades hennes hatt nere vid klappbryggan, och några
dagar senare flöt hon upp ett stycke nedanför bron.
Jag satt som förlamad, kunde inte få fram ett ord. Åter en skuldbörda på mina redan
tungt belastade skuldror. Viola fortsatte att berätta om allt som vidare hänt, men jag hörde
henne ej. För mig stod det så fruktansvärt hårt att jag nu även hade skuld i Anitas död. Hur
var det hon sa: "Hade jag inte med våld brutit mig in hennes liv så..." Ja, det var min skuld,
det var det som bragt både henne och mig i olycka.
Viola sökte trösta mig. Med all den ömhet varav hennes något inbundna natur var
mäktig, sökte hon intala mig mod att börja ett nytt liv när jag väl kommit ut igen.
- Du har nu inte mer än 4 månader kvar, sa hon, sedan kommer jag och hämtar dig,
och vi två skall ha det så gott tillsammans på vår lilla gård - inte sant?
- Jag kommer aldrig mera till vår gård, så mycket du vet det. Den får du överta och
besitta som din egen.
- Vad ämnar du då ta dig till?
- Det vet jag inte. De vilda djuren har sina hålor och lyor. Det finns väl något
gömställe även för mig.
Stackars Viola! Hon gick djupt bedrövad ifrån mig. Sedan såg jag henne aldrig.
Ju mera frihetens timme nalkades, desto oroligare blev jag. Varför fick jag inte stanna
och dö inom dessa murar? Var jag då tvungen att gå ut bland människor, tigga om deras
barmhärtighet och mötas av deras förakt? Vad livet kan vara grymt!
Dagen kom. Regeln slogs ifrån, porten öppnades, och jag fick gå vart jag behagade.
Till skogen, till bergstrakterna, blott icke bland människor, det var mitt mål, och jag
gick som piskad av furier tills jag nådde en jämförelsevis glest bebyggd trakt. Men med två
tomma händer kunde jag icke slå mig ut. Förtvivlade förhållanden leder till förtvivlade
handlingar. Jag rånade och stal tills jag hade rustat mig med verktyg och vapen samt kläder
mot vinterkylan. En övergiven, nästan fallfärdig koja på en högt belägen sätervall blev min
första fristad. Vilt var det gott om och jag var en god bågskytt så inte behövde jag svälta.
Med stål och flinta och en god yxa behövde jag heller inte frysa, men ensamheten, den
förfärliga ensamheten, den stod jag inte ut med. Jag var tvungen ibland, bara för att få se
människor, att dra mig nedåt bygden, tigga mig till en bit mat och få höra dem tala. Det var
som musik för mitt öra.
Särskilt greps jag av längtan efter Pierre. Men hur kunde jag nå honom? En anhållan
att få tala med honom skulle säkerligen avslås, men bevakningen var inte synnerligen
sträng; kanske kunde det gå lättare än jag tänkte. Jag tog mod till mig och vandrade ned till
Chambery. Jag visste ju vilket fönster som hörde till Pierres avskilda cell. En mörk natt då
alla sov, smög jag mig utanför och kastade upprepade gånger sand mot de små blymfattade
rutorna. Fönstret öppnades och mellan gallrets jämstänger stack ett huvud fram. Det var
Pierre.
Det behövdes inte många ord förr än vi förstod varandra. Med hjälp av en lång stång
räckte jag honom en liten starkt härdad såg och en flaska med olja och lovade återkomma
varje natt tills han var färdig till flykt. Natt efter natt gick jag där och hörde sågens ihärdiga
arbete.
Äntligen, den sjunde natten, såg jag två gallerstänger ge vika och min vän ta sig ut
genom öppningen. Ett hjärtligare famntag har jag aldrig fått eller givit.
Nu var vi två, och livet syntes mig med ens värt att leva. Jag tog Pierre med till min
koja och invigde honom i eremitlivets alla mödor och vedervärdigheter. Han var glad att
finna en fristad hos mig, och vi levde många år i god sämja med varandra.
Men även den glädjen blev tagen ifrån mig. Han gick en gång ensam ut på jakt och
kom aldrig mer tillbaka. Flera månader efteråt hittade jag hans halvt förmultnade lik, svårt
lemlästat. Antagligen hade han blivit slagen av björn.
Nu satt jag åter ensam och förtvivlad. Jag kunde inte härda ut, jag grep min stav och
min båge och begav mig ut på vandring. Genom okända trakter gick min väg. Någon gång
kunde jag träffa vänliga människor, men oftast blev jag ansedd för en stråfrövare, och jag
var ju i själva verket inte stort bättre. Människor skydde mig och jag avskydde dem.
Mången våldsbragd från denna tid var endast ett utbrott av den bitterhet som låg och
grodde i min själ. Jag har intet mord på mitt samvete, men väl kunde jag mången gång fara
vildsint fram när jag mötte en krämare eller herreman som behandlade mig överlägset eller
hånfullt. Min stav har randat mången rygg både blå och blodig. Det kändes som en lindring
för den inre spänning av harm och hat jag ständigt gick och bar på. Så kändes det då. Sedan
har jag många gånger ångrat min vilda framfart.
Är förgick under detta kringströvande liv. Jag började bli gammal och skröplig, min
rygg var böjd, mitt ansikte fårat, min hjässa kal, det toviga skägget räckte mig ned på
bröstet. Jag började längta till ro för både kropp och själ.
På sårig fot och med ångerfullt blödande hjärta nådde jag klostrets port. Priorn var en
from man med ett hjärta som ömmade för både andlig och lekamlig nöd. Jag gav honom
min bikt så fullständig som mitt minne förmådde. Det lättade mitt tyngda sinne, det var
som en svår börda lyfts bort. Han lade sin hand på mitt huvud.
- Arma broder, sa han, du har lidit mycket, din själ är mera sargad än dina blodiga
fötter. Stanna här i klostret. Guds moders kapell är en fristad, dit världens oro icke når. Där
får du lägga din vånda ned för den korsfästes fot, där får du frid.
Så skedde. I cellens ensamhet, i kapellets helgade stillhet, fick min ande den ro jag
trånade efter. Och i klosterbiblioteket öppnades för mig en ny värld av tankar och intryck.
En underbar frid bredde sig över de få år jag ännu hade kvar på jorden. Det stormiga liv jag
fört svann bort som något overkligt som inte hörde mig till, och då döden nalkades kunde
jag jublande förnimma att det var mot en ljusare tillvaro jag nu höjde min själ.
III
Vi går ännu längre tillbaka i tiden och öppnar en bok från början av 1300-talet. Den är
skriven med en knagglig och svårläst handstil på gammal franska, på någon provencalsk
dialekt. Anteckningarna är knapphändiga och föga sammanhängande. Det skulle vara svårt
för en främmande att av dessa fragment göra sig en hel bild av den personlighet vilkens liv
de skildrar, men för mig, som själv skrivit dem, är de tillräckliga för att i minnet återkalla
bilden av den uppblåsta men i själva verket mycket obetydliga tempelriddaren Bertrand de
C., som inte långt från Avignon ägde en befästad borg.
Det är underligt att nu efter sexhundra år se tillbaka på denna löjliga figur och veta att
det var jag. Men han var inte bara löjlig, han var också hårdhjärtad och det är ett vida
svårare lyte.
Det skimmer av löje jag nu finner omge Bertrands person, var måhända mera något
som berodde på tidsförhållandena än något som hade sin rot i hans karaktär. Den döende
riddartiden med sin uppstyltade värdighet, sina skramlande torneringar, sina mitt
fattigdomen lysande fester, ter sig från vår tids ståndpunkt som ett barnsligt försök att hålla
vid liv en svunnen storhet, som var dömd till undergång. Men jämsides med detta yttre prål
med ridderliga seder frodades en inre kräftskada, ett tyranniskt herravälde över familj och
husfolk och ett stundom ganska grymt förtryck av underlydande. Filip den Sköne hade
visserligen upphävt livegenskapen, men de av godsherrarna beroende bönderna utsögs och
misshandlades på alla sätt i mer eller mindre förtäckta former, allt efter som regeringens
vacklande politik sökte sitt stöd hos folket eller hos adeln.
Bonifacius VIII var död, och den nya påven Clemens V hade på den franska
konungens begäran slagit sig ned i Avignon. Det gällde nu en strid mellan kungamakten
och den självrådiga tempelorden, och påven var icke sen att ställa sig på kungens sida.
Orden blev upphävd, dess förläningar indragna, och flera av de förnämsta tempelherrarna
straffades med förlust av liv och egendom.
Under denna upprörda tid var det jag levde, men fast jag hade mitt gods inte långt från
den fruktade påvens residens, var jag för ringa för att ådra mig någon personlig onåd. Min
lilla besittning var icke en förläning utan hade gått i arv i vår släkt genom många
generationer; därför fick jag behålla den. Det var endast min rang som tempelriddare som
blev mig berövad, men det var också efter min dåtida åskådning ett skändligt övergrepp
utan like.
Jag vill försöka att teckna några tavlor från denna period; att sammanbinda dem till en
helhet överlämnar jag åt läsarens fantasi.
Det är ett lysande tornerspel i Avignon. Från Provence och Lang-uedoc, ja ända från
Auvergne har adelsmän och riddare med stora följen samlats för att delta i eller åskåda den
festliga vapenleken. Läktarna på ömse sidor om rännarbanan är fullsatta av damer och
äldre riddare. Mitt på ena långsidan är marskalkernas tribun. Här sitter även de damer; som
med sin slöja eller sitt skärp hyllar någon särskild av de tävlande riddarna, och främst
bland dem den sköna som blivit utsedd att till segervinnaren överlämna dagens pris.
Först hålls ett tornerspel. Ett tjugotal riddare i blänkande rustning och vajande
fjäderbuskar rider upp vid vardera ändan av banan och formerar sig på linje. De drar sina
tvärskurna svärd och saluterar varandra. Härolden blåser en fanfar; och de båda tävlande
lagen närmar sig varandra först i skritt, sedan i trav, som ökas till galopp, tills de i ett moln
av damm under vapenbrak, gny och rop drabbar samman. Det är ett tumult, där man
knappast längre kan skilja vän från fiende, allt virvlar samman i en kaotisk massa av
rustningar som skräller under de drabbande svärdslagen.
Jag är med i leken och bär en grön slöja, som den sköna Alice de Rochy själv fästat på
min vänstra axel, hon som nu sitter där som dagens drottning redo att räcka segervinnaren
hans pris. Jag är stark och vig och väl förfaren i alla ridderliga idrotter; mig skall ingen
fälla ur sadeln.
Åter ljuder häroldens fanfar. Striden upphör och marskalkarna förkunnar att mitt lag
avgått med segern. De som icke fått någon skada ordnar sig på nytt. Ur mitt lag uttas
genom lottning två riddare som måste avstå från leken för att antalet skall bli lika på ömse
sidor. En ny sammandrabbning med samma resultat. Själv har jag fällt två av mina
motståndare till marken. Höga rop och viftningar hälsar segrarna.
Nu börjar skådespelets andra akt, en duell mellan två riddare som vardera lag utsett.
Jag är den ena, min motståndare är den berömde riddaren Louis d'Aragon. Vi rider fram,
nu beväpnade med långa trälansar; hälsar damerna och varandra, och stannar på det
bestämda avståndet orörliga som statyer; avvaktande häroldens signal. Fanfaren ljuder och
vi rider i full galopp mot varandra. Min lans brister och själv får jag en kraftig stöt, som
dock icke rubbar mig ur sadeln. Man räcker mig en ny lans och jag spränger på nytt till
anfall. En välriktad stöt mot bröstplåten på min motståndares brynja lyfter honom ur
sadeln, han faller baklänges till marken. Rop, viftningar och fanfarer; jag är dagens hjälte.
Flera dueller utkämpas med omväxlande lycka, men ingen gör mig rangen stridig; under
trumpeters smattrande hyllas jag som segervinnaren. Jag förs upp på tribunen, där damerna
tar av min rustning och fäster en mantel över mina skuldror. Jag knäböjer för den sköna
Alice, som fäster segerkransen på mitt huvud.
Det är en gammal hävd att segervinnaren får kyssa den dam som givit honom priset,
och jag reser mig för att utfå vad jag anser vara min rätt. Då lägger hon två finger på sin
mun, ett otvetydigt tecken till att hon vägrar mig sin gunst.
- Det är dock er slöja jag burit, säger jag halvt förnärmad.
- Må så vara, svarar hon. Jag var ju skyldig, på den plats jag dag i bekläder; att till
någon av de tävlande lämna mina färger. Jag har i er hyllat styrkan, och jag ser att jag icke
missräknat mig.
Skamsen drar jag mig tillbaka och full av harm rider jag med mitt lilla följe redan
samma afton hem till min borg.
Det är bröllopsgille hos greve de Rochy och jag är den lycklige brudgummen. Jag har
anhållit om Alices hand, inte så mycket på grund av någon djupare böjelse, men för att jag
ansett det vara det värdigaste sättet att tvätta av den skymf jag lidit vid torneringen
Avignon. Mitt gods är visserligen ringa, men mina anor så mycket högre, och den gamle
greven har icke ansett sig kunna avslå min framställning. Sin dotter har han icke rådfrågat.
Bruden är skön men blek, de mörka ögonen är halvt beslöjade. Jag har ännu icke fått
en öppen blick, och knappast ett ord har kommit över hennes läppar. Men det fäster jag
mig icke vid, nu är hon min och vi skall nog tillsammans tråda livets dans, sedan hon
övervunnit den blyghet, som naturligtvis nu behärskar henne.
Vigseln förrättas i slottets kapell. Då den är slut trycker jag min brud så hårt till mitt
bröst att hon skriker till och faller maktlös i mina armar. Men hon kommer sig snart, och
festen fortgår som om ingenting passerat.
Bland bröllopsgästerna är en ung vapendragare, de kallar honom Marcel, som så ofta
han kan närmar sig bruden. De samtalar livligt med varandra. Jag ser det med grämelse och
känner en viss lust att ta honom som en hundvalp i nackskinnet och kasta ut honom. Men
jag behärskar mig. Jag skall inte göra mig skyldig till någon skandal.
Bröllopsfesten, med måltider och dryckeslag, med dans och stråkspel, står i tre dagar;
på den fjärde lyfter jag Alice upp på sadelknappen och rider med mitt följe av
vapendragare och svenner hem till min borg. Hon lutar sig skyggt emot mig men säger ej
ett ord. Godsets gårdsfolk och underlydande står bugande och hälsar sitt unga herrskap då
vi rider in över den med blommor och grönt smyckade vindbryggan.
Min gårdsförvaltare, den gamle Henry, klagar över att intäkterna ej vill räcka till för
den nya hovhållningen.
- Har alla ordentligt betalat sin skatt vid sista uppbördsdagen? frågar jag.
- Icke alla, herre.
- Då må vi ta med våld det som icke godvilligt lämnats.
- Hos många av dem finns intet att ta. Den långa torkan senaste sommar gav missväxt,
och pesten har gjort många av med kreaturen.
- Men för alla är det väl inte så illa ställt?
- Visserligen icke, men de suckar dock under de tunga påbuden och ber om anstånd.
Bonden Andrea står här utanför och ber att få tala med ers nåd å egna och andras vägnar.
- Har han inte betalat?
-Nej.
- Han har dock en god gård och flera kreatur; det vet jag. Men han är uppstudsig och
uppviglar de andra.
Förvaltaren tiger.
- Säg till bödeln att Andrea skall ges tjugo piskslag på blotta ryggen. Sedan skall jag
nog tala med honom.
- Herre, förlåt att jag säger er min mening ärligt som det anstår en trogen tjänare.
Sådant gick an i er herr faders tid, då bonden var livegen - ack mången gång har jag
dessvärre själv varit nödgad att svänga piskan - men nu beviljas ej dylik misshandel, sedan
vår nådige Filip gjort bonden fri. Och skulle en misshandlad klaga hos hans helighet
Clemens, så vore vi kanske alla om en hals, ty han är en sträng herre, som är kungen trogen
och står på den svagares rätt.
- Guds kors! Jag tror du vågar predika för mig vad jag får eller bör göra. Har
uppstudsigheten gripit även dig. Du tror att ditt gråa hår skall skydda dig, men tag dig i akt
så inte min vrede drabbar även dig.
- Mig får ni gärna slå, stränge herre, om ni har lust. Gud skall veta att jag endast velat
ert eget bästa med mina djärva ord.
- Nåja, du har väl blivit rädd på gamla dagar; tänker jag, det brukar bli så. Jag skall
själv ge befallning om exekutionen.
En stund därefter hörs Andreas jämmerrop eka genom slottsvalven.
Alice kommer in med en förskrämd uppsyn.
- Vad är det för skrik?
- Det är en trotsig bonde som får sin förtjänta lön.
- För Guds barmhärtighets skull, sluta. Sådant får inte ske, det vet jag och...
- Lägg dig icke i vad dig icke vidkommer. Här är det jag och ingen annan än jag som
befaller; så mycket du vet det min ädla husfru.
Jag tar henne hårt om armen och leder henne omilt ut ur rummet.
Det är gille på min borg. Min svärfar; den ädle greve de Rochy med husfru och stort
följe har kommit för att gästa sin svärson och se sin dotters lycka. En helstekt gris med
äpple i mun står mitt på det långbord kring vilket vi sitter bänkade, och vinkannorna går
flitigt laget runt. En trubadur i Rochys följe sjunger en minnessång till ära för den förföljda
tempelorden. De vålds- och blodsdåd kung Filip tillåtit sig mot tempelherrarna i Burgund
och Normandie skildras med gripande patos. Då sången tystnat utbryter ett bedövande
larm. De av vinet upphetsade sinnena ger fritt lopp åt den harm som länge legat och grott i
allas hjärtan. Man skriker i munnen på varandra: "Ned med Filip, den tempelskändaren,
den rånaren! Ned med Clemens, den hycklaren, den kungakryparen!" Några reser sig och
slår med sina svärd mot de på väggen upphängda sköldarna.
Jag är själv iförd min vita tempeldräkt med det röda korset och känner hela denna
demonstration närmast som en hyllning åt min egen person, den enda som här
representerar tempelherrarnas orden. På ett högdraget sätt reser jag mig och begär tystnad.
Jag är ingen talare, men vinglöden och den höga stämningen ger mig ord, och så börjar jag
skildra allt gott som tempelherrarna uträttat till Guds ära på jorden och försummar icke att
framhålla mig själv som en värdig representant för denna hela kristenheten omfattande
orden. Jag blåste upp mig till en storhet, som imponerade åtminstone på mig själv.
Då jag har avslutat bryter det ut en ny storm av högljudda rop och vapenskrammel.
En homsignal hörs på borggården och en stund därefter inträder en tjänare som
anmäler att en riddare vid namn Marcel de Veaux frågar om han här kan få husrum över
natten.
- Be riddaren stiga in. Han är välkommen i vårt lag, svarar jag.
Han stiger in, lyfter sin fjäderprydda barett och bugar sig höviskt.
Var har jag sett detta ansikte förut? Är det inte den unga vapendragaren från mitt
bröllop? Jo visst. Min svärfar har genast gått honom till mötes. Alla reser sig och hälsar
den nykomne. Alice, som hela tiden suttit i högsätet vid min sida, reser sig också men tar
sig om pannan och vacklar; hon är blek som ett lik. Två tärnor skyndar till och stödjer
henne medan hon går ut ur salen. Riddaren ser efter henne, men annars är det just ingen
som fäster något avseende vid att husets värdinna i ett anfall av illamående lämnat oss.
Den nya gästen hälsas välkommen med ett glas vin och festen fortsätter. Han berättar
att han ridit från Avignon i gryningen och har dåliga nyheter att berätta. Påven har av
kungen låtit förmå sig att underteckna ett påbud genom vilket tempelherrarnas orden är
upphävd och alla dess förläningar indragna till kronan.
- Ingen har numera rätt att bära den vita manteln med det röda korset, tillägger han
med en blick på mig, en blick ur vilken jag tycker mig uppfånga en glimt av skadeglädje.
Denna nyhet väcker ett verkligt tumult i salen. Man sluter sig tillsammans i grupper;
man skriker och slår med armarna, man rasar och förbannar. Det är slut med all ordning.
Ingen hör vad den andra säger för det dövande larm som fyller luften.
Jag ser mig om efter den nykomne riddaren för att få en närmare förklaring på hur
detta tillgått och varifrån han fått sin nyhet, men kan inte finna honom. Han är försvunnen.
Under det allmänna oväsendet har han gått ut - måhända för att se till sin häst.
Jag väntar; men han kommer icke tillbaka. En misstanke griper mig. Jag börjar söka
efter min hustru. Hon finns icke på sin kammare. Tärnorna vet icke vart hon gått. Jag
genomsöker hela slottet, men förgäves, hon är ingenstädes att finna.
I gillesalen har larmet tystnat och gästerna åter bänkat sig kring långbordet, där
vinkannor och pokaler flitigt anlitas. Men den främmande riddaren har icke återkommit.
Jag skickar senechallen (Högt uppsatt ämbetsman med uppgift att utöva överinseende över kungligt eller furstligt hov).
ned till vaktrummet för att höra efter om han varit synlig där nere. Efter en stund kommer
han tillbaka med bud att den främmande riddaren nyss ridit ut åtföljd av sin vapendragare.
Det uppstår en allmän förvåning. Vad betyder ett sådant brott mot ridderlighetens lagar; att
en gäst som blivit välkomnad, lämnar borgen utan att säga borgherren farväl?
Efter ännu en stund kommer senechallen och viskar i mitt öra att man funnit den
främmande riddarens vapendragare sovande i den tornkammare som anvisats riddaren till
natthärbärge.
- Guds död! Låt sadla tre hästar och säg till två av mina bästa ryttare att genast följa
mig ut. Vi måste infånga den fräcke kvinnorövaren innan han fått för stort försprång.
Det var en kolmörk natt. Vi fick återvända med oförrättat ärende.
Tolv år har förflutit. Jag sitter på ett litet värdshus i Normandie, icke långt från Rouen,
och sköljer ned en mager måltid med lite surt lantvin. Värden kommer in, en fetlagd karl
med små jovialiska ögon. Jag ställer till honom min vanliga fråga, som jag under alla dessa
år upprepat i alla härbärgen, på alla bykrogar landet runt.
- Hör på min vän, känner ni någon riddare vid namn Marcel de Veaux, som lär ha
slagit sig ned här i trakten för några år sedan?
- Hur sa ni att han hette?
- Marcel de Veaux.
- Nej, någon sådan känner jag icke, men...
- Men, säger ni, har ni kanske hört talas om honom?
- Nej, men det föll mig in att det mycket liknar namnet på en adelsman som kom hit
till trakten för - låt mig se - det kan väl vara en tio eller tolv år sedan. Men han hette
Marcel de Valeaux.
Det klack till i mig. Har jag dig kanske äntligen? Har du inte dolt dig bättre än så, då
du ändå skulle förändra namn?
- Vad vet ni om honom?
- Han kom hit, det sades från Provence, och köpte sig ett gods, ja en riktigt vacker gård
är det, och den har han byggt på med torn och tinnar och grävt en vallgrav omkring, så nu
är den så vacker som en riktig riddarborg. Pengar hade han när han kom hit, och pengar har
han alltid haft gott om, var han nu tar dem ifrån, ty godset kan inte inbringa stort.
- Vet ni om han är gift?
- Ja, det är säkert herre, ty jag har sett hans husfru, och det säger jag, att fagrare kvinna
får man leta efter. Men blek är hon och ser mycket allvarsam ut.
På rätt spår; det måste vara han.
- Är han också allvarsam och dyster?
- Nej, se där högg ni fel. Han är en glad och lustig herre som aldrig sparar på slantarna,
utan låter dem rulla. Det händer ibland, när han är på jakt, att han gör mitt lilla värdshus
den hedern att vila här en stund och dricka en flaska burgunder med sina jaktkamrater. Då
går det lustigt till må ni tro. Ibland händer det nog också - här plirade min värd med sina
sma grisogon och drog munnen till ett illmarigt grin - att han övernattat här i
gästkammaren med någon liten ungmö som han förvridit huvudet på, men om hon gått
härifrån som mö skall jag lämna osagt, hehehe!
- Var får han pengar ifrån, sa ni?
- Det vet jag ingenting om. Det sägs... men en ska' inte tro allt vad elaka människor
säger...
- Vad säger man då?
- Hå kors, just ingenting, och inga ord efter mig - här sänkte han rösten till en viskning
- men nog sägs det att han gör vägarna osäkra. Inte här i trakten förstås, men i Bretagne,
där ska' det inte vara rådligt att resa ensam, sägs det. Nu färdas han ofta åt det hållet och
blir borta ibland en månad, ibland ännu längre, och när han kommer tillbaka är han alltid
vid gott humör och då är det friskt liv på slottet, må veta, med gästabud och annan rolighet.
Därför har man väl dragit sina misstankar. Om de nu är grundade eller inte, det vete vår
herre.
- Vad heter hans gods?
- Det heter Evreux, ligger söderut några mil härifrån.
Min plan är färdig. Jag måste klä mig till vedhuggare och gå dit och söka anställning.
Det är han. Min plan har lyckats; jag är anställd vid gården. Äntligen skall den
hämndtörst bli släckt som bränt mig under alla dessa år. Honom har jag sett rätt in i
ögonen, men han har icke känt igen mig. Henne har jag blott sett på avstånd, hon är lång
och rak, samma vackra figur som förr; men hon bär huvudet lite böjt.
Nu gäller det blott att passa sin tid, att icke rusa iväg med risk att misslyckas, men
också att icke låta ett gynnsamt tillfälle gå sig ur händerna. Han går sällan ut ensam, och
till hans eget rum har jag icke tillträde. Att smyga mig in nattetid är inte så lätt, då en
vapendragare alltid ligger i rummet utanför.
Dagar och veckor går och ännu har intet tillfälle yppat sig. Den dolk jag bär innanför
mitt bälte törstar efter blod, och min egen själ ropar efter hämnd.
En dag är jag sysselsatt med att bära upp ved i ett av tomrummen, som brukar
användas till sovrum för nattgäster. Just som jag släppt min börda framför spisen kommer
Marcel in, går fram till fönstret och ser ut mot slätten. Nu eller aldrig. Jag skyndar att slå
regeln för dörren och ställer mig bakom honom. Han vänder sig om och vi står ansikte mot
ansikte.
- Nu skall du stå till rätta, niding, för att du rövade min hustru.
- Är du galen karl! skriker han, men i detsamma måste han ha känt igen mig, ty han
blev vit som ett lakan i synen och vacklade baklänges.
Jag griper ett fast tag om min dolk.
- På knä usling! - och läs din sista bön om du kan någon.
- Hjälp, hjälp! ropar han, men i detsamma stöter jag dolken hans bröst.
Hans rop har hörts, någon bultar på dörren, jag går med fasta steg och öppnar. Det är
hon - Alice - min hustru.
- Vad är det? frågar hon med ångestfull uppsyn.
- Det är jag, Bertrand, din make, som tagit hämnd på honom där; som bröt sig in i mitt
hus och rövade dig ifrån mig.
- Hjälp! ropar hon.
- Skrik inte, säger jag sakta, jag skall inte göra dig något ont. I tolv år har jag sökt er
för att få ge honom hans lön och få säga dig att jag alltid haft dig kär. Jag tog dig mot din
vilja. Till en början var jag less på all din gråt, men aldrig kränkte jag din ära, och under
dessa långa år då jag på såriga fötter vandrat Frankrike runt för att söka dig, har det gått
upp för mig att ingen kvinna på jorden var mig så kär som du.
Farväl! Jag går nu och anger mig för fogden. I morgon dinglar jag i galgen. Tänk då på
mig, att det var jag som befriade dig från honom där; som inte var dig värdig.
IV
Vi hoppar nu över en bok rörande det jordeliv som gick närmast före det sist skildrade,
icke för att det varit betydelselöst för min utveckling, men därför att det icke ingår som en
länk i den kedja av liv då jag varit i beröring med henne, som alltid varit min hustru, och
med honom, som alltid velat röva henne ifrån mig. Under detta mitt fjärde liv, baklänges
räknat, var jag en ensam man, som med svärmisk entusiasm deltog i det första
odisciplinerade korståget under Peter av Amiens, och stupade, ännu icke 30 år gammal,
striden mot seldsjukkerna (som räknas som förfäder till dagens invånare i västliga Turkiet) på slätten vid
Niceea, jag tror det var 1095.
Men vi slår upp den nästa och befinner oss i Rom under förfallets tid.
Kejsarvärdigheten hade av tyranner och vällustingar neddragits till att vara en skamfläck
för det ädla romerska folket, en makt som upprätthölls genom grymheter och våldsdåd av
alla slag och som omgav sig med krypande lycksökare och villiga bödelsdrängar. Dess
skyddsvakt mot yttre angrepp var det pretorianska gardet, som visserligen höll trogen vakt
om kejsarens person, men mången gång själv tog makten i sin hand, undanröjde en
misshaglig härskare och satte sin egen gunstling på tronen.
Ständiga strider med omväxlande lycka fördes mot det stora romerska rikets
grannfolk, mot pikter och skoter; allemanner och burgunder samt de från Asien
framryckande hunnerna. Krig var tidens anda, och människoliv hade föga värde.
Under denna tid, i mitten av fjärde århundradet, levde jag Rom, eller rättare sagt, jag
var född i Rom, men förde som värvad romersk legionär ett kringflackande liv. Jag drogs
med hären under ständiga fejder än hit, än dit. Långa tider kunde vi dock ligga stilla stora
fältläger; där vi förde ett jämförelsevis lugnt liv, uppförde ordentliga bostäder och omgav
oss med befästningar.
I ett sådant fältläger i Gallien börjar den del av min historia som jag har gemensam
med henne som så djupt ingripit i mina öden. Jag vill ur detta mitt liv berätta endast en
liten episod. För visad tapperhet hade jag avancerat till befälhavare för en kohort (= den
grundläggande taktiska enheten i en romersk legion efter Gaius Marius reformer 107 f. Kr.), och med denna låg jag på
vakthållning vid Rhone, inte långt ifrån Lugdunum, som nu heter Lyon. Claudius var mitt
namn.
En dag kom en gammal auvergnerbonde och bönföll mig om skydd mot ett rövarband
som länge härjat i skogarna västerut. Under det förgångna året hade de först stulit hans häst
och sedan även bortfört hans enda dotter; den 20-åriga Livia, och ännu hade man ej funnit
något spår av henne.
Det hörde visserligen icke direkt till mitt uppdrag att hålla efter de rövare som gjorde
trakten osäker; men äventyret lockade mig. Jag utrustade en liten skara för denna
expedition och tog själv befäl över densamma. Med bonden som vägvisare begav vi oss på
spaning efter fridstörarna. Det var i synnerhet den stora stråkvägen mot Avaricum
(Bourges), som visat sig osäker. Här hade flera överfall ägt rum på handelsvagnar och
enstaka vägfarande.
Jag lät några av mitt folk förklä sig till förmän, hyrde några stora skramlande vagnar
och körde med dem vägen framåt, men vagnarna hade jag och de övriga av min trupp gömt
oss. Min list kröntes med framgång. En natt blev vi överfallna av en handfull rövare som
störtade fram ur ett bakhåll. Men innan de hunnit tillfoga oss något ont var de
övermannade och bakbundna. Det gällde nu att få reda på deras tillhåll.
Jag valde ut en av fångarna som vägvisare och sa till honom i de andras närvaro, att
om han visade oss rätta vägen till deras näste så skulle han få friheten, om icke skulle jag
med hans avhuggna huvud vända tillbaka till de andra fångarna och välja en annan att följa
mig, allt med samma påföljd och risk. Han tänkte tydligen leda oss på villospår; till sist
hittade han själv varken ut eller in och fick med livet plikta för sin trohet mot sina
kamrater. Men hans avhuggna huvud satte skräck i de andra fångarna, och den nästa jag
valde ut som vägvisare förde oss genom trånga dalgångar och skogspartier där vi aldrig
själva kunnat finna vägen, fram till rövarbandets läger. Det omringades och efter en kort
strid som kostade ett par av våra motståndare livet, blev de övriga övermannade och
bakbundna. Blott en av dem, som höll vakt framför ingången av en grotta, kämpade ännu
med övermänsklig styrka mot två av mina män, varav den ena redan blödde ur djupa sår.
Jag skyndade till och det uppstod mellan oss en duell som slutade med att jag fällde honom
död till marken. Själv var jag emellertid svårt sårad och bars av mina män in i grottan för
att förbindas. Här mötte oss en underlig syn, belyst från en öppning i hålans tak.
Ihopkrupna mot bergväggen satt en äldre kvinna och några halvvuxna barn, endast
insvepta i usla klädtrasor. Bakom några uppstaplade tunnor satt en yngre kvinna med
förskrämd uppsyn. En get och ett par killingar sprang bräkande omkring.
Bonden, som följt oss hela tiden, kom in i hålan, fann sin dotter bakom tunnorna och
skrek av glädje. Hon föll honom om halsen och grät.
Gubben, som var lite läkekunnig, förband min sårskada, ett djupt hugg i vänstra armen
som dock icke var av farligare beskaffenhet. Hans dotter hjälpte honom. Hon rev av sina
underkläder en lång remsa och anlade med mycket ömhet och vana ett förband, så att
blodfiödet stillades. Det var tydligen icke första gången gubben och hans dotter vårdat
sårade.
Hon var så betagande, den vackra Livia, där hon stod lutad över mig, upptagen av sina
ömma omsorger. Hennes svarta lockar föll ned över mitt bröst, och på min arm kände jag
den varma ande-dräkten från hennes mun. Det var en obeskrivligt behaglig känsla att ligga
så där maktlös och njuta av hennes omvårdnad.
Så fördes jag av osynliga makter första gången tillsammans med den kvinna som
sedan under flera liv skulle komma att ingripa så djupt i mina öden. Även honom, som låg
död utanför hålans öppning, skulle jag möta igen liv efter liv, som min efter hämnd
törstande rival. Hur föga anade jag det där jag låg och lät mig förbindas.
Att jag blev gift med Livia och tillsammans med henne levde många lyckliga år; först i
vårt fältläger vid Rhåne och sedan i Rom, dit jag efter någon tid återkallades, är allt vad jag
ytterligare har att säga om denna inkarnation.
Nej, inte allt. Jag kan ej underlåta att nämna att jag i detta liv hade en mor som jag höll
obeskrivligt mycket av. Hon hade vårdat min barndom och ungdom med en kärlek och
ömhet som ännu dag, ett och ett halvt årtusende senare, kan locka tårar i mina ögon. Hon
var nära att förtvivla då hon hörde att jag tagit värvning och skickats ut i fält. Så mycket
gladare blev hon när jag kom tillbaka igen och fick stanna i Rom. Men min hustru kunde
hon aldrig lära sig förstå. Mycket olika var de också till temperament och lynne. Min mor
var stilla och jämn, hon var som en skogssjö som icke uppröras av några stormar; men
alltid kan spegla himlen. Min hustru däremot var av ett livligt och lättretligt lynne, men så
kunde hon också vara så betagande söt, så öm och kärleksfull. Hon var den brusande älven
som stundom kastar kaskader av skum, men däremellan kan vara djup och spegelklar. Det
var emellertid inte bara denna olikhet som vållade avståndet mellan dessa kvinnor. Jag
kände det stundom som om min mor inte riktigt unnade någon annan att rå om mig.
Min egen älskade mor! - även henne har jag sedan återsett, först som min syster Viola
i Savojen och sedan i mitt sista jordeliv, då jag ännu en gång fick lyckan att födas som
hennes son.
Ännu ett ord. Jag var lycklig med Livia. Egentligen var detta mitt första samliv med
henne lyckligare än något av de följande. Det fanns blott en mörk punkt emellan oss som
aldrig blev uppklarad, det var rörande hennes liv i grottan med den man jag dräpte utanför
hans egen håla. Hon ville aldrig tala om denna tid. Om jag med mina frågor försökte
intränga i denna hemlighet blev hon stum, men ögonen sköt flammande blixtar ut mot
något främmande som minnet framkallade. Om det var kärlek eller hat i denna blick blev
jag aldrig klok på.
V
Jag har hittills endast skildrat min vandring på jorden under skilda perioder; icke mitt
fria liv i den värld som ligger ovan jorden, den värld där jag nu befinner mig. Om den
skulle kunna skrivas en bok många gånger större än denna lilla, men jag har inte vågat mig
på den uppgiften. Jag känner att det skulle överstiga min förmåga att ge en sånär verklig
motsvarande bild av det rika liv jag här mellan mina jordevandringar fått genomgå, ett liv
upptaget av smärtsam självgranskning, av intressanta studier; av hängivet arbete efter mina
små krafter i det godas tjänst. Andra kan göra det bättre än jag, mig har det synts för svårt.
Jag måste avstå därifrån.
Dock inte alldeles. Det är en liten, helt nyligen upplevd tilldragelse, ett möte, jag
skulle vilja beskriva som avslutning på min historia.
Efter varje slutat jordeliv har jag alltid, så snart jag därtill varit tillfälle, uppsökt henne
som trots allt vad vi gjort varatidra av ont, dock blivit som en del av mitt eget väsen. Här i
vårt rätta hemland har vi, bättre än på jorden, förstått varandra, här har vi kommit varandra
närmare, här har vi lovat vararidra den trohet som sedan på jorden visat sig så bräcklig.
Men vi hade före vår sista jordevandring ännu aldrig varit i tillfälle att tillsammans
överskåda alla våra liv. Det var endast det allra sista som varje gång blev föremål för våra
tankeutbyten.
Sedan jag slutat mitt senaste jordeliv fördes jag av min skyddsande och ledare hit till
detta arkiv där så många individer; och jag bland andra, samlat sina anteckningar över
svunna liv, och nu gav han mig nyckeln till dem alla, många fler än dem jag här skisserat.
I självprovningens skarpa belysning har jag också denna gång fullgjort den pinsamma
men lärorika plikten att beskriva mitt senaste liv - inte bara den knapphändiga skiss av
yttre händelser som här föreligger; men en ingående granskning av motiv, av tankar och
känslor; av svaghet och svikna plikter; av föresatser och misslyckanden.
När jag var färdig därmed, bad jag att få uppsöka Cecilia - nu längtade jag våldsamt
efter henne.
Men jag behövde inte söka, det var hon som kom mig till mötes. Även hon hade
längtat efter att få träffa mig, och när hon visste att hon inte störde mig i mitt arbete kom
hon med en rörande blyghet och hälsade mig.
Jag förbigår hennes ångerfulla bekännelse av allt som rörde hennes flykt och hennes
gradvisa förnedring samt skildringen av hennes sista sjukdom på hospitalet i Wien. Hon
hade lidit sig fri från dessa dystra minnen och var nu samma strålande glada och vackra
väsen som jag mindes henne från hennes bästa stunder under de fyra liv vi vandrat
tillsammans på jorden. Hon var så bedårande söt; det var som om allt av oskuld som legat
undanträngt på botten av hennes själ nu kommit fram, sedan passionerna fått rasa ut och
förbränna allt det som legat och tärt på och förkrympt hennes andliga växt. Nu kände jag
att vi tillhörde varandra för tid och evighet, nu behövde "den tredje" inte längre blanda sig i
vårt förhållande. Han var för alltid avlägsnad, han hade fullgjort sin uppgift gentemot oss,
att vara det medel genom vilket vår känsla härdat sig ren och stark.
Sedan vi länge förtroligt samtalat om alla detaljer från vårt sista jordeliv, öppnade jag
för henne boken om vårt tidigaste samliv på jorden, då jag var Claudius och hon var Livia.
Minnen, som hos henne legat djupt begravda, dök upp och tog gestalt. Hon såg
banditernas överfall på hennes faders gård och sin egen skändliga fångenskap i
rövarhövdingens håla.
- Säg mig, Cecilia, något som jag aldrig förstått, sa jag, kände du något annat och mera
för den mannen än blott det hat som var så berättigat?
- Då var jag nog inte mäktig att reda det svall av stridiga känslor som stormade i mitt
bröst, svarade hon, men när jag nu skärskådar dem efter mer än 1500 år; skulle jag vilja
säga, att denne galliske rövare med de underligt djupa ögonen, den hårt slutna munnen och
de utstående näsvingarna - jag ser honom så tydligt för mig - hade en förunderlig
tjusningsmakt när han ville använda den. Det lär ju finnas ormar med en sådan trollmakt i
sina ögon att de kan få små fåglar att falla i sitt öppnade gap. Något av denna tjuskraft var
det han besatt, denne Lotar. Bara med sin blick, som stundom kunde vara öm och
smekande, stundom hotfullt befallande, fick han mig till vad som helst. Jag stod
fullständigt under hans fascinerande inflytande så länge jag var i hans närhet. Och det
märkvärdiga var att jag nog också, när han slöt mig till sitt bröst, kände något av den
berusning som för naturbarnet så lätt uppfattas som kärlekslycka. Men han var inte väl ur
min åsyn förr än jag greps av en leda och vämjelse som gränsade till hat. Hur fruktansvärt
jag då led, kan du inte ana. Det tragiska i min belägenhet var ju att jag visste hur jag skulle
komma att skälva inför hans blick, bara han åter visade sig, och hur jag skulle komma att
längta efter en ömhet, ja till och med efter ett slag av honom. Blott icke hans likgiltighet,
den kunde bringa mig i förtvivlan.
Stannade han länge borta så växte mitt hat till denne man så att jag trodde mig i stånd
att mörda honom när han kom tillbaka, men när han åter trädde in i sin usla hydda och
kastade sin kappa åt mig, tog jag den i famn, vände mig om och kysste den, så att ingen såg
det.
När han var borta var jag så strängt bevakad att en rymning då varit omöjlig, men när
han var hemma märkte jag att vakten över mig var indragen. Den hade heller inte behövts,
han kände sin trollmakt över mig.
Så levde jag i nära ett år under de rysligaste slitningar mellan känslor; vilkas rätta
värde jag icke förstod att uppskatta. Jag skulle bli mor och den tanken fyllde mig ömsom
med glädje, ömsom och kanske mest med förtvivlan, men det barn jag födde var vanskapt
och dog strax efter födelsen. Jag har mina misstankar att Lotar strypte sin lilla son.
Vad jag under hela tiden, och särskilt under min sjukdom, fick lida av den andra och
hennes halvvuxna barn, vill jag inte tala om. Hon hade varit vacker; men hon var åtskilliga
år äldre än han. Nu var hon förbisedd, undanskjuten, föraktad, ett rov för all den bitterhet,
en kvinna i hennes ställning är mäktig att hysa. Hon hade sitt sovställe i en annan och
trängre grotta, men om dagarna traskade hon ut och in i den som skulle kallas mitt hem. O
Gud, vilken förnedring och vanära jag levde i!
Äntligen kom du, befriaren. Jag satt i en vrå och hörde vapenklangen; hela min varelse
skalv i den rysligaste ångest. Vad skulle nu hända, skulle jag släpas ut och dödas? Men så
bar man in dig och så kom min far. Jag var räddad. Det är underbart hur levande denna
kritiska stund etsat sig in i mitt minne, det är så att jag ännu kan darra av skräck när jag
tänker på det.
- Vi levde ju sedan länge lyckliga tillsammans, sa jag, men du ville aldrig höra talas
om denne Lotar. Om jag någon gång häntydde på honom sköt dina ögon blixtar. Kan du
påminna dig vad du vid sådana tillfällen tänkte?
- Det var så underligt, det kom över mig en fruktan, att han inte skulle vara död, att
han kunde komma igen och hämta mig, och jag stred redan inom mig mot den
underkastelse som jag bävade för.
- Han kom också verkligen och hämtade dig. Se här.
Jag slog upp nästa bok och läste för henne skildringar ur Bertrands och Alices liv i
Provence.
- Det är underligt hur jag alltid med våld slitits mellan er båda, sa hon efter en stund.
Jag har aldrig fått vara mig själv. Då du mot min vilja, ja utan att ens fråga efter mitt
samtycke, tog mig som brud och förde mig bort till en främmande trakt, kvävde du något
inom mig som, om det fått spira under lugna och lyckliga omständigheter; kunnat växa upp
till den varma känsla för dig som låg skrinlagd i mitt väsen. Nu slog den aldrig ut i blom.
Blek och tärd som en ört, vilken gror under en fallen stock i skogen, tynade den av under
det tryck den bar. När så Marcel kom med tjusarglöden sina ögon, var det han som var
befriaren och jag föll i hans armar alldeles som förr i bergshålan i Auvergne.
- Ja, den gången var det mitt ynkliga högmod som regerade mig så blint att jag trodde
mig vara den oemotståndliga, som blott behövde visa mig i min ridderliga prakt och mina
ridderliga seder för att allt motstånd skulle falla till föga. Din vägran att kyssa
segervinnaren vid tornerspelet i Avignon var ett grundskott mot min inbillade storhet, men
i min enfald tyckte jag mig bota skadan genom att tvinga dig bli min hustru, utan att fråga
efter din egen önskan. Jag behövde en kraftigare bräcka och jag fick den, då du mitt under
festens yra lät dig föras bort av en landsvägsriddare. Nu vaknade inom mig något av mitt
bättre jag. Det var visserligen en så låg känsla som hämndbegäret som drev mig därtill,
men den pilgrimsfärd jag då anträdde för att söka upp er; den sopade med ett drag bort alla
inbilska drömmar om min ridderliga ära, den satte mig så att säga på rätt köl igen. Jag fann
er också och fick släcka min hämndtörst.
- Ja, välsignad vare du för den bedriften. Du skall veta att det var ett helvete, du den
gången räddade mig ur. Den gamla rövaren satt ännu i honom, han rånade och han
skändade, men nu hade därtill kommit upp något vämjeligt hos honom - han drack... Det
var alltså andra gången han föll för din hand.
Hon satt en stund tyst som om hon grubblade över något.
- Fick han inte därigenom någon makt att skada dig i nästa liv; ty ni möttes ju igen,
efter vad du nyss antydde.
- Knappast. Han lade planer mot mitt liv, men fick icke makt att fullfölja dem.
Jag läste för henne nu ur den 3:e boken om vårt liv i Savojen, då hon var Anita och jag
Antonio.
- Ja nu ser jag hela bildserien från denna tid dra förbi min inre syn, sa hon. Även där
tog du mig halvt om halvt mot min vilja, men du räddade mig också från honom, som nu
frestade mig med guld. Sin forna tjusarkraft hade han genom sitt förra lastbara liv förlorat.
Hur lite förstod jag då att uppskatta vad du var för mig. Det våld du använde mot den som
jag dock lovat min tro, väckte hos mig ett trots som jag aldrig känt förut. Jag följde dig
därför att det var något inom mig som drog mig till dig, men min böjelse och mitt trots låg
i ständig fejd med varandra. Det var ett brustet liv jag förde, och då sedan olyckan
drabbade dig, blev jag så vettskrämd att jag knappast var tillräknelig för mina handlingar.
Jag hade inte mod att möta dig igen, därför tog jag mitt liv.
- Ja, det är dystra minnen vi äger från den tiden. Men vad mig beträffar tycker jag
mig förstå försynens mening med det oblida öde som då drabbade mig. Jag hade ju
genom många ogärningar mitt föregående liv ådragit mig dessa lidanden, men de blev mig
också till nytta. Först fängelsetiden, sedan den långa ensamheten ödemarken och slutligen
den välgörande stillheten i klostret möjliggjorde ett genombrott i min karaktär. Det hårda,
det vilda, det stridslystna hade spelat ut sin roll och gav vika för ett mera inåtvänt
kontemplativt liv. Jag blev känsligare för andras lidanden och min syn öppnades för
naturens skönhet, det har jag särskilt skogarnas tystnad att tacka för. Det var som om
doften från örter och träd hade läkt mina sår och förjagat den bitterhet som låg och gnagde
på min livsrot.
- Ja, du var ju mycket förändrad då vi sista gången träffades, men Anita hade inga
andliga skatter att ge i arv till Cecilia. Det enda hon förde med sig var ett sjukligt nästan
hysteriskt temperament, som efter vad jag nu kan förstå, var den naturliga följden av min
förtvivlade handling att ta mitt liv. Dessutom vaknade det gamla trotset igen. Jag hade en
obestämd känsla av att jag aldrig riktigt fått vara mig själv. Denna gång hade jag
visserligen frivilligt gjort mitt val, men när jag väl var bunden kände jag bojan som ett
tvång som jag var färdig att skaka av mig. Du var tålig och under-given, men hos mig hade
oklara känslor och dolda drifter vaknat, som krävde att pröva sina krafter. Jag drömde om
att få rasa ut efter mitt eget sinne och jag fick det. När du gick ut i kriget var det som ett
band hade lossat, jag inbillade mig att din känsla var utbrunnen, att du skulle söka och
finna döden på slagfältet - ja, vad kunde icke min hysteriska fantasi finna på. När så
frestaren kom, denna gång som den tröstande vännen, föll min tårdränkta kind mot hans
bröst.
Men Fritz, du kära, den kur jag sedan fick genomgå har botat mig fullständigt. Jag
känner det. Den förnedring jag levt i var en hård skola, men den har öppnat mina ögon
både för "den tredjes" verkliga natur och för mitt eget väsens brister. Men ännu mera, den
har visat mig vilken skatt det var jag lämnade när jag kastade mig i rövarhänder; den har
visat mig vägen tillbaka till dig, du min enda älskade. Låt mig få följa dig. Nu vill och kan
jag göra dig lycklig.
- Cecilia, vet du vad jag tror. Du är min dualande, min tvillingsjäl.