Oscar Busch; Lustarnas vådeld (1912).
En biografi i fyra Livsskeden.
 Førord.
Denna berättelse, dikterad av en osynlig intelligens, utgör en bekräftelse på den urgamla tro, som nu åter börjar göra sig gällande, att människan icke lever allenast ett liv på jorden, utan att hon för sin utveckling har att genomgå många sådana, att hon tid efter annan med kortare eller längre mellantider återfödes i materien, och att varje nytt jordeliv bereder henne tillfälle att göra bot för vad hon i ett föregående har brutit. Hon har då att genomgå de prövningar, som äro en direkt konsekvens av tidigare felsteg och vilka alldeles särskilt äro ägnade att avtvå de fläckar, varmed hon förut besudlat sig. Förr eller senare kommer hon också att på jorden möta dem, som hon i ett föregående liv förfördelat, och blir sålunda satt i stånd att till dem betala sin karmiska skuld.

Mellan tvenne jordeliv lever hon i en för oss osynlig värld ett huvudsakligast intellektuellt liv, ämnat att stärka hennes krafter till nästa nedstigande i sinnevärlden. Så utvecklas hon genom liv efter liv allt högre mot den fullkomning, som är tillvarons mål.
Denna världsåskådning återfinnes i flera förkristna religioner, den är antydd på många ställen i gamla och nya testamentet, den har omfattats av antikens största tänkare Pythagoras och Plato, av den djupsinnige och fromme kyrkofadern Origenes, av filosoferna Lessing och Fichte d. y.; ja även en av vårt lands ädlaste och djupast anlagda tänkare Viktor Rydberg, stod icke främmande för denna åskådning.
Det är denna djupsinniga livsåskådning, som ånyo börjar framträda och vinna insteg i det allmänna medvetandet. Det är som Goethe så träffande säger: »allt, som är förnuftigt, är redan en gång tänkt; det gäller bara att försöka tänka det om igen.»
Den osynlige författaren till denna berättelse har i fragmentariska bilder skildrat sina egna jordeliv och mellanliggande fria intervaller i en annan värld för att visa huru den Nemesis, som man ofta fåfängt söker efter i händelsernas gång, då det rör ett enda jordeliv, får sin fulla belysning, då blicken sträckes ut över flera.
O. B.

DET FÖRSTA LIVSSKEDET.
I LYX OCH LAST.
Louis de P. var mitt namn. Jag levde i det lättsinniga Paris i början av 1700-talet. Min far var markis av en gammal ansedd släkt med stort inflytande vid hovet. Min mor var en pudrad docka utan en tanke för annat än toaletter och sina små galanta äventyr, som hon skickligt balanserade på gränsen till skandalens område, utan att någonsin överskrida dess av den allmänna opinionen icke alltför trångt utstakade råmärken.
Jag växte upp i en atmosfär av de mest raffinerade sinnliga njutningar. Redan vid modersbröstet insög jag den njutningslystnad, som sedermera skulle sätta mitt blod i svallning, mina känslor i brand. Och vad hade jag väl att sätta som motvikt mot det gift, min ande så girigt insög. Jag var en svag karaktär, som vid mitt inträde i livet icke medfört något djupare behov av andlig utveckling. Från en glädjefattig föruttillvaro, hade jag längtat mig ned till ett njutningsrikt liv i materien; och min önskan blev uppfylld. Jag föddes under omständigheter, som gjorde det möjligt för mig att få tömma nöjets bägare till dräggen. Jag skulle få tillfredsställa de lustar, som lågo och ruvade i mitt väsen för att på den egna erfarenhetens väg lära mig skilja guldet från slaggen; så hade han beslutat, som var satt att vårda mig och leda mina steg.
Knappast mer än ett barn drogs jag som page (=en ung pojke som tjänstgjorde vid ett hov/domstol) vid hovet in i dess sedeslösa liv, var med om upptåg, kabaler och intriger, som alla gingo ut på att leka med känslor och berusa sinnena. Jag invigdes i förtroenden, som satte min livliga fantasi i brand, jag lånade mig som budbärare än till den ena, än till den andra av hovets firade skönheter och fick alltid något litet ynnestbevis till tack.
Jag minns särskilt en gång, då jag av en hög kavaljer fått i uppdrag att överlämna en biljett till den vackra markisinnan Adelaide de M. (En markisinne er den kvinnelige tittelen for en adelig person som rangerer rett under en hertuginne og over en grevinne.)
Det var tidigt på förmiddagen. Jag knackade på dörren till hennes boudoir (=et elegant, privat oppholdsrom for en kvinne). Ingen svarade. Jag knackade en gång till; då öppnades dörren på glänt och markisinnan, klädd i bara linnet, tittade ut.
»Kom in, min gosse», sade hon, och försvann med ett språng i sängen.
Jag räckte henne biljetten, som hon slet upp och genomögnade. Sedan drog hon mig till sig och överhöljde mig med kyssar, tills jag alldeles yr i huvudet tumlade ut ur rummet. Sådan var min ungdom. I denna giftmättade luft växte jag upp.
Från pageåren medförde jag sålunda en världserfarenhet, som redan vid tjugo års ålder gjorde mig till en blaserad roué. (igjen: En «page» (pasje) var en ung gutt av adelig slekt som gjorde tjeneste ved et hoff.)
Jag inträdde i armén, men militäryrket var för mig endast den yttre fernissan på min förnäma person. Nu börjades ett liv i utsvävningar av alla slag. Jag delade mitt liv mellan bordets nöjen och galanta äventyr; tjänstgöringen vid gardet tog jag som en bisak.
Någon enda gång besökte jag mässan som en gärd åt den yttre anständigheten. Jag hade en onkel, som var abbé, en stilla, allvarlig man, som gjorde många försök att vända mitt sinne ifrån det ytliga liv jag förde, men hans förmaningar förklingade utan annan verkan än att jag började undvika denne min bästa vän, som ända från min spädaste barndom följt mig med det varmaste intresse.
Huru annorlunda hade ej mina öden gestaltat sig, om jag följt hans varningar. Det är underligt att nu, nära 200 år efteråt, se tillbaka på denna dårskapernas tid och räkna ut, vilka möjligheter jag dock hade till utveckling i en alldeles motsatt riktning. Det är eine sanning av stor betydelse, som min egen historia lärt mig, att vi alltid sättas i tillfälle att uppfylla de lägre krav, som i vårt innersta väsen ligga och ropa efter att bliva tillfredsställda, men att vi också lika säkert vid vår sida skola finna den ledning och de möjligheter vi behöva för att vandra en annan väg. Min goda genius var abbé Léon, men han kämpade förgäves mot alla de onda böjelser, som behärskade mig.
Sedan jag i nära tio år fråssat och svärmat i otyglad frihet och spritt andlig och fysisk smitta omkring mig, fann jag mig manad att skatta åt den goda tonens krav och gifta mig. Jag var den firade salongshjälten och hade blott att wybra? mellan de unga skönheter, som trängdes i Paris’ förnäma värld. Så blev jag förenad med en ung, vacker flicka av hög börd med utsikt att en gång få tillträda en stor förmögenhet. Redan vid bröllopet erhöllo vi en icke ringa summa, som jämte det underhåll jag fick av min far, satte oss i tillfälle att föra ett liv i lyx och yttre förfining. Vi ägde ett litet vackert hotell i Paris, och dessutom en lantgård utanför staden.
Den stackars Désirée, som oskyldig och oerfaren kastades i mina armar, vad måste hon icke utstå! Kvinnan var icke då, utom i sällsynta undantagsfall, den målmedvetna, mannen jämnbördiga varelse, som hon nu i regeln framträder, hon var offerlammet på den manliga egoismens altare, hon fick lära sig att gråta bakom stängda dörrar och visa ett solskensleende inför världen. Hon fick i sitt vardagsliv bära förödmjukelser av alla slag mot den torftiga ersättningen att vid festbelysning i sin salong vara den firade skönheten, den allt behärskande värdinnan. Var hon själv anstucken av tidens lättsinne, tog hon skadan igen för de kränkningar hon fick lida, genom att leka med tillbedjare vid sina fötter, men var hon ren, så var hennes liv ett martyrium.
Så var förhållandet med min Désirée, om jag ens kan ha rätt att kalla henne »min». Kyrkan hade välsignat vår förening, men någon ömmare känsla fanns icke å någondera sidan, och vi levde i själva verket nästan som främlingar för varandra under världens beundran över ett så lyckligt par.
När vi varit gifta ett par år, blev Désirée mor. Utan att därtill ha den ringaste anledning, lät jag undfalla mig en 

häntydan om, att jag icke vore far till barnet. Hon blev förtvivlad och bedyrade sin oskuld; jag bara skrattade åt henne.
Jag visste allt för väl huru oskyldig hon var, men jag var nog lågsinnad att smutskasta henne för att därigenom, som jag tyckte, i någon mån överskyla det lättsinniga liv jag själv förde. Så blandade jag gift även i den modersglädje, som var ämnad att ersätta Désirée för den sorg jag vållade henne.
Hennes barnsäng var mycket svår, en feber inställde sig, som så när hade kostat henne livet. Jag gick och önskade att hon skulle dö, ty jag började känna mig besvärad av att leva vid sidan av en så ren varelse, men till min förargelse tillfrisknade hon småningom. All den ömhet, hon hade sparad i sitt väsen, slösade hon nu över sitt barn, den lilla bleka Adele, som låg där i sin vagga och tvinade bort av ett medfött smittofrö i sin späda organism — ännu en skuld till så många andra på min redan tunga börda.
Mitt barn gick bort och Désirée var otröstlig i sin sorg, men vad bekom det mig; jag var fullkomligt oberörd både av det ena och det andra.
Jag fortsatte mitt utsvävande liv med den fräckhet, att jag numera knappast brydde mig om att bevara skenet av en yttre anständighet. Min hela diktan och traktan gick ut på att snärja ännu en kvinna till alla de andra, om ung och oerfaren eller gift och väl bevandrad på de stulna fröjdernas Blocksberg, det var mig likgiltigt; efter en tid skulle hon ju kastas bort igen, hon som alla de föregående.
Det är förfärligt att se tillbaka på det liv jag då förde, så fullt av mörka fläckar, men jag har beslutat att bikta mig fullständigt, icke för att därigenom vinna samvetsfrid — den har jag redan lidit mig till — utan för att visa det underbara sammanhanget mellan mina brott och de lidanden, de ådrogo mig i mitt följande liv. Måhända kan min enkla berättelse därom bliva till nytta för andra.
En dag, när jag efter ett par veckors bortovaro kom hem från ett jaktparti i Normandie, mötte mig min kammartjänare med den underrättelsen, att markisinnan upplåtit ett av gästrummen åt en sjuk kvinna och hennes barn. Jag anade genast sammanhanget och skyndade till min hustru för att ställa henne till rätta för hennes vanvettiga beteende.
Hon mötte mig med en lugn och fast blick, som jag aldrig förr sett hos henne.
»Louis», sade hon, »jag har endast gjort vad det varit din plikt att göra. Du har kränkt denna kvinna och sedan trampat på henne. Jag har tagit upp henne och vill försöka gottgöra vad du brutit.»
»Vad heter hon?»
»Det har jag väntat att få höra av dina läppar. Jag har inte velat utfråga henne om någonting.»
»Huru vet du då, att det är jag, som...?»
»Hon kom hit med sitt barn på armen och segnade ned innanför vår tröskel. Betjänten ville kasta ut henne, men då jag händelsevis befann mig i antichambern och hörde en häftig ordväxling och snyftningar i tamburen, gick jag ut. Jag avlägsnade tjänaren och bad kvinnan oförbehållsamt tala om för mig, vad hon hade på hjärtat.»
»Nå?»
»Hon hade för ett par år sedan kommit från Bretagne och tagit plats som uppasserska på ett hotell. Där hade hon gjort bekantskap med en markis de P., som överhopat henne med presenter och penningar och slutligen förfört henne. Han hade lovat att lyfta henne upp till glans och röras av denna syn, den unga vackra modern med de bleka, något infallna dragen och the späda lilla varelsen med de små knubbiga fingrarna tryckta mot det mjuka bröstet.
Huru blaserad jag än var, blev jag dock så gripen av den vackra bilden, että jag för ett ögonblick glömde min egen fatala ställning, sträckte armarna mot den sjuka, som nu slog upp ögonen och utropade: »Ack, är det du, Celestine?» Men i nästa ögonblick hade jag återvunnit min fattning, svängde mig om och lämnade hastigt rummet.
Då Désirée en stund därefter kom ut ur gästrummet, sade jag henne, att modern med sitt barn genast måste bortskickas; det ginge inte an att på detta sätt skandalisera vårt hus.
»Det är redan så skandaliserat, att det inte kan bliva värre», fick jag till svar.
»Jag orkar inte höra ditt känslopjunk», utbröt jag förargad. »Kvinnan skall bort och det i denna dag. Jag skall säga till min advokat att skaffa henne plats på någon asyl, tills hon blir frisk igen. Sedan kan hon mycket väl försörja sig själv.»
»Hon är alltför svag att flyttas ännu, det vore detsamma som att taga livet av henne. Det får icke ske.»
»Det måste ske.»
Häftigt uppretad av detta motstånd från ett håll, där jag aldrig förr mött något sådant, skyndade jag ut. Det var min avsikt att genast försäkra mig om en plats för den sjuka och skaffa en vagn för att föra bort henne.
Ett par timmar därefter kom jag tillbaka med en vagn och ett par karlar från asylen, men vid dörren stod min hustru på vakt. Hon hade stoppat nyckeln i sin ficka och sade mycket bestämt:
»Här slipper ingen in.»
Jag stod där skamfull; i andras närvaro kunde jag inte bruka våld mot min hustru. Karlarna sågo sig undrande omkring och gingo sin väg utan att säga ett ord. Men nu började mellan oss ett uppträde, vars minne ännu jagar blygselns rodnad på mina kinder. Jag var ytterligt uppbragt över detta oväntade ingrepp i min lagliga myndighet, jag utbröt i de häftigaste förebråelser och sökte, då ingenting annat hjälpte, att med våld bemäktiga mig nyckeln. Då öppnades dörren sakta, och på dess tröskel föll den sjuka i bara linnet ned för våra fötet.
»För den heliga jungfruns skull låt mig få komma härifrån», jämrade hon sig och sträckte sina knäppta händer mot min hustru. »Jag vill inte vara en orsak till att ni, som varit så god emot mig, måste lida sådant för min skull.»
Mera orkade hon inte säga. Hon föll ihop och låg där så ytterligt hjälplös, att någonting av den medkänsla, som naturen nedlagt i varje, även det hårdaste bröst, kom upp inom mig och blandade sig med en skamkänsla, som jag förut aldrig besvärats av. Utan att säga ett ord böjde jag mig ned, tog den sjuka på mina starka armar och bar henne tillbaka till sängen.
Nästa morgon var Celestine död. Min hustru hade vakat över henne hela natten, men hennes ömma omsorger kommo till korta gent emot den våldsamma fysiska och psykiska skakning, som drabbat den sjuka. Den döda fördes bort, men efter henne låg kvar den lilla mörklockiga pilt, som under så säregna förhållanden blivit insläppt i sin faders hus.
Jag var så slagen av denna obehagliga händelse, däri jag själv spelat en så ömklig roll, att jag utan vidare lät min hustru sköta om det hela. Hon skaffade en amma och behöll tills vidare det lilla barnet i huset. Den modersömhet, som så hastigt blivit berövad sitt föremål och som låg där som ett skrinlagt kapital i Désirées rika väsen, slösade hon nu på den lille Henry — så hade hon hört att modern jollrande hade kallat sin gosse.
Ehuru jag aldrig såg till vare sig gosse eller amma, kände jag mig ytterligt besvärad av att de funnos i huset, synnerligast som jag märkte att betjäningen med det livligaste intresse omfattade den lille nykomlingen och icke generade sig för att göra häntydningar på mitt förhållande till den döda modern. Då ett par månader förflutit, sade jag därför till min hustru, att nu måste det där patrasket ut ur huset. Jag kunde inte lida, att hela mitt hus derangerades för den där ungen.
»Men det är ju din egen son», invände Désirée.
»Det vet jag inte, det kan ingen bevisa.»
»Nå, så skall han bli din son, om han inte är det, ty jag ämnar adoptera honom?»
»Är du från förståndet?» utropade jag. »Det sker inte, så mycket du vet det.»
»Louis», sade hon stilla, »du får inte neka mig detta. Det är det enda jag begär av dig. Jag är så fästad vid detta barn, att jag inte kan skiljas ifrån det.»
»Det rör mig inte», svarade jag, »ungen skall bort och det i morgon dag.»
»Nåväl, då går också jag, och tar gossen med mig.»
Det låg så mycken fasthet i hennes hållning och blick, att jag ovillkorligen ryggade tillbaka. Skulle det vara möjligt att min blyga och ömtåliga Désirée kunde vara i stånd till ett sådant steg. I detsamma påminde jag mig uppträdet utanför Celestines dörr, där jag drog det kortaste strået, och tillade därför i något mildare ton:
»Nå, nå, nå! Vad är nu det där för dumt prat. Du menar ju inte vad du säger.»
»Louis, ja...


Du menar ju inte vad du säger.»
»Louis, jag har länge övervägt detta beslut och det är orubbligt.»
»Du glömmer att frågan också har en ekonomisk sida.»
»Nej, jag har övervägt allt. Du vet, att jag har att vänta mig en mycket stor förmögenhet, icke genom arv utan genom testamente, en förmögenhet, som du redan dragit stora växlar på. Nåväl, jag har talat med min onkel om saken och han har lovat, även om jag separerar mig och adopterar barnet, att han skall säkerställa förmögenheten för min räkning och så länge han lever lämna mig ett rikligt underhåll.»
»Det kan han inte. Jag har med lagens rätt makt över din förmögenhet, huru du än bekommit den och var du än befinner dig.»
»Kanske inte, om den utbetalas i form av livgeding», invände Désirée sakta.
Jag var slagen, hade icke ett ord till svar.
»Jag ger dig nu valet», fortsatte min hustru; »vill du adoptera din son, så stannar jag, ehuru Gud skall veta, att det är ett tungt offer jag därmed bringar dig; vill du det inte, så flyttar jag och vi se varandra aldrig mera.»
Hon sjönk ned på en stol och dolde ansitet i händerna. Jag hörde huru hon grät. Skamfull och försagd stod jag framför henne, medan stridiga känslor jagade varandra. Slutligen böjde jag mig ned, fattade hennes hand och viskade:
»Gör som du vill.»
Denna händelse blev en vändpunkt i min hustrus liv och såg till en början ut att kunna bliva det även i mitt. Hon gick nu så helt upp i vården av den lille Henry, att hon alldeles bröt med det ytliga, konventionella liv, vi hittills fört. Hon sade nej till alla fester och assembléer och nekade bestämt att i vårt hem se några gäster. Hon hade fått ett övertag över mig, hon hade visat en viljestyrka, som jag kände mig för svag att trotsa. Det blev nu hon som styrde huset. Våra salonger stodo tomma, och vännerna, om man kan kalla dem så, dessa pudrade dockor ur den högre societeten, som kommo på sina regelbundna visiter, de troppade av en efter annan. Min hustru var snart alldeles isolerad från det lysande salongsliv, i vilket vi förut levat. Till en början drog även jag mig något tillbaka, då jag icke kunde få Désirée med mig, og jag kände nog starka impulser till att börja ett nytt liv, men det var inte så lätt att bryta med alla gamla vanor. Salongsflärden var min livsluft, utan den kunde jag inte leva, och så blevo vi ännu mera skilda åt än förut.
Huru helt annorlunda hade icke allt kunnat avlöpa, om jag följt min hustrus exempel och antagit hennes förslag, att vi skulle bosätta oss på vårt lilla lantgods utanför Paris; men ännu var jag icke mogen för ett sådant liv, ännu brunno de sinnliga lustarna med oförminskad glöd i min själ.
Tiden gick. Henry hade vuxit upp till en liten kry och livlig pojke, som var sin nya moders glädje och stolthet. Hon vakade över varje hans steg med en ömhet, som hade hon varit hans rätta mor. Det var hon, som lärde honom läsa, och även bibringade honom de första primitiva kunskaperna, innan han kunde sändas i skola. Men medan hon och Henry sålunda blevo allt mera fästade vid varandra genom den moders kärlek, som bara ger, och den barnakärlek, som bara tar, vandrade jag mina egna vägar mer och mer fjärran från dem båda.
Vi sågo varandra numera knappast vid måltiderna. Vi hade så olika vanor. Jag kom sent hem om nätterna, om jag ens kom hem, och icke sällan var mitt huvud omtöcknat av vinets ångor. Jag sov därför till långt fram på förmiddagarna, åt en lätt frukost, tog en promenad till häst eller i vagn, dinerade tillsammans med några likasinnade av den s. k. högre adeln och tillbringade aftonen i lättfärdiga kvinnors sällskap. Sådan gick dag efter dag av mitt eländiga liv utan annan omväxling än den som ständigt nya kurtisaner kunde bereda mig.
Det mest retande var ju en erövring på den förbjudna marken; den hade för ett blaserat sinne den spänning, som alltid ligger i faran för en upptäckt. Den unga grevinnan Constance de B. med sina strålande ögon, sin kvicka tunga och sin glada obetänksamhet, hade lagt många tillbedjare för sina fötter utan att hava tillåtit en enda att resa sig från sin ödmjuka ställning. Jag var den första, som kunde berömma mig av att hava vunnit hennes ynnest, och var också nog lågsinnad, att brösta mig däröver inför mina stallbröder. Det väckte ett visst intresse på klubben, då jag gjorde några häntydningar om min senaste erövring, och jag måste för att bevisa sanningen av mina ord ingå ett vad, att Constance vid nästa assemblé några dagar därefter, skulle bära en högröd nejlika i håret. Om jag förlorade skulle de få kalla mig en oblyg skrävlare och stöta ut mig ur sin klubb.
Huru jag bedrev mitt djärva spel, vill jag här förbigå; alltnog, den prisade skönheten trädde in i salongen med min nejlika i håret. Den lilla krets av gamla rouéer och unga glopar, som voro invigda i hemligheten och stått i en spänd väntan på hennes ankomst, kommo nu och lyckönskade mig i mycket smickrande ordalag, därvid de icke tillräckligt dämpade sina röster. En något äldre herre, som ingen av oss kände, hade stått så nära, att han uppfångat ett och annat ord. Han vände sig till oss og frågade, för vad jag så livligt lyckönskades. En lösgläfst glop av mina vänner svarade, innan någon hann att hejda honom:
»Vår vän Louis de P. är sannerligen att lyckönska, då balens drottning bär hans blomma i sitt hår.»
»Menar ni grevinnan de B.?»
»Vem annars kan väl göra anspråk på den rangen?»
»Parbleu! Det är min kusin», sade han med ett mörkt tonfall, vände sig på klacken och försvann bland gästerna.
Under hela aftonen plågades jag av onda aningar. Jag gjorde flera försök att närma mig Constance, men hon undvek mig; jag hade tydligen fallit i onåd. Först då vi lämnade balen, kommo vi för ett ögonblick så nära, att hon osedd kunde tillviska mig: »Eländige, vad har du gjort?»
Följande morgon, innan jag ännu var uppstigen, kom min kammartjänare in och anmälde, att två herrar anhöllo att få tala med mig.
»Huru se de ut?»
»Mycket distinguerade.»
Det gick en kall kåre över ryggraden och jag kom i kläderna vida hastigare än jag vanligen brukade. Jag hade gissat rätt. Det var greve de B:s sekundanter, som anhöllo att jag behagade utse vittnen och välja vapen.
Jag försökte några undanflykter, men möttes av ett iskallt hån.
»Jaså, ni är mera rädd om ert skinn än om en kvinnas heder.»
»Mina herrar, jag står till ert förfogande i morgon bitti kl. 6 bakom den gamla väderkvarnen vid Montmartre. Mitt vapen är pistol.»
De bugade sig och gingo.
Jag hade aldrig duellerat och var ingen skicklig skytt, värjan hanterade jag ännu sämre; ma hade jag icke antagit utmaningen, så hade jag blivit utstött från den rangställning jag innehade och ohjälpligt varit hemfallen åt hela societetens spott och hån. Jag hade därför intet val.
Hela dagen gick jag i en marterande oro. Jag gjorde mina förberedelser, men nämnde icke ett ord om vad som förestod till någon förutom mina sekundanter. Natten kom, men ingen sömn, jag låg halvklädd på sängen och våndades, medan timmarna skredo med pinande långsamhet. Då jag skulle fullborda min toalett, darrade jag som ett asplöv och kallsvetten stod i stora pärlor på min panna. Det var ingen hjälte, som i den grå kalla höstmorgonen tillsammans med ett par sekundanter och en läkare i en stor landå rullade ut till den gamla väderkvarnen vid Montmartre, som sett så många blodiga dueller utkämpas.
Jag satt och såg ut genom det nedfällda vagnsfönstret, huru dimman låg tung över fälten, medan den gryende dagern ännu kämpade med nattmörkret. Min läkare, som hörde huru jag hackade tänderna, hällde i mig en stor bägare eldigt vin, som han varit omtänksam nog att taga med sig. Det skruvade upp livsandarna, så att jag med någorlunda hållning kunde möta min motståndare, men sedan de pinsamma formaliteterna voro överstökade och jag intagit min ställning, svartnade det för ögonen. Genom lottdragning hade bestämts, att han skulle skjuta först.
Jag hörde ett skott och föll framstupa med känslan av en brännande smärta i underlivet. Sanslös fördes jag tillbaka till staden, og när jag bars upp i min våning, trodde man att jag var död.
Stackars Désirée! Hon väcktes denna morgon av underrättelsen, att jag låg blödande i min säng utan tecken till liv.
Jag var dock icke död. Under min skicklige läkares behandling återfick jag sansen och slog upp ögonen, men en häftig feber brände i mina ådror. Désirée satt vid min sida och baddade min panna. Läkaren stod och såg på mig med bekymrad uppsyn.
»Här fordras den fullkomligaste stillhet», hörde jag honom viska till min hustru. »Kulan har gått in i bukhålan och slitit sönder inälvorna. Det finns inte mycket hopp.»
Febern ökades, jag kände att jag icke kunde ha långt igen. Icke ett ord hade ännu växlats mellan min hustru och mig, men hon satt så troget vid min sida och ägnade mig de ömmaste omsorger. Henry kom på tå insmygande med förgråtna ögon, han kastade sig om moderns hals och snyftade. Det kom upp en skamkänsla inom mig, som blandade sig i mina feberfantasier. Jag tyckte, att jag hade mördat både Désirée och Henry. Förtvivlad ropade jag: »Det är jag — det är jag, som dödat dig. Jag är en usling! Förlåt mig, Désirée!»
Jag gjorde en våldsam ansträngning för att resa mig, men uppgav ett skrik av smärta, föll tillbaka på kudden och var död.

 Bakgrunn: Pistoldueller på 1800-talet.
 Pistoldueller var vanliga på 1800-talet eftersom överklassen och officerare använde dem för att försvara sin heder och återställa sitt rykte efter en förolämpning.
 Varför duellerade människor?
 Ära framför liv: En hederskränkning ansågs värre än döden. Mannen var tvungen att visa att han var modig nog att riskera sitt liv.
 Social sedvänja: Det var en informell regel bland adeln och de rika för att lösa konflikter utanför rättssystemet.
 Strikta koder: Duellerna följde en fastställd regelbok (en duellkod) som skulle säkerställa att allt var kontrollerat och "rättvist", inte som ett vanligt massslagsmål.
 Var det lagligt?
 Olagligt: Dueller var strängt förbjudet enligt lag i de flesta länder på den tiden.
 Kultur vs. lag: Även om det var olagligt och kunde straffas hårt, tittade samhället och domstolarna ofta åt andra hållet eftersom hederskulturen var så stark.
 Duellreglerna på 1800-talet följde en strikt, skriftlig kod kallad Code Duello. Reglerna skapades för att säkerställa ordning och ge båda parter lika villkor, så att uppgörelsen inte framstod som ett rent mord.
 Före duellen: Sekonderna ordnar allt.
 Ingen direktkontakt: De två i konflikt (parterna) pratade inte med varandra efter att utmaningen hade givits. All kommunikation gick genom deras utvalda hjälpare, sekundanterna.
 Fredsförsök: Sekondens viktigaste uppgift var faktiskt att försöka lösa konflikten med ord eller en formell ursäkt innan det gick så långt som att skjuta.
 Vapenval: Den som blev kränkt hade vanligtvis rätt att välja vapen. På 1800-talet var dessa nästan alltid slätborrade duellpistoler, som var notoriskt oprecisa för att öka chansen att båda skulle överleva.
 Under duellen: Steg och skott.
 Positionering: Sekonderna mätte ett exakt avstånd på marken, vanligtvis mellan 10 och 12 steg (ibland upp till 20).
 Signalen: Duellanterna stod rygg mot rygg, tog de avmätta stegen, vände sig om och väntade på en signal (såsom ett rop eller en fallande halsduk).
 Skjutningen: Det var strängt förbjudet att skjuta innan signalen gavs. Beroende på de överenskomna reglerna sköt de antingen samtidigt, eller så drog de lott för att avgöra vem som skulle skjuta först.
 Efter skottet: Hedern återställd.
 Ett skott räckte: Det räckte vanligtvis att avlossa ett skott var. Om båda missade ansågs hedern fortfarande vara återställd eftersom båda hade visat det nödvändiga modet att stå i skottlinjen.
 Medicinsk hjälp: En neutral läkare fanns alltid närvarande vid sidlinjen för att omedelbart behandla eventuella skador. (K-i / A-I).


DET ANDRA LIVSSKEDET.
Så vaknade jag igen med samma häxdans av tankar i min hjärna, utan förmåga att kunna reda dem, tills dvalan igen tog mig och jag kände lisan av att domna bort. Småningom började dock medvetandet klarna. Jag förstod, att jag inte längre var på jorden. Jag måste väl således vara död, men här låg jag dock med en kropp, fullt ut så verklig som den jag lämnat. Underliga gåta, huru skulle jag förstå den?
Men kläderna hade man tagit ifrån mig, jag låg alldeles naken. Detsamma kunde det också vara, ty det var ju så hett, att jag inte kunnat ha något på mig. Småningom skingrades dimman omkring mig, så att jag började se litet klarare. Det var en underlig trakt, jag kommit till, ett vilt klipplandskap med fantastiskt förvridna växtformer i bergsskrevorna. Någon vegetation kunde man knappt tala om, ty allt var förtorkat, det fanns bara stammar och grenar och risiga snår.
Jag låg länge ensam och fick på egen hand söka reda tankarna så gott jag kunde. Minnet började vakna — den ömhet jag ännu kände i underlivet, väckte hågkomsten av duellen. Hela denna skräckscen stod på en gång livlig för min syn, och jag skakade av fasa.
Men jag var ju markis de P., den rika, förnäma, av alla avundade och beundrade Louis de P. — huru var det möjligt att jag kunde vara så bortglömd av alla, så lämnad utan all hjälp i ett alldeles utblottat tillstånd utan ens kläder på kroppen? Fanns det då ingen, som kunde komma och betjäna mig, jag var ju inte van att kläda mig själv.
»Hallå... hallå!» ropade jag så att det ekade i bergen. »Hör hit någon!»
Då såg jag att någon rörde sig vid foten av ett stort klippblock inte långt ifrån mig.
»Håll tyst därborta!» svarade en gäll kvinnoröst i vresig ton. »Får man då inte sova i fred?»
»Kom hit och hjälp mig», ropade jag igen.
»Är du en nykomling, din stackare, eftersom du inte vet, att här får ingen tala högt. Lägg dig och sov som vi andra, det är det bästa du kan göra.»
»Vem du än är, som ligger därborta, jag befaller dig att komma hit och hjälpa mig. Jag är markis de P.»
»Markis! Hä — det var fint; då måste jag komma och titta på dig.»
En kvinnlig gestalt reste sig långsamt och kom med trötta steg emot mig. Även hon var naken. Kroppen hade vackra proportioner, men den var som förtorkad, brösten hängde slappa, magen föll i tjocka veck, ben och armar voro ytterligt magra, håret låg tovigt över axlarna, ansiktsdragen voro skrumpna, endast ögonen lyste av en underlig glans. Hon var vidrig att skåda. Ofrivilligt gjorde jag en avvärjande rörelse, då hon lutade sig över mig.
»Nej, gå din väg, förbannade häxa», ropade jag.
»Du är inte vidare hövlig, du», sade hon. »Ful är du också, och smutsig se'n. Tvi dig!»

Jag började granska mig själv. Hon hade verkligen rätt, jag var betänkligt smutsig. Det hade jag inte märkt förut. Jag fick en känsla av vämjelse, som var högst obehaglig.
»Kan du skaffa mig litet vatten?» frågade jag i en något mjukare ton.
»Det finns en liten bäck därborta, du kan gå dit och tvätta dig — om det där ens går av i vatten?» tillade hon med en grimas.
»Tack, nu kan du gå, jag vill dig ingenting vidare.»
»Åh, du skall inte vara ohövlig, det lönar sig inte på det här stället. Har du en gång väckt mig, så kunna vi väl språkas vid en stund. Markis de P., sa’ du. Jag kände en sådan, men det var en vacker kavaljer. Han hette Louis. Kan det vara du? Minsann tycker jag inte, att jag känner igen dig.»
»Nej, fy tusan, dig har jag aldrig känt. Det är något misstag?»
»Vi ha nog båda förändrat oss mycket sedan den tiden, men se på mig riktigt, så känner du kanske igen mig.»
»Var skulle jag ha gjort din bekantskap, menar du?»
»Minns du en kammarjungfru vid hovet. Hon hette Julie, ung och vacker var hon den tiden, nu ser hon så här ut. Håhå, jaja, vad man har fått gå igenom!»
»Julie?... Julie? Ja, det är mycket möjligt, men det minns jag ej.»
»Men jag minns det, jag. Du var bara page (=en ung pojke som tjänstgjorde vid ett hov) ännu, när jag såg dig första gången, och vacker var du som en dag. Men när du sedan kom med värja vid sidan, då kunde ingen stå dig emot. Mig snärjde du som så många andra. Sedan gick det utför och utför. Jag blev bortkörd från hovet, ehuru Gud skall veta, att de höga damer jag tjänade inte voro ärbarare än jag. Ä ja, en och annan av dem har jag nog träffat här, må du tro. 



Kom sedan som uppasserska till ett värdshus i St. Cloud, blev bortkörd även därifrån och vandrade ur fanon i fanon, tills jag hamnade på gatan. En morgon låg jag död i rännstenen. Där har du min historia — inte en bit bättre och inte heller stort sämre än de flesta andras, som bo här i trakten. Och här skall man gå och pinas i hettan utan en möjlighet att komma härifrån. Det är ett helvete... trallala, trallala... det är ett helvete, tycker du inte det?...
»Men det säger jag dig, Louis de P., att hade du aldrig slagit armen om mitt liv den gången, så hade jag kanske aldrig kommit hit. Det är du, som är skuld till allt mitt elände... du, just du! Gjorde jag rätt, så skulle jag strypa dig», väste hon, medan ögonen flammade som eldkol i de djupa ögonhålorna.
Jag fick en obehaglig känsla av skuld gent emot den vidriga varelse, som stod framför mig. Det höjde sig en stämma inom mij, som jag inte givit akt på förut. »Du skall stå till ansvar för alla dem du bragt på fall», ropade det i mitt bröst. Jag sökte nedtysta den så gott jag kunde.
»Å lappri», sade jag, »hade inte jag tagit dig om livet, så hade någon annan gjort det.»
»Ja, det är möjligt, men nu var det i alla fall du och ingen annan, som först bragte mig på fall. Jag vore färdig att sparka dig härifrån, om du inte vore en sådan stackare, som du är. Du är allt en större usling än jag, det ser jag på dig, så smutsig och svart som du är. Tvi dig!»
Hon gick med släpande steg tillbaka till sitt sovställe och rullade ihop sig nästan som en boll med huvudet stött mot knäna.
Det obehagliga mötet med Julie hade gjort ett djupare intryck på mig än jag till en början ville medgiva inför mig själv. Det gick upp för mig, att jag dock hade någon skuld i hennes sorgliga öde och att denna skuld kanske hade något sammanhang med min egen sorgliga belägenhet. — Men nej, det var ju inte möjligt, att jag, en markis de P., skulle få dela öde med en simpel kammarjungfru, vilken slutade som gatnymf.

 Ordförklaring: Markis.
 "Marquis" är en fransk adelstitel. I den europeiska adelshierarkin rankas en markis strax under en hertig, men över en greve. Det var således en mycket hög titel reserverad för överklassen. (A-I).

Det vore en alltför himmelskriande orättvisa. Kanske detta endast var skärselden, som snart skulle gå över, då Désirée säkerligen skulle låta läsa mässor över min själ. Med denna tanke slog jag mig till ro.
Men min ro skulle inte bliva av lång varaktighet. Det kom snart en andra och sedan en tredje av de olyckliga, som jag bringat i fördärvet. Det hade sports i trakten, att jag anlänt, och nu sökte de upp mig. Den ena hånade mig för att jag nu kommit i samma fördömelse som hon själv, den andra rasade som en furie, när hon kände igen mig, slet mig i håret och sparkade mig. Vilken helvetisk tortyr måste jag inte utstå!

Så gingo flera jordeår av den mest eländiga tillvaro. Jag hade stunder av olidlig pina, då samvetet ropade inom mig på underkastelse, på uppgörelse, men jag dövade dess stämma genom att rasa och skrika och förbanna hela tillvaron. Jag slog och klöste mig själv, men vad hjälpte det, mina brott grinade alltjämt lika fruktansvärt emot mig. Slutligen blev jag så förtvivlad, att jag föll på knä och ropade om och om igen:
»Heliga jungfru, hjälp mig ut ur detta elände!»
 Kommentar till texten:
 Huvudpersonen upplever sig förmodligen i ett tidlöst tillstånd, liknande det som beskrivs i filmen eller också i  boken ASTRAL CITY. (R)

Huru länge jag låg så och våndades, vet jag icke, men när jag reste upp mitt huvud, stod framför mig en ljus gestalt.
»Har du äntligen börjat tänka på huru djupt du kränkt både dig själv och andra genom ditt tygellösa liv?» sade han.
»Känner du mig», frågade jag, »eftersom du kan tala så till mig?»
Han lyfte sakta på den bredbrättade hatt, som skuggade ansiktet, och såg på mig med en genomträngande blick.
»Gud i himmelen! Är det abbé Léon?» ropade jag förskräckt.
»Ja, det är jag, som följt dig på alla dina irrvägar och sörjt över dig, som hade du varit mitt eget barn. Jag har åtagit mig att vaka över dig och därför kom jag, när du ropade efter hjälp.»
»Säg mig, vad skall jag göra för att komma bort härifrån?» frågade jag med nedböjt huvud. Jag kunde inte möta det ljus, som utgick från hans blick. »Kan du visa mig vägen?»
»Om jag än visade dig vägen, så kan du inte gå den. Ut ur denna, de sinnliga lustarnas kvalfulla sfär, kommer ingen utan genom en uppriktig ånger. Är du färdig att avlägga en fullständig bekännelse om allt ont du gjort?»
»Jag har väl inte gjort mera än vad tusen andra gjort före mig. Det hörde ju till god ton i den värld jag kommer ifrån att leka litet med kärleken. Jag bar mig ju litet dumt åt ibland, som vid det där äventyret med grevinnan B., men så fick jag också plikta därför med livet. Den fördömda duellen kom och avbröt mina små triumfer på ett mycket obehagligt sätt.»
»Stackars Louis! Du lär inte snart vara färdig att lämna denna dyster sfär, ty kom ihåg, att det är inte sofismer och ursäkter utan bekännelse och ånger, som öppna portarna till en bättre värld. Farväl! Måtte ditt samvete icke lämna dig någon ro!» Han gick med dröjande steg ifrån mig.
»Vänta, vänta!» ropade jag. »Du måste taga mig med. Jag kommer nu.»
»Nåväl, så följ mig då», sade han och började stiga uppåt genom luften utan något för mig synligt fotfäste, tills han snart försvann ur min åsyn.
Vad betydde detta, kunde han flyga? Han hade rätt: om han också visade mig vägen, kunde jag ej gå den.
Det är förskräckligt att dröja vid dessa hemska minnen, och jag kan heller icke fortsätta att i detalj skildra allt vad jag upplevde under denna gräsliga period av min tillvaro.
Huru länge jag dvaldes i detta helvete, vet jag ej; det var måhända icke så många år efter jordisk tideräkning, men mätt efter de kval jag led, var det förvisso en oerhört lång tid, som aldrig ville taga något slut.
Jag satt mest stilla för mig själv och ruvade över mina minnen, som dystra och hotfulla stirrade emot mig. Någon gång kommo andra olyckliga fram och tittade på mig, nyfiket och hånande.
»Se där sitter markisen, en snygg pojke!» slängde de åt mig i spefull ton.
Jag var redan alltför känd i orten. Jag försökte som så många andra att få sova, men det lyckades icke; abbé Léons avskedsönskan till mig gick blott alltför väl i uppfyllelse. Sedan jag länge förgäves suttit och väntat att någon skulle komma och förbarma sig över mig eller att över huvud, något skulle inträffa, som förändrade min belägenhet, tog jag mig slutligen för att på egen hand genomströva nejden.
Den hade överallt samma karaktär av förtorkad vildmark med stora klipprösen och risiga snår efter en död vegetation. Det var inte lätt därtill att taga sig fram i denna oländiga terräng. Jag gick länge och letade efter den bäck, Julie hade talat om, och fann slutligen en liten obetydlig rännil, som silade sig fram mellan stenarna i en djup dalsänka, tydligen den sista lämningen av en utsinad flod. Jag lade mig ned och drack girigt av det varma vattnet, som endast ofullständigt släckte min brännande törst. Sedan satte jag mig ned och började tvätta mig, men det var som Julie misstänkte, jag kunde inte få bort dessa fläckar med vatten, de hade bitit sig in i skinnet.
Medan jag satt där, kom en äldre man, stödd på en lång stav, klättrande utför klipporna. Han hade vita underkläder och en blå burnus över axlarna, på huvudet bar han en vit turban. Det gråa skägget och de milda ögonen gåvo ett vördnadsbjudande uttryck åt de vackra dragen.
»Var kommer du ifrån?» frågade jag. »Du ser inte ut att vara hemma här.»
»Nej, det har du rätt i, mitt hem ligger långt härifrån, men ändock känner jag denna trakt bättre än de flesta, som vistas här. Jag gör ofta långa vandringar genom dessa ödemarker.»
»Det var en underlig smak att wybra? den här trakten för fotvandringar, så svårframkomlig som den är, och en sådan hetta, som här råder.»
»Det är inte heller för mitt eget nöjes skull jag går här. Jag är ett slags S:t Bernhardshund, som strövar omkring för att uppsöka och rädda omkomna stackare.»
»Då hoppas jag du är god och tar hand om mig, ty jag vill komma härifrån.»
»Det skall jag gärna göra, min vän, men det beror inte bara på mig; det är du själv, som skall befria dig ur detta elände...

Han slog sig ned på en sten bredvid mig. »Jag ser, att du försöker tvätta dig ren», fortsatte han. »Det har många gjort före dig vid denna lilla rännil, men alla med samma dåliga resultat. De där fläckarna gå ej ut med vatten.»
»Finns det då ingenting, som tar bort dem?»
»Jo, heta ångertårar, det är ett ofelbart medel mot den smuts, som kväljer dig; de taga bort de svåraste fläckar.»
Där berörde han en öm punkt. Jag hade under denna kvalfulla tid mer än en gång känt starka maningar att erkänna huru skamligt jag missbrukat mitt senaste jordeliv och huru svårt jag förbrutit mig mot så många stackars värnlösa kvinnor, men jag hade alltid dövat dessa samvetskval med den sofismen, att tidsandan gjort mig till vad jag var. Själv hade jag således ingen skuld. Även nu försökte jag en ursäkt i denna anda.
»Det är den vanliga undanflykten», sade han. »Och dock säger jag dig, att du och ingen annan än du bär ansvaret för de fel du begått. I ditt inre talar en röst, som du försöker nedtysta, en röst, som ropar att du kränkt den gudomliga livsgnista, som är ditt väsens innersta kärna, den heliga ande, som din himmelske Fader en gång tänt i din själ, den gnista, som du aldrig kan släcka och som bränner dig som en förtärande eld, ända tills du vänder om, då den i stället kommer att lysa dig på vägen till ditt rätta hem.»
Hans ord skuro som en dissekerkniv i min själs innersta gömslen. Jag kände att han hade rätt. Inför mig själv måste jag erkänna det, men ännu var mitt sinne icke så förkrossat, att jag kunde bekänna det inför andra. Dock kände jag mig mera dragen till denne man än jag känt det till någon annan varelse. Det var min andes instinktiva tillit till den, som jag kände ägde någon makt över mig till det goda. När han reste sig för att gå, bad jag därför att få följa efter honom så långt jag kunde.
»Tag min hand, så gå vi vid varandras sida», svarade han. »Kanske kan jag vara dig till någon hjälp. Ja, måhända kan också du bliva i tillfälle att hjälpa mig.»
Jag privat ej vad han menade, men följde hans uppmaning och gick tyst bredvid honom, betagen av en vördnad, som jag aldrig förr känt för någon.
»Jag vill tala om för dig, min vän», sade han, »att även jag en gång gått här lika eländig och förtvivlad som du. Jag hade under ett av mina jordeliv fråssat i sinnliga njutningar och trampat dygd och heder under fötterna. Här väntade mig det helvete, jag själv hade berett mig, här har jag gått och pinats och våndats under den dubbla bördan av min skuld och mina fåfänga försök att urskulda mig. Men vilken lättnad det var, då jag slutligen inte längre kunde uthärda denna börda utan böjde mina knän, bekände min skuld och tiggde om förlåtelse, det kan jag inte beskriva. När jag sedan fått gråta ut, var också den smutsavtvagen, som fläckade min kropp, och jag fick följa min gode skyddsande till ett hem, som var en ljuvlighet efter allt vad jag hade pinats. Jag har sedan varit på jorden tvenne gånger och för varje liv fått avtjäna något av den skuld jag då ådrog mig. Nu har jag lidit mig fri och nu är det min glädje att få förhjälpa en och annan stackare ut ur detta helvete.»
Jag var djupt gripen av hans berättelse och tryckte tyst hans hand, från vilken jag kände att det utgick en behaglig värme.
»Ja, det var du det», sade jag slutligen, »du var en god och ädel natur, men för mij ser jag ingen utväg.»
»Samma utväg står öppen för alla», svarade han med ett hjärtegott uttryck i de vackra ögonen.
Det rörde sig något underligt i mitt bröst, när jag gick vid sidan av denne man och lyssnade till de milda tonfallen i hans röst. Skulle även jag kunna gå den väg han vandrat?
Han måtte ha läst mina tankar, ty han stannade ett ögonblick, såg mig in i ögonen och sade:
»Dig ville jag så obeskrivligt gärna få följa ut ur denna vildmark, när du är färdig med dig själv. Jag vet ett hem däruppe, där du skulle få det så gott.»
Vi gingo en stund tysta vid varandras sida. Vägen hade blivit alltmera svårframkomlig — om man ens kunde kalla den en väg, denna gångstig över stenrösen och klippavsatser, där vi ibland måste krypa fram genom törniga snår och ibland hålla oss i trägrenar för att inte slinta ut för branterna. Här och där syntes nakna eller halvnakna gestalter, både män och kvinnor, hopkrupna i de grottor, som naturen format. De flesta syntes försänkta i sömn.
»Det värsta jag har att strida med i mitt arbete», sade min följeslagare, »det är den dåsighet, som så lätt bemäktigar sig sinnena i denna hetta. De flesta vilja bara sova. De bry sig om ingenting, blott de få sova i fred och slippa känna de gnagande samvetskvalen.»
Vi hade så småningom kommit ned i en djup klyfta, varifrån smala gångar ledde in till hålor i berget. Det var underliga formationer, som mera sågo ut att vara frukten av mångas ihärdiga arbete än ett naturens verk. Vid en av dessa hålor stannade min följeslagare. Där låg en kvinna, endast skyld av några trasiga paltor, och jämrade sig överljutt. Hon hörde ej när vi kommo, utan fortsatte att kvida och gråta, berätta om sin barndom och ungdom. Och sedan huru hon som en ung, oskyldig flicka kom till Paris, råkade i dåligt sällskap och där gjorde bekantskap med en mycket fin herre, som lovade gifta sig med henne och lockade henne i olycka, men sedan inte brydde sig om henne — den gamla vanliga historien.
Jag hade med mycken spänning åhört hennes berättelse och började ana, att jag här hade framför mig ännu ett av mina offer. Det kom upp en medskänsla för henne, som jag aldrig hyst förut. Jag kände, att här måste jag göra något för att hjälpa henne.
»Vad hette den där fina herrn?» frågade jag.
»Han sa’ aldrig sitt namn till mig, men en gång när han hade med sig ett par andra kavaljerer, hörde jag att de kallade honom Louis.»
Det slår inte fel, det var jag!!
»Se på mig, Clemence, känner du igen mig? Jag var denne Louis, som förförde dig. Heliga Guds moder! Vad kan jag göra för att hjälpa dig?»
Hon betraktade mig en stund med den yttersta förvåning. »Ja, minsann tror jag inte, det var du. Jag känner igen dig, fast du har blivit så ful, så ful.»
Jag kastade mig på knä och sträckte armarna emot henne.
»Clemence, kan du förlåta mig? Kan jag göra något för dig, så befall över mig; jag är skyldig dig allt.»
Det kom ett milt leende över hennes förpinade drag. Hon strök mig över håret.
»Jag har sörjt dig så mycket», sade hon. »Du var så vacker och så var du så god emot mig, till dess att... Ja, låt oss inte mera tala om den saken. Kan du nu bara hjälpa mig att få reda på min stackars lilla Jacques, så skall jag förlåta dig allt. Jag är så rådd för honom, för jag gjorde honom så illa och ändå längtar jag så mycket efter honom. Jag tror, att bara jag får igen honom, blir det nog bättre för mig.»
»Allt vad jag förmår skall jag göra för att hjälpa dig», snyftade jag, »men jag är rädd, att det inte kan bli mycket. Vad förmår väl jag, eländig och skuldbelastad som jag är. Det är inte bara dig jag bringat i fördärvet, det är så många, många. Jag var en usel träl under mina passioner, jag är en förtappad stackare, jag är...»
Här kunde jag inte tala längre för gråt. Jag föll framstupa på marken och snyftade länge och högljutt.
Då jag åter såg upp, mötte mig en stor överraskning. Min vänliga följeslagare var försvunnen och i hans ställe satt där min onkel, abbé Léon, i skinande vit dräkt och sträckte vänligt sina armar emot mig.
»Äntligen har jag funnit dig, du barn av min själ. Kom i min famn, nu skall jag föra dig ut ur denna heta ödemark.»
»Men du måste taga Clemence med. Henne är det mera synd om än om mig.»
Hon satt där och såg på oss med stora undrande ögon.
»Var lugn Louis, hon skall följa oss. Jag har tagit hand om hennes lilla gosse, som också är din son, och sedan gått hit för att söka upp er båda. Nu skall jag föra er till honom.»
»Men säg mig, vart tog den vänliga araben vägen? Och var kom du ifrån?»
»Jag hade tyckt mig finna, att du hyste en viss rädsla för mig, eller kände dig på något sätt besvärad inför mig, därför antog jag skepnad från ett tidigare jordeliv, då jag levde i Sahara. Jag hoppades på detta...



Jag hoppades på detta sätt komma dig närmare och det har lyckats.»
»Kan man så där antaga vilken skepnad man vill?» frågade jag förvånad.
»Visst inte, men när man hunnit en viss utveckling, måste man, för att kunna gå ned i lägre sfärer, förtäta sin kropp, och då kan man genom en viljeansträngning antaga vilket som helst av de utseenden, man en gång burit i något av sina jordeliv.»
Han svepte en mantel om Clemence och kastade en annan över mina skuldror, tog oss sedan en vid vardera handen och förde oss ut ur de sinnliga lustarnas brännheta vildmark.
Vi gingo eller snarare buros upp i en något högre sfär, som i jämförelse med den vi lämnat var ett härligt sommarland. Här fingo vi båda till en början vila ut i ett gott hem, ett slags asyl för de andligt värkbrutna, som behöva en öm omvårdnad och vänlig behandling.
Jacques, ett vackert barn av den storlek, som på jorden motsvarar 5 års ålder, kom emot sin mor och slog armarna om hennes hals. Det var rörande att se huru lycklig hon var. Hon grät och kysste honom, men kunde till en början inte få fram ett ord. Jacques visade mycken ömhet mot sin mor, men såg litet undrande på mig.
»Du skall hälsa på din far, min gosse, han vill dig så väl.»
Där stod jag nu inför två av mina fordringsägare, vad hade jag väl att ge dem?
Vår gode abbé stannade en kort tid hos oss, tills vi blevo litet hemmastadda i vår nya bostad. Innan han lämnade oss, förelade han mig som en första uppgift att nedskriva mina hågkomster från mitt senaste jordeliv.
»Därvid måste du gå strängt tillrätta med dig själv», tillade han, »annars har du ingen nytta därav. Du kan sedan gärna visa Clemence vad du skrivit; det är endast en obetydlig del av den upprättelse du är skyldig henne.»
Jag följde hans uppmaning, men det var intet lätt arbete. Det kostade mig oerhörda ansträngningar att så där sitta till doms över mig själv. Det var fula tavlor jag tecknade, men jag var sann, huru mycken självövervinnelse det än kostade mig. Ännu svårare var det mig att låta Clemence läsa min smutsiga historia, men abbén hade så velat, och efter en hård inre strid lydde jag honom. Det behövde jag heller inte ångra. Hon var i grunden en ädel natur, och hon uppfattade min bikt med den fina kvinnliga förståelse, som inte ser så mycket på detaljerna som på resultatet.
»Jag tackar dig för ditt förtroende», sade hon, när hon återlämnade mina anteckningar. »Du har redan hunnit långt förbi den man, du här tecknat, då du kunnat nedskriva allt så som du gjort. Det är ett arbete, som återstår för mig, tänker jag; det blir inte lätt.»
Jag tror det gjorde henne gott, att jag visade henne detta förtroende, och jag såg, att hon därefter blev mera öppen och tillgänglig emot mig, ja, även visade mig verklig tillgivenhet.
Då vår käre abbé nästa gång kom och besökte oss — vi sutto alla tre i en förtrolig krets, medan Jacques lekte i gräset vid våra fötter — nämnde han något om att Clemence och jag i själva verket voro gamla bekanta. Vi blevo båda nyfikna och bådo honom berätta vad han visste om våra tidigare liv.
»Då måste jag också tala litet om mig själv», började han, »ty vi ha alla tre i forna dagar kämpat livets strider tillsammans. Vad tiden rullar fort! Jag ser bilderna från fordom stå så levande för mig, som hade de timat i går, och dock ligga många hundra år mellan då och nu.
Jag var den tiden hövding för en ansedd arabstam, som hade sitt tillhåll i Biskra, men vi strövade vida omkring på våra snabba hästar och höllo andra svagare stammar i beroende av vårt välde. De måste till oss betala en viss skatt, bestående huvudsakligast av hästar och kameler. Detta gjorde vår stam mäktig och fruktad. Jag styrde den med en järnhård hand och visste alltid att tilltvinga mig lydnad.
Men en dag vägde en av våra lydstammar att erlägga sin tribut; de reste sig till väpnat motstånd och dräpte de män av vår stam, som kommit för att uppbära skatten. »Hämnd!» ropade hela vår stam och alla vapenföra män samlades under mitt befäl för att draga i fejd mot de upproriska. Jag hade två söner, som voro mycket fästade vid varandra. Den äldste, Jaur, var en stark och tapper yngling, som redan prövat sin lans i mången het dyst. Den yngre, Ali, som var spädlemmad och vek, hade ännu aldrig deltagit i någon strid. Jag tvekade om han skulle få följa med, men han ville det själv, och hans mor sköt honom till mig. ’Tag honom med’, sade hon.
Så redo de bakom mig sida vid sida och efter oss, hela vår vapenföra stam. Det blev en hård kamp. Många av våra bästa män fingo bita i gräset, men våra lansar segrade. Hövdingen och två av hans söner stupade; hans unga dotter, den sköna Seidi, förde vi med oss som fånge. Hästar och boskap togo vi som krigsbyte. Men Ali var svårt sårad och måste bäras på en bår den långa vägen. Segertåget skred långsamt genom öknen hem till Biskra.
Vid Alis sjukbädd vakade Seidi. Hon visade sig väl förfaren i vården av sårade, och Ali var glad att se henne vid sitt läger. Han tillfrisknade småningom men samtidigt vaknade hos honom en lidelsefull kärlek till Seidi. Hon var nog också mycket fästad vid Ali, men lade aldrig i dagen sina känslor för honom och vägrade bestämt att bliva hans hustru.
En dag var hon försvunnen, hade flytt på en av de hästar vi tagit från hennes stam. Ali var förtvivlad och ville genast alldeles ensam uppsöka henne i hennes fädernestam. Jag förbjöd ett så vanvettigt företag, som blivit hans säkra död, och bjöd honom lugna sig, så skulle vi genom underhandlingar söka få henne tillbaka. Ett giftermål mellan henne och hövdingesonen i vår mäktiga stam skulle säkert av dem mottagas med tacksamhet såsom den bästa underpanten på fred och försoning.
Den planen korsades dock mycket snart. Dagen efter Seidis flykt sjuknade samtidigt flera av vår stam i häftiga magplågor, vi voro förgiftade. Ali dog först, sedan även jag, men Jaur blev vid liv.»
Både Clemence och jag hade med största intresse åhört abbéns berättelse. Hon lutade sig fram och spände blicken i honom för att inte förlora ett ord. Då han slutat grep hon abbén i armen.
»Det var jag!» utropade hon. »Det var jag, nu minns jag allt, det står så livligt för mig.»
Och med handen skuggande över ögonen som såge hon en vision, fortsatte hon:
»I nattens stillhet, då öknen sov, smög jag mig ut ur oasen, manad av en inre röst, som jag inte kunde förklara. Där satt jag nedhukad i sanden och såg huru stjärnorna vandrade sin stilla gång. Jag tänkte på mitt hem, som var skövlat, min far och mina bröder, som stupat, min stam som var besegrad, men så tänkte jag också på honom, som jag vårdat och som mitt hjärta älskade. Det var stridiga känslor, som kämpade om herraväldet i mitt bröst.
Då hörde jag på långt avstånd lätta hovslag i sanden. Jag lyssnade. De kommo från det håll, där jag visste att mitt hem var beläget. Allt närmare hördes de. Snart såg jag i nattens mörker en ryttare spränga fram emot mig. Han steg av hästen och hälsade mij vördnadsfullt.
’Du är Seidi, vår fallne hövdings dotter?’
’Det är jag, men vem är du, och huru visste du, att jag fanns här?’
’Jag har ropat dig till ett möte här i ensamheten, där ingen hör oss. Du gjorde rätt som kom. Känner du mig icke? Jag är Horeb, den läkekunnige.’
’Natten är så mörk, att jag inte genast kände dina drag.’
’Hell dig Seidi, du skall hämnas din stam. Därför rövades du bort, att du skulle få den ljuva lyckan att vara verktyget för vår hämnd.’
’Vad fordrar du av mig?’
’Tag detta gift och blanda det i källans vatten efter nästa solnedgång. Det har ingen smak; många skola tömma sin sista bägare, innan min plan blir röjd. Sedan skall du sadla en ädel gångare av dem de stulit ifrån oss och rida hit ut, där jag väntar dig.’
’Fordra det icke Horeb’, svarade jag. ’Det bor en annan känsla i mitt bröst, som bjuder mig att älska.’
’För araben finns det något, som står över kärleken, och det är hämnden. Du är född till vår hämnare, en ärorik uppgift; på dig beror det om smälek och vanmakt skola följa vår stam, eller om den skall hämnas sin oförrätt och avkasta sig oket. Vägrar du, så bryter jag staven över ditt huvud, och med denna förbannelse över dig får du icke en lycklig stund här i livet och får aldrig njuta
paradisets fröjder. Lyder du det bud, jag bringar dig från hela vår stam, så skall du hedras som den ädlaste, den största ibland oss.'
»Så gick det till. Förakta mig du, Ben Hassan och du, Ali, som jag dock älskade. Det var jag, som tog edra liv.
»Men Horeb ljög. Just därför att jag lydde honom, fick jag aldrig smaka paradisets glädje. Ve mig så olycklig jag sedan blev!»
Jag hade suttit tyst och åhört bådas berättelse i den största spänning.
»Seidi!» sade jag, »underliga bilder draga förbi min inre syn, då jag nämner detta namn. Jag ser dig sitta vid min sjukbädd med de drömmande ögonen fästade på mig, jag känner din svala hand på min brännheta panna, det strömmar en så ljuvlig värme till hjärtat, när du lägger om förbandet på mina sår. Aldrig har jag älskat någon, som jag då älskade dig. Huru är det möjligt, att jag kunnat möta dig än en gång och inte känt igen dig, att jag kunnat stöta dig ifrån mig, som jag gjort med så många andra kvinnor? Förlåt mig Seidi!»
Hon tog min hand och kysste den lidelsefullt.
»Så ha ni nu funnit varandra, ni båda, som jag så länge sökt att förena», sade abbé Léon. »Nu få ni följas åt, ty ni äro tvillingsjälar, ämnade att kunna göra varandra mycket lyckliga.»
»Men säg mig onkel», frågade jag, »vet du något om Désirée, som jag så djupt har kränkt? Har också hon korsat min väg i forna dagar?»
»Om henne kan jag blott säga, att hon är en ängel, som står högt över dig. Hon var den hand, som räcktes dig från en högre makt för att hjälpa dig upp ur den förnedring, varuti du sjunkit, men du fattade aldrig den handen och förstod ej dess mening.»
»Vad skall jag göra för att kunna sona allt vad jag brutit mot henne?»
»Det kommer framdeles att visas dig. Du blir småningom satt i tillfälle att gottgöra alla dina fel. Din botgöring går genom många lidanden. Men till en början måste du samla krafter till det arbete, som ligger närmast för dig.»
»Vad är det för arbete? — och huru skall jag samla krafter därtill?»
»Din närmaste uppgift blir att söka rädda Julie. Det blir ingen lätt sak, men du kan göra det.»
»Måste jag åter gå ned i det där heta helvetet, som jag så nyligen fått lämna?»
»Ja, sedan du njutit en tids välbehövlig vila och vederkvickelse tillsammans med Seidi. Det är umgänget med henne, som skall rena och stärka dig.»
Det var med bävan jag mottog detta uppdrag. Jag hade lidit så oerhört i detta kvalens näste, som så länge varit min hemvist, att jag ryggade tillbaka för att åter behöva gå dit ned, men jag förstod, att jag hade en plikt att fylla mot Julie, och med tungt hjärta lovade jag min onkel, att söka uppfylla hans önskan.
Den tid, som nu följde, innebar så mycket av frid och glädje, att jag saknar ord att skildra den. Seidi var min goda genius. Den hjärtegodhet, den själens renhet, som låg på botten av hennes väsen och som hon genom lidandet fått fram, drog mig med en underbar makt till henne och bidrog i icke ringa grad att rena min egen inre värld. It var ett nydaningsarbete, som försiggick inom mig, vars betydelse jag först långt senare förstod att uppskatta, en omgestaltning och en frigörelse av krafter, som ensamt kärleken kan uträtta.
Välsignade kära Seidi! Tag mitt överfulla hjärtas tack för vad du var för mig under denna oförgätliga tid av nyvunnen lycka. Jag kan inte nedskriva mina minnen från denna period utan att i tacksamhet sträcka armarna mot dig, du min själs utkorade, min goda ängel!
Jacques utvecklade sig hastigt. Barndomen i den astrala världen får inte fattas som liktydig med barndomen i materiens värld. Den, som dör som barn på jorden, fortsätter här utvecklingen av sin astrala kropp, som vid döden hade nått samma stadium som den avlagda fysiska kroppen, men denna tillväxt är här i väsentlig mån beroende på individens egen vilja. Den kan gå och går i regeln ofantligt mycket snabbare än på jorden, men den kan också väsentligen fördröjas, om individen föredrar att njuta av den vila, som barndomen alltid innebär.
En omständighet måste jag dock framhålla för att förekomma missförstånd. Anden är aldrig barn i samma bemärkelse som ett människobarn på jorden. Det är endast utvecklingsgraden av andens kroppsliga omklädnad — astral eller fysisk — som karaktäriserar honom som barn eller vuxen. Men anden är här i vår värld aldrig så beroende av sina yttre organ som på jorden, han är inte så hårt insnörd i den astrala kroppen som i den fysiska och är därför här bättre i stånd att giva uttryck åt sina inneboende förmögenheter även om den astrala kroppen är outvecklad. Han är vad man på jorden skulle kalla ett brådmoget barn.
Jacques hade till en början länge fördröjt sin utveckling för att som barn få möta sin mor. Han förstod vilken glädje det skulle bereda henne och huru han därigenom lättare skulle komma henne nära; därför underkastade han sig detta dröjsmål. Men sedan påskyndade han så mycket ivrigare sin tillväxt, så att han på jämförelsevis kort tid nådde full utveckling. Han var för övrigt en präktig pojke, som vi hade en obeskrivlig glädje av.
Måhända undrar någon vad man sysselsätter sig med här i vår värld, där inte brödbekymren utgöra den ständigt eggande drivfjädern. Arbetet är här därför huvudsakligast av intellektuell art. Det är ett ständigt utbyte av idéer, ett inträngande i vetandets schakter; man lär av dem, som veta mera, och lär i sin tur till de mindre vetande. Här finnes därför också de yppersta skolor för alla utvecklingsgrader.
Vi gingo alla tre i samma läroanstalt och hade mycken glädje av våra gemensamma studier. (s65 i onlinebok). Hon gjorde det något motvilligt och jag slöt den en stund i min.
»Du har en god hand», sade hon.
Så skildes vi åt och jag återvände till mitt hem.
Jag hade föreställt mig, att jag för en längre tid hade behövt dväljas därnere; när jag nu fann, att jag så lätt kunde färdas dit och därifrån och att jag inte behövde uppehålla mig där mer än kortare stunder, gick jag efter någon tid gärna tillbaka igen. Jag behövde för en sådan färd inte ens göra något avbrott i mina studier. Seidi hade gärna velat följa meg, men jag avböjde det, ty jag var rädd att ett nytt ansikte bara skulle skrämma Julie och försvåra en bekännelse.
»Jaså, du är redan här igen», sade hon, när jag kom. »Du har gjort mig så ont, så ont. Jag har inte kunnat sova, sedan du var här sist. Det har varit en ständig oro och pina i kroppen, som hållit mig vaken.»
»Du skall få se, den släpper nog, bara du kastar av vad som ligger och tynger dig.»
»Det är inte så lätt att kasta sin börda, som du tror, den har bitit sig fast ända in i själen.»
»Tag då ett djupt tag i dig själv, så blir du den kvitt. Börja med att tala om för mig vad det är för ett minne, som gnager dig värst.»
»Jag har fruktat för att möta dig igen, ty du är likasom i komplott med mitt samvete.»
»Men har du inte någon gång också längtat att jag skulle komma?»
»Du är underlig du, det är nästan som om du läste i mitt innersta.»
»Det bevisar bara att ditt innersta väsen längtar efter en bekännelse för att få frid. Och det är så naturligt. Ditt väsens innersta kärna är en gnista från Gud, som längtar upp till sitt ursprung; försöker du att kväva den, så pinas du av oro och ångest, men giv den luft, och den skall flamma som en härlig låga och lysa dig på din vandring uppåt.»
»Du talar så vackert; du har allt blivit mycket förändrad, sedan du gick här nere ibland oss.»
»So förändrad skall du också bliva. Men hur var det nu med de där minnena?»
»Jo, ser du, när hungern blev för svår och jag ingenting hade att äta, så tog jag ibland i en butik, ibland i en ficka. Det var ju inte rätt, men vad skulle jag göra. Jag blev småningom en mycket skicklig ficktjuv och kunde någon gång göra stora kap, så att jag levde flott en tid.»
»Det var ju ett bedrövligt sätt att söka sitt uppehälle, men jag tror det är något ännu värre, som ligger och gnager på dig. Är det inte så?»
»Jag tror du ser tvärs igenom mig. Nå... då skall du få veta det. Det var en, förstår du, som gjorde mig rysligt ont. Hon tog ifrån mig den enda, som jag hållit av. Hade jag fått honom, så hade jag blivit en annan människa, men hon stal hans kärlek och dräpte min lycka. Jag...



Jag måste ju hata henne, eller hur?»»Det tror jag inte. Det hade varit bättre, om du sett saken i dess rätta ljus: han älskade henne och icke dig, då var det deras rätt att få äga varandra, och du skulle ha unnat dem den lyckan.»»Men det var det jag inte gjorde. Jag... jag... kunde inte see henne vid hans sida. Jag... jag... gick in en kväll, sedan hon somnat — vi bodde i samma hus — och stängde kaminspjället. På morgonen var hon död. Ingen fick veta, att det var jag. Där har du mitt brott. Då njöt jag av min hämnd... nu skulle jag nog vilja ha det ogjort.»»Ja, det kan jag tänka mig. Nå, har du aldrig mött henne sedan?»»Jo, det är just det förfärliga. Hon kommer hit ibland och ser på mig.»»Hur ser hon ut då?»»Hon är så skinande vit; jag kan inte se på henne.»»Ser hon sträng ut?»»Det vet jag inte, för jag har aldrig vågat se henne i ögonen, men jag tror inte hon är så sträng, ty en gång hade hon med sig blommor, som hon lade i knäet på mig. Men jag är så rådd för honom. Jag skulle vilja springa långt ifrån henne, men jag sitter som förlamad och kan inte röra mig.»»Säger hon ingenting?»»Hon talar så otydligt, att jag inte hör vad hon säger, att jag tror hon menar att jag skall följa med henne.»»Det skall du också göra. När hon kommer nästa gång, skall du kasta dig för hennes fötter och bedja henne förlåta dig, så skall du få se, att allt blir gott igen. Du har lidit så mycket, att nu måste du få komma härifrån, och det bästa är, att du får följa henne. Vill du lova mig att göra så?»»Jag vet inte om jag vågar lova dig något, men jag skall tänka på vad du sagt och försöka följa ditt råd.»»Tack Julie, nu litar jag på dig.»Vi skildes åt och jag återvände hem.Bokmerke i originaltekst:ETT HELVETE — DOCK EJ HOPPLÖST (s. 73)När jag efter ytterligare en tid ånyo besökte detta ställe, fanns inte Julie på sin gamla plats. Min glädje var obeskrivlig.Efter den lyckliga utgången av detta räddningsförsök fick jag en brinnande lust att söka hjälpa även andra olyckliga. Seidi följde mig; det var en stor glädje att i detta arbete ha henne vid min sida. Hennes kvinnliga finkänslighet fann ofta vägar till de olyckligas hjärtan, som jag aldrig skulle ha funnit. Särskilt ägnade vi våra omsorger åt tvenne kvinnor, som jag en gång mötte där nere och som jag stod i skuld till. Den ena lyckades vi befria, den andra var inte färdig ännu, där strandade alla våra försök mot den mest intensiva bitterhet.Vid ett av våra besök i denna trakt mötte vi en kvinnlig missionär. Över de mörka ögonen vilade ett drag av svårmod, det rika håret föll i naturliga lockar över den vita dräkten. Hon stannade och såg på oss, det flög ett leende över hennes ansikte.»Känner du inte igen mig?» sade hon.»Är det... är det verkligen du Julie? Du är så förändrad, att jag inte kände igen dig.»»Ja, har jag inte förändrat mig till min fördel?» Hon räckte mig sin hand. »Jag har längtat att få träffa dig för att få tacka för allt vad du gjorde för min befrielse.»(s. 74)Vi språkade en stund förtroligt med varandra. Hon likasom vi hade av tacksamhet känt sig manad att gå ned igen för att söka rädda någon olycklig och hon hade många rörande drag av självövervinnelse att omtala.Jag har sedan gjort den iakttagelsen, att det ofta nog just är de, som själva blivit räddade ur något kvalfullt helvete, som bäst äro ägnade att där bedriva en missionerande verksamhet.*När onkel nästa gång besökte oss, föreslog han att vi båda skulle följa honom till jorden. Han hade där en mission att utföra och frågade, om vi ville hjälpa honom. Det gällde att söka rädda en man från att falla för en stor frestelse. Kanske kunde vi vara honom till nytta, menade han.Målet för vår färd var Paris. Så underligt det kändes, att återse denna stad, som jag för nära 20 år sedan på ett så ömkligt sätt lämnade.Onkel anförtrodde oss att det var Désirées böner, som kallat honom. Hon svävade i största oro för sin älskade Henry, den nuvarande markis de P., som råkat i dåligt sällskap och var nära att snärjas i en ränkfull kvinnas garn. Vi uppsökte honom. Han var bedårad och visste knappast själv vad han gjorde, han lydde hennes minsta vink.Bokmerke i originaltekst:ETT HELVETE — DOCK EJ HOPPLÖST (s. 75)Hon var betydligt äldre än han och väl förfaren i det lättsinniga Pariserlivets intriger och smygvägar. Gift med en gammal halvt idiotisk ämbetsman, levde hon ett stormande liv i nöjen och njutningar, alltid med en eller flera tillbedjare för sina fötter. Nu hade hon utkorat den oerfarne Henry och lekte med hans nyvaknade känslor.Désirée var förtvivlad, hon hade av den förändring Henry undergått anat huru det förhöll sig, och med sin moderliga ömhet förmått honom att öppna sitt hjärta. Han hade bekänt allt, men förklarat sig icke kunna avstå från vad han kallade sin stora kärlek till Germaine.Det gällde nu att söka oskadliggöra denna Germaine eller på annat sätt skilja dem åt.Till en början lyckades det oss genom åtskilliga små knep att förekomma ett möte, till vilket hon kallat honom. En väninna, som hon hade mycken respekt för, kom på visit, just som hon stod färdig att bege sig till detta möte, och uppehöll henne så länge, att det blev för sent; det var vårt verk. En outra gång lyckades vi undansnilla en biljett från Germaine, däri hon redogjorde för anledningen till sitt uteblivande och bad om ett nytt möte. Hennes förtrogna kammarjungfru lockades att bryta och läsa biljetten i stället för att lämna den på posten. Så gick det till, att Henry stod ensam vid det först beramade mötet och Germaine vid det andra. Hon var nedstämd över sin missräkning och förtvivlad över att inte få någon förklaring om anledningen. Hon blev uppbragt över hans uteblivande, som hon tolkade som kallsinnighet, ja kanske en hämnd för att han fått vänta förgäves. Vi hade lyckats uppväcka en misstänksam kyla i det nyss så varma förhållandet.Men våra ansträngningar inskränkte sig inte till det. Vi hade genom högre bud fått fullmakt att i värsta fall tillgripa den utvägen att påföra Henry en sjukdom, som för en längre tid kunde skilja dem åt. Under tiden skulle nog Germaines ombytliga natur ha tröttnat på Henry och valt ett annat föremål för sina förföriska lockelser.Planen lyckades fullständigt. Det var inte svårt att få några smittofrön överförda från en sjukbädd. Själva kunde vi icke göra det, men det finns ett slags tjänsteandar, låt oss kalla dem elementaler, ty de leva i elementerna; dessa spela en stor roll i alla naturföreteelser; med deras tillhjälp utförde vi vår plan. Henry sjuknade i en svår feber, som länge band honom vid sängen. Désirée bävade för utgången, då han länge svävade mellan liv och död, ma då all fara var över, tackade hon Gud för denna sjukdom, som hon ansåg som en försynens skickelse för att rädda hennes älskade Henry från ett mycket värre ont. Hon anade inte själv huru bokstavligt riktig hennes uppfattning var.Under denna tid lärde jag mig beundra Désirée. Det fanns i hennes rika väsen en fond av omedveten godhet och fromhet, som jag antar måste karaktärisera helgonen. Ja, ett helgon var hon, och henne hade jag levat samman med i många år utan att hava berörts av hennes renhet. Det var mig nu oförklarligt, huru jag kunnat leva ett så smutsigt liv vid sidan av denna ängel. Var min ande verkligen så djupt sjunken, eller sutto de sinnliga lustar, som då så behärskade mig, bara i min fysiska kropp? Dessa frågor grubblade jag mycket över.Dada Henry var fullt återställd från sin sjukdom var han också botad för det sinnesrus han levat i. Vår mission var slut, och vi återvände till vår sfär.Jag ville i detta sammanhang gärna säga något mera om de elementaler, jag nyss berörde, men jag får bekänna att min kunskap om dem är mycket ringa.(s. 78)De äro ett underligt släkte för sig, varken djur eller människor, de stå på ett alldeles särskilt plan mitt emellan det fysiska och det astrala, äro osynliga för det fysiska ögat, stundom även för det astrala, men kunna inverka på den fysiska materien. De styras av högre intelligenser, vilka använda dem som motoriska krafter i jord och vatten, i luft och eld, de äro så att säga bärare av de naturlagar vi känner, vilka reglera naturens företeelser på det fysiska planet.


Även människor kunna, om de därtill äga den
rätta kraften, använda dessa tjänsteandar både
till gott och ont, men lyckligtvis är kunskapen
om denna makt mycket ringa på jorden, ty en
sådan kunskap, där den icke är förbunden med
en högre andlig utveckling, leder ofelbart till
det missbruk, som fått namn av svart magi. I
släktets barndom, då människorna levde ett in
timare samliv med både naturen och andevärl
den, hade man bättre reda på dessa naturandar.
Nu leva de kvar allenast i sägner och sagor som
älvor och tomtar, skogsrån och sjöjungfrur,
dvärgar och troll, som endast poeter ostraffat få
skildra, men som prosaiska människor med »sunt
förnuft» akta sig för att tala om. Den tid kom
mer nog, då vetenskapen upptäcker och inregi
strerar dessa underliga varelser under något nytt

namn, men först måste den bekväma sig till att
upptäcka — anden.
Vårt liv här uppe är inte lätt att skildra, då
jordens språk saknar uttryck för de företeelser,
som här möta oss. Jag avstår också därifrån.
Vare det nog sagt, att jag här tillsammans med
Seidi levde ett rikt liv under en mycket lång
följd av år efter jordisk tidräkning, men att den
na tid, som upptogs av ständigt arbete för egen
och andras utveckling, förflöt så snabbt som några
få decennier av ett jordeliv. Vi voro så lyckliga
som vi någonsin trodde oss kunna bliva.
Den stund nalkades emellertid — det kände
jag med bävan — då jag nödgades gå ned för
att ånyo leva materiens liv på jorden. Jag hade
en obestämd känsla av att något fattades, som
jag måste förvärva och att jag tillika måste av
tjäna någon del av den skuldbörda, som tyngde
mig. Denna tanke, en gång väckt, lät sig icke
nedtysta, och jag längtade nu att få tala med min
goda onkel om saken. Seidi var bedrövad över
mitt beslut, men kunde inte annat än gilla mina
motiv. Själv hade hon ännu inte känt någon
dragning tillbaka till jorden.
Onkel kom. Han hade väntat, att jag skulle
väcka denna fråga, och hade därför i förväg talat 
med den höge ledare av mina öden, som bestämmer över 
återfödelse och död.
»Det är en mörk väg du har att vandra», sade
han, »men den leder till ljus. Du har många
felsteg att sona, många skulder att gottgöra, men
det sitter också kvar i ditt väsen mången ond
brådd, som inte kan utrotas med mindre den får
sin jordmån att växa i, så att man kan få ett
tag i den och rycka upp den med rötterna. Det
är den egna erfarenheten, som skall vara vår
tuktomästare till ett rent liv. Är du beredd att
gå in i alla de prövningar, som ditt nästa jorde-
liv kommer att medföra?»
»Vet du något närmare om, huru de komma
att gestalta sig?»
»Nej, och om jag än visste det, finge jag inte
tala om det för dig.»
»Varför en sådan hemlighetsfullhet?»
»Av samma kärleksfulla anledning, varför
jordemänniskan ingenting vet om sina komman
de öden. Det är för att hon icke i förtid skall
nedtyngas och förlamas av sorg över det oundvik
liga, det är för att hon skall leva lycklig i nuet
och bära ovissheten för det kommande med bar
nets förtröstan till sin Fader i himmelen. Det
är nu också med fullt förtroende till den kärleks
fulla ledning, som bättre än du själv inser dina
ETT HELVETE ---- DOCK EJ HOPPLÖST 81
behov och även har makt att leda dig så, att de
bliva tillfredsställda, som du skall gå ned i det
nya liv, som väntar dig.»
Jag satt en stund tyst och övervägde huru jag
skulle göra. Onkels hemlighetsfulla antydnin
gar om alla prövningar, som väntade mig, skräm
de mig — jag kan inte neka till det. Min friska
beslutsamhet domnade bort, min förtröstan kän
des som en svagt flämtande låga, som en vind
pust kunnat släcka. Vad skulle jag göra? On
kel såg den svaghet, som gripit mig.
»Du kära vän», sade han, »du får inte fatta det
som en tung plikt att gå ned i materien, då är
det bättre du uppskjuter därmed, ty ingen tvin
gar dig därtill. Du har din fulla frihet att gå
eller stanna. Men om du går, skall du göra det
i glad förtröstan och med friskt mod. Det skall
ge dig spänstighet att möta livets små vedervär
digheter. Går du däremot med tvekan och bä
van, så för du med dig en barlast av tungsinthet,
som kommer att fördystra ditt liv.»
»Är det ens nödvändigt att gå ned igen? Kart
jag inte få genomgå de prövningar, som vänta
mig, här i denna värld?» vågade jag invända.
»Där berörde du en fråga, som det är av stor
vikt att klargöra. Du tycker måhända, som så
många före dig, att du redan har lidit så mycket
för de felsteg du begått, att det kunde vara straff
nog?»
»Ja, jag får bekänna, att den tanken inte varit
mig främmande, om jag också inte klätt den i
ord.»
»Då vill jag bara säga dig, att vad du fick lida
efter ditt uppvaknande i denna värld alldeles icke
var ett straff — vi skola överhuvudtaget aldrig
tala om straff — det var endast den naturnöd
vändiga följden av din sinnesförfattning vid in
trädet i denna värld.
»Här i vår värld är det så kärleksfullt ordnat,
att var och en får njuta precis det mått av säll-
het, som han förmår mottaga. Den t. ex., som
kommer hit med ett hatfullt sinne, utestänger
sig därigenom själv från de sfärer, där godhet
och kärlek äro de förhärskande känslorna. Han
skulle inte trivas där, han måste sticka sig un
dan i mörkret, ty han tål inte ljuset, som visar
huru svart han är. Har han varit kall och hård,
så föres han av en annan oemotståndlig attrak
tionens lag till den plats, där kölden är sträng
och där hårda hälleberget möter honom på alla
sidor.
»Den, som fört ett lastbart liv, har därmed så
besudlat sin ande, att han icke skulle finna nå
gon trevnad i en sfär, där renhet härskar, han
ETT HELVETE ----- DOCK EJ HOPPLÖST 83
gömmer sig helst i en region, gom överensstäm
mer med hans andliga ståndpunkt. Har hans
ande förtorkats och krymt vid de sinnliga lustar-
nas brand, så hamnar han i en trakt, där luften
är het, naturen förtorkad och växtligheten för
tvinad. Den ena såväl som den andra känner
nog i sitt hjärta, att han kommit på sin rätta
plats. Men småningom börjar han vantrivas och
lida av sitt tillstånd. Det är dock icke så mycket
omgivningen, som plågar honom, det är samvets
kvalen, som icke lämna honom någon ro, det är
gudagnistan inom honom, som kvider och fordrar
att befrias ur den förnedring, varuti den bundits.
»Lyder han denna maning och ångrar vad han
gjort, så får han därigenom en större förmåga
att njuta glädjen; det är som öppnade han en
glugg i sitt tillbommade väsen, så att solen får
tillfälle att strömma in med ljus och värme. Och
i samma stund förändras också hans yttre omgiv
ning. Han får själv intrycket av att han flyttas
till en härligare trakt — i själva verket så här
lig som han förmår njuta den. Detta är icke en
belöning, lika litet som det förra var ett straff,
det är allenast det yttre uttrycket för den inre
sinnes för fattningen.
»I man som han sedan odlar sin intelligens och
renar sin håg, blir han mottaglig för en rikare

glädje, och denna står honom också genast till
buds, han får flytta till en högre sfär. Sålunda
känner han sig i själva verket alltid på höjden
av den mer eller mindre ofullständiga lycka, han
förmår njuta, men alltid med en outsläcklig åtrå
på djupet av sitt väsen efter att kunna njuta
mera — sporren till nya ansträngningar för att nå
vidare i sin utveckling.»
»Kan man då inte tänka sig, att denna utveck
ling i oavbruten följd kunde försiggå här?»
»Nej, man kommer snart till den gräns, som
man inte kan överskrida, därför att det häftar
en tung black om foten. Dit har man kunnat
släpa den med sig, men nästa steg är för högt,
man orkar ej lyfta den över gränsen till nästa
sfär. Man stannar och undrar vad man nu skall
ta’ sig till, ty åtrån att komma vidare är lika
stark.»
»Är det då, man går ned i materien igen?»
»Just så. Blacken om foten äro de onda bö
jelser, som ännu ligga som förstuckna ogräsfrön
i vårt väsen. Dem kan man inte bliva kvitt bara
genom en önskan eller en föresats. De goda fö
resatserna måste prövas, men det kan inte ske
här, det måste göras i materiens värld.»
»Jag förstår ändå inte, varför detta nödvändigt
måste ske i den fysiska världen?»
»Av två skäl: först därför att endast denna kan
lämna jordmån för de lägre böjelserna att ut
veckla sig uti; de måste ha möjlighet att spira
/ för att man skall kunna bekämpa dem. Och för
de andra, emedan det icke vore något prov, om
man hade medvetande om vad det gällde. Nej,
man måste gå till detta prov utan minne av vad
man förut genomgått och vad man på grund där
av föresatt sig. Denna välsignade glömska skän
ker oss jordelivet.
»Består jag i detta prov, kan jag avhålla mig
från det onda, utan att påverkas av minnet om
huru jag i en föregående existens har fallit där
för, således endast av kärlek till det goda, då
har jag besegrat detta onda i mitt väsen, då har
jag uppryckt det med roten och det hänger inte
längre som en black om foten.»
»Är det således för dessa prov man måste gå
ned i materien igen?»
»Ja, men inte bara för dem. Det finns en all
män lag, som säger, att varje skuld måste be
talas på det plan, där man ådragit sig densamma.
Har man felat under ett jordeliv, måste man av
tjäna sin skuld i ett följande. Och skulden är
tvåfaldig. Jag har gjort orätt både mot mig
själv, mitt högre jag, och mot de medmänniskor,
som jag genom mina felsteg har förfördelat.
Skulden mot mig själv måste jag sona genom ett
motsvarande lidande, som ensamt är i stånd att
borttvätta de fläckar, jag satt på mitt väsen. Skulden 
mot andra måste jag avtjäna genom att på
något sätt hjälpa dem jag förorättat. Förr eller
senare blir jag satt i tillfälle därtill. Någon gång
kan denna gottgörelse försiggå här i vår värld,
men vanligen måste även den ske på jorden, un
der sådana omständigheter att jag ej känner igen
den jag hjälper.
	»Har jag väl använt mitt jordeliv, har jag bestått 
mina prov och betalat mina skulder, då kan
jag vid mitt nästa inträde i andevärlden taga ut
det steg, där jag förra gången måste stanna, då
kan jag gå vidare framåt. Förstår du nu den
stora betydelsen av att behöva återfödas till jorden?»
	»Ja, onkel.» 
— Jag satt en stund försjunken i tankar.
—»Jag har mycket att sona, mycket att
gottgöra, och de prov, jag har att avlägga, äro
säkert icke lätta... 
	Säg mig, onkel, förvärrar man sitt öde, 
om man för någon tid uppskjuter sin återfödelse?»
	»Inte på annat sätt än att man fördröjer sitt
framåtskridande.»
	»Då tror jag, jag ber att få dröja ännu en tid.
Jag känner mig icke stark nog ännu att möta allt
det, som väntar mig.».
	Seidi hade suttit tyst och åhört vårt samtal,
nu tog hon min hand och tryckte den varmt.
»Tack!» kom det nästan ljudlöst över hennes
läppar.
	»Du har din fria vilja», sade onkel. »Gud give
dig styrka, min son, när det en gång gäller.»

--

Jag kände mig till en början lätt om hjärtat,
då jag nu till en obestämd framtid undanskjutit
det jordeliv, jag varit nära att gå in uti. Men
den glädje jag väntat mig av mitt fortsatta frihetsliv 
ville inte komma. Jag blev tungsint och
dyster. Det bud jag fått från mitt inre, att tiden
nu var inne för min återfödelse, lät sig icke nedtysta, det 
kom igen med allt starkare och starkare stämma. Jag försökte låtsas som jag ej
hörde den, jag anslog en glättig ton och bemödade mig att leva lycklig i nuet, 
men det ville inte gå. Jag kände huru rätt onkel hade; det
hängde en black om foten, som hindrade varje
försök till vidare framåtskridande. Jag fick en
känsla av att Seidi gick ifrån mig. Hennes möiligheter 
voro ännu icke uttömda, hon kunde ännu
stiga, medan jag var bunden där jag stod. I själva
verket lämnade hon mig icke, hon var alltjämt
samma ömma, kärleksfulla hälft av min själ, som
inte hade en tanke att övergiva mig. Men i sin
utveckling gick hon mig förbi; det såg hon inte
själv, men jag kände det, och denna känsla i
förening med de ständigt stegrade kraven från
mitt inre, stärkte mig slutligen i mitt beslut att
gå ned till ett nytt jordeliv, kosta vad det ville.
Jag sände bud efter onkel, och han kom igen,
alltid lika kärleksfull, men också alltid lika omutlig i 
vad han ansåg vara rätt.
	»Nu är mitt beslut fattat», sade jag, »nu skall
ingenting avhålla mig ifrån vad jag länge känt
vara en plikt mot mig själv.»
»Rätt så, min son! Var vid gott mod, kom
ihåg, att dina öden ledas av en lika säker som
kärleksfull hand. Den Mästare, som har sig anförtrott 
att leda dig den genaste vägen till ljusare rymder, är så vis, att han aldrig tar miste
om medlet, så stark, att han lägger vägen till rätta
för dig, och så öm, att han känner det som ett
hjärtesår, om du gör ett avsteg från denna väg.»
	»Är då han den allra högsta?»
	»Nej, barn, han är allenast en ringa tjänare hos 
en ännu högre, som i sin tur tjänar en
ännu större Mästare o. s. v. Men alla stå de i
tjänst hos den allra Högsta, honom, om vilken
man ingenting vet, men som man i stilla stunder
känner innerst i sitt hjärta och som man har den
store nazareiske Mästarens löfte att få kalla Fader.»
	»Och du har fortfarande ingenting att meddela mig 
om det liv, jag går in uti?» frågade jag.
	»Jo, Mästaren låter hälsa dig, att du nu måste
födas som kvinna.»
Det klack till i mig. Skulle det vara nemesis,
för att jag så länge trampat på kvinnor?
	»Och varför är det nödvändigt?» frågade jag.
	»Det har han icke meddelat mig. Den frågan
får du nog en gång själv stava dig till svaret på.
Blott så mycket vill jag säga dig, att ett ombyte
av kön ingalunda är så ovanligt. Det är ett verksamt 
medel för en allsidigare utveckling; och
särskilt i detta fall vill jag tolka det som ett sätt
att underlätta dina bemödanden och mildra de
svårigheter, du kommer att möta.»
	»Välsigna mig då, onkel, och bed för mig, att
jag må få kraft att bestå mina prov och sona min skuld.»
Seidi gjorde nu inga försök att hålla mig tillbaka, 
hon förstod att det var rätt, vad jag nu beslutat mig för, men både hon och jag sörjde
över att för en längre tid behöva skiljas.
»Men en gång skola vi möta varandra igen»,
sade hon, »och då skola ljusare rymder öppna
sig för oss båda, det är mitt hjärtas glada förvissning.»
	En dvala sankte sig småningom over mina
sinnen, jag domnade bort från det frihetsliv jag
fört och vaknade icke till medvetande igen, förr
än det nya livet bräckte meg i materiens värld.


DET TREDJE LIVSSKEDET,
BOTGÖRING.
Jag föddes i Köpenhamn 1842.
Min mor satt ensam på en liten vindskammare
och försörjde sig med sömnad. Min far talade
hon aldrig om. Jag levde länge i den föreställningen, att jag aldrig haft en sådan. Jag var
en ostyrig unge, som mor aldrig vågade lämna
ensam, ty på ena sidan lockade den branta trätrappan, på andra sidan takrännan utanför fönstret; överallt ville jag pröva mig fram, överallt
följde mig mors vakande öga.
Stackars mor! Hon hade alltid så bråttom att
sy, och ändå måste hon så ofta släppa arbetet
och dra mig i kolten tillbaka till min plats på
golvet.
	När jag blev litet äldre, fick jag leka med andra barn på gården och i gränden. Jag tyckte
mest om pojkar och eggade dem ofta till rätt
äventyrliga lekar. Ibland vågade vi oss ända
ned till hamnen — mitt hem låg inte långt därifrån — och roade oss med att hoppa i båtar,
som lågo förtöjda vid kajtrappan; det var det
roligaste jag visste. En dag hade jag funnit på,
att vi skulle lösa två båtar, ro ut i dem och hålla
sjöslag. En pojke, vilkens far var matros vid
flottan, hade nämligen talat om huru en sjödrabbning gick till, och nu skulle vi pröva på att utföra en sådan. Jag var nog den yngsta i flocken, men jag tog befäl över den ena båten och skrek och kommenderade. Själv var jag ännu för liten att lyfta en åra, men pojkarna lydde mig, och sjöslag blev det av en icke alldeles ofarlig art.
	Jag fick en åra i nacken och stod på huvudet i sjön. En äldre pojke drog upp mig och lyfte
mig i land. Genomvåt och blödande ur ett hål i
huvudet sprang jag hem. På gatan var jag för
skamsen att skrika, men när jag kom i trappan,
satte jag i ett tjut, som skakade hela huset. Ansikten tittade ut ur alla dörrar. 
»Jaså, det var Karen — hon är då en vild unge», hette det.
Mor blev nästan vettskrämd, när hon fick se
mig, och det dröjde länge, innan hon fick ett förnuftigt ord ur mig. Slutet på leken blev ett
strängt förbud mot att gå ned till hamnen.
I skolan var jag håglös, utom när det gällde
Att göra odygd. Man sade om mig, att jag var
värre än den värsta pojke och det var jag nästan
stolt över. Det bodde i samma gård som vi en
åkare, som hade ett par hästar. Dem tyckte jag
mycket om och mitt käraste tillhåll var i stallet.
När jag ibland fick leda en av hästarne till brunnen, eller när jag fick sitta upp på kuskbocken
bredvid åkaren och hålla i tömmarna, när han
körde, då var jag lycklig, då tyckte jag att hela
världen log emot mig. En gång hade jag av en
jämnårig pojke lånat ett par byxor och en mössa
och med hjälp av dessa plagg komponerat ihop
en kostym, som måtte ha gjort mig mycket löjlig, ty 
åkaren skrattade för full hals, när jag
kom ned och bad honom sätta mig upp på hästryggen, 
ty nu skulle jag lära mig rida.
»Ja, Karen kunde nog gärna gå i byxor och
förskinn», sade han, »det passar henne bättre än
kjolar och förkläde!»

-- 

Men det blev snart slut på barndomens glada
upptåg. Mor blev sjuk — stackars mor. Hon
hade trälat för oss båda, tills krafterna sveko
henne. Nu låg hon där avtärd och blek och
hostade. Jag fick sköta om henne så gott jag
kunde, laga vår mat och städa rummet, men vart
taga pengar till de nödvändigaste utgifterna? En
liten sparad kassa, som mor lagt av, var snart
förtärd, och nöden grinade emot oss.
Mor hade i många år sytt kläder åt en fru
Overgaard, gift med en förmögen grosshandlare, som bodde inte långt ifrån oss. 
Nu bad hon mig gå dit och tala om huru vi hade det,
så skulle vi nog få hjälp, ty fru Overgaard är en
god människa, sade mor.
Det reste sig en stolthet inom mig. Skulle jag
gå ut och tigga?
»Nej, mor, det kan jag inte», svarade jag kort.
Mor sade ingenting, hon vände sig mot väggen och jag hörde huru hon grät.
Följande dag hade vi ingenting att äta och ingenting att pantsätta. Hungern slet i mina inälvor. Mor bara hostade och grät. Jag stred med
min stolthet, slutligen måste den böja sig, och jag
gick till Overgaards. En yngling kom och öppnade. Han mönstrade mig med en blick, som för
första gången lät mig ana, att jag var vacker.
Så hade ännu aldrig någon sett på mig.
Fru Overgaard kom ut. Hon var en medelålders dam med vänliga ögon men något förpinat över munnen. Jag berättade kort och tonlöst,
att mor var mycket sjuk, och frågade om fru
Overgaard ville komma till henne. Hon hade
ofta varit hemma hos mor och provat, så hon
hittade vägen.
	 »Det vill jag visst. Jag kommer i eftermid
dag», svarade hon vänligt.
Hon kom och satte sig vid sängen. Jag hörde
mor säga, att hon nu inte kunde ha långt igen,
för det kändes så tungt i bröstet. Sedan talade
de om mig. Mor snyftade.
»Vem skall taga hand om Karen, när jag är
borta? Hon är så ung och oerfaren och så är
hon så glad och obetänksam.»
Någonting steg upp i halsen, jag började svälja, men det hjälpte inte, jag rusade ut, satte mig
i trappan och grät. Efter en stund kom fru
Overgaard ut. Hon stannade och klappade mig
på huvudet.
»Gråt inte, lilla Karen», sade hon. »Mamma
blir nog snart frisk igen.»
	När jag kom in, låg det en stor sedel på bordet. Men nu kände jag ingen hunger längre,
graten stockade sig i halsen. Mor hade sagt, att
hon skulle dö. Den tanken kom så skrämmande
över mig. Jag hade aldrig sett någon människa dö,
och aldrig hade jag tänkt på möjligheten att mor
skulle gå ifrån mig.
»Mor, mor», snyftade jag, »du får inte dö. Jag
skall vara så snäll emot dig, mycket snällare än
jag brukar. Jag skall göra allt vad du vill, bara
du inte går bort.»
	»Barn», sade hon med knappast hörbar stämma, »jag känner att det lider mot slutet, men gråt inte. Håll dig till Gud, så är du aldrig ensam.»
Det var det sista mor sade. På natten dog hon.

- -

Fru Overgaard var verkligen en god människa; hon styrde med begravningen och tog mig
sedan med sig hem. Jag var då bara 16 år.
Jag fick dela rum med en av jungfrurna på en
vindskammare och för resten hjälpte jag till med
vad jag kunde. Det var tydligt, att jag egentligen inte behövdes i huset, men var upptagen av
barmhärtighet. Den tanken pinade mig, men fru
Overgaard var så vänlig, att det förtog en god
del av den bitterhet jag kände. Grosshandlaren
såg jag nästan aldrig, han var mycket sällan
hemma, och döttrarna hade från början tagit på
sig en så hög min emot mig, att jag så mycket
som möjligt undvek dem. Endast sonen, som
nu blivit student, gjorde sig ibland ärende ut i
köket, tydligen för att få kasta ett öga på mig
och säga ett skämtsamt ord. Det var något gott
i hans ögon, som jag tyckte om, och han kunde
ibland le så vänligt emot mig, men jag var blyg
och undvek honom. En gång gav han mig en
påse konfekt, så att ingen såg det.
	»Du är en präktig flicka du», sade han, men
sprang genast ifrån mig. Han var till en början
lika blyg som jag själv.
Jag tror han gärna hade sett, att jag fått vara
inne i familjen. Hans mor skulle nog inte heller
haft något däremot, men hans far och systrarna
höllo mig på avstånd. För dem var jag bara nådehjonet.
	Så framlevde jag nära tre år under ständiga
strider med min kränkta stolthet. Åter och åter
reste sig den frågan: vad ha dessa människor för
rätt att se ned på mig? Är jag inte lika god
som de? Varför ha de där fröknarna rätt att
gå sysslolösa i fina kläder, medan jag får arbeta
bland tjänstfolket? Hade inte fru Overgaard
varit så god emot mig, så hade jag nog för länge
sedan gått min väg. Men vart skulle jag också
taga vägen?
	Studenten började småningom bliva litet efterhängsen. 
Jag var nog inte ledsen för att slänga
åt honom ett glåpord som svar på hans skämt,
men när han nagon gång blev för närgången,
blev jag rasande. En dag, när jag kom in i salen
med en stor bricka full med glas och porslin,
smög han sig bakom mig, tog mig om livet och
tryckte en kyss på min hals. Jag slängde brickan
på bordet så att glasen med en skräll trillade i
golvet, vände mig om och gav junkern en örfil,
så att han blev blodröd på kinden. I detsamma
kom grosshandlaren in. Det föll heta ord på
ömse sidor och slutet blev att jag måste flytta redan samma dag. Fru Overgaard grät och bad
för mig, men det hjälpte ej, tyrannen var obeveklig, jag måste bort och det genast.
	Medan jag ond och förtvivlad lade ihop mina
små tillhörigheter, kom den goda fru Overgaard
upp på mitt rum.
	»Kära Karen», sade hon, »jag är så ledsen, men
jag förmår ingenting... som du nog kanske lagt
märke till», tillade hon med ett resignerat tonfall. »Nu skall du taga detta brev och gå till
trädgårdsmästar Nielsen vid Vesterbrogade och 
be att du får arbeta hos honom. Han behöver
mycket folk nu på våren och han är en god husbonde ; jag känner honom sedan gammalt.»
Hon tryckte några sedlar i min hand, tog mig
i famn och kysste mig på kinden.
»Kommer du i nöd, så vet att du har en vän
i mig, om jag också inte kan taga emot dig i mitt
hem.»
	Hon var så öm och god, att hon för stunden
åtminstone smälte all bitterhet i mitt hjärta.
Så gick jag ensam ut i världen okända öden
till mötes.

--

Nielsen var en äldre man med ett godmodigt
och fryntligt utseende. När han läst brevet, såg
han litet forskande på mig.
»Du får stanna hos mig», sade han kort, »och
du skall till och med få en egen liten kammare,
för det ber hon om. Hon är en präktig människa, jag känner henne jag.»
	Fru Nielsen var en liten skinntorr gumma, som
grinade välmening och bad mig vara välkommen.
När jag lade mig om kvällen, kände jag mig
nästan lycklig. Jag hade kommit till människor,
som inte sågo ned på mig. Jag skulle få förtjäna
mitt bröd med mitt arbete och jag hade ett par
starka armar. Jag nästan välsignade grosshand
laren, som hade kört mig på porten.
	Det var vår och solen gassade så välsignat på
alla örter nere i den stora trädgården. Men
många land lågo ännu obrukade; det gällde att
sätta spaden i myllan och vända den, luta sig ned
och plocka upp kvickroten, gräva igen och hålla
på så från morgon för mina år, men nog värkte det i armar och rygg,
när jag satte ifrån mig spaden och gick in till
aftonvarden. Men så kom det ibland ett välsignat regn, då vi inte kunde hållas ute utan sutto
i det stora lidret och ränsade frön eller täljde
blomsterstöd, och det var ju alltid en relativ vila.
	Det värsta var att ligga framstupa över drivbänkarna och ränsa ogräs, medan solen brände i
ryggen. Men det var ett ärligt arbete. Jag var
glad och munter, jag sjöng och trallade.
Nielsen hade många arbetare, bland andra en
ung trädgårdsdräng, Jens Hansen från Fyen.
Han var en glad och munter gosse, som sjöng
och trallade som jag, godmodig och tvärsäker var
han och ofta hade han något roligt att berätta,
så att vi alltid skrattade åt honom. Jag märkte
nog att han särskilt såg på mig med vänliga blickar, och stundom, när han talade med mig, fick
han ett vekt uttryck i sina trofasta ögon, men han
var allt för blyg för att försöka ett närmande,
och jag gjorde ingenting för att uppmuntra honom, ehuru jag nog själv kände mig dragen till
den hurtiga och trevliga Fyenspojken.
	En söndagsafton fram på sommaren kom han
litet förlägen och frågade om jag ville följa honom i Tivoli. Varför inte? Jag hade nog som
barn varit där några gånger med mor, men det
var nu flera år sedan; som vuxen hade jag icke
varit där. Jag tackade och snart gingo vi sida
vid sida i våra bästa söndagskläder. Han sa’ ingenting och jag sa’ ingenting, så upptagna voro
vi av vad vi nu skulle komma att uppleva.
Det är ett underligt minne jag har av den aftonen. Det var som om något, som förut legat
bundet i mitt inre, plötsligen löstes vid orkesterns
toner och den strålande belysningen. Aftonluften var ljum, och varmt sjöd blodet under den
höga barmen. Runt om mig såg jag herrar och
damer, arm i arm, pratande och skrattande. Livet hade dock annat att bjuda på än ett hårt arbete och en knapp föda. Det fanns också glädje,
sjudande livsglädje, bara man riktigt kunde få
fatt i den. Då vi sutto där Jens och jag i skuggan av bersån och sögo vår islemonad, kom det
upp inom mig en njutningslystnad, som jag aldrig känt förut. Jag ville få leva livet som alla
andra, jag ville få dansa och skratta, jag ville få
taga Jens i famnen, jag ville få kasta honom högt
upp i luften och ta honom igen. Begärligt sög
jag i mig hans starka figur, hans bruna hy, hans
blå ögon, hans blonda, mjuka skägg. Men han
satt där så fåordig och stilla och blev allt blygare i mån som blicken blev varmare.
Vi stego upp och gingo hem. Jag tog hans arm


var nu flera år sedan; som vuxen hade jag icke
varit där. Jag tackade och snart gingo vi sida
vid sida i våra bästa söndagskläder. Han sa’ in
genting och jag sa’ ingenting, så upptagna voro
vi av vad vi nu skulle komma att uppleva.
Det är ett underligt minne jag har av den af
tonen. Det var som om något, som förut legat
bundet i mitt inre, plötsligen löstes vid orkesterns
toner och den strålande belysningen. Aftonluf
ten var ljum, och varmt sjöd blodet under den
höga barmen. Runt om mig såg jag herrar och
damer, arm i arm, pratande och skrattande. Li
vet hade dock annat att bjuda på än ett hårt ar
bete och en knapp föda. Det fanns också glädje,
sjudande livsglädje, bara man riktigt kunde få
fatt i den. Då vi sutto där Jens och jag i skug
gan av bersån och sögo vår islemonad, kom det
upp inom mig en njutningslystnad, som jag al
drig känt förut. Jag ville få leva livet som alla
andra, jag ville få dansa och skratta, jag ville få
taga Jens i famnen, jag ville få kasta honom högt
upp i luften och ta honom igen. Begärligt sög
jag i mig hans starka figur, hans bruna hy, hans
blå ögon, hans blonda, mjuka skägg. Men han
satt där så fåordig och stilla och blev allt blygare i mån som blicken blev varmare.
Vi stego upp och gingo hem. Jag tog hans arm
utan att han bjöd den, jag kände huru den darrade.
	Sedan gingo vi ofta i Tivoli, dansade, snurrade
runt på karusellen och roade oss av hjärtans lust.
Jens hade blivit mera talför och tyckte nog, han
som jag, att det var skönt att leva.
En afton, när vi gingo hem, frågade han, om
jag inte ville bli hans...
»Nej», ropade jag, innan han hann fullborda
meningen. »Nej, Jens, jag gifter mig aldrig.»
Det var som om jag slagit en skopa kallt vatten över honom. Han släppte min arm och gick
ett stycke ifrån mig utan att säga ett ord.
Jag ångrade, att jag gjort honom ledsen, gick
i fatt honom och slog båda armarna om honom.
»Men jag håller av dig ändå, Jens», sade jag,
och så var han blidkad, den goda själen.
	Hösten gick och vintern kom. Jag började
känna olust vid arbetet och tänkte på att skaffa
mig en annan plats. Jag ville bort — bort ifrån
Jens och från alla människor, men jag hade det
som band mig; nu var det svårare än någonsin
att söka annat arbete, jag fick vara glad att få
stanna där jag var. Nielsens sågo nog huru det
var fatt med mig, men de sade ingenting. Jag
tror att Jens sörjde mera än jag, men mitt beslut
stod fast: jag ville inte gifta mig, det var ett
band, som jag hatade — och för övrigt, vad
skulle vi haft att gifta oss på.
	På vårsidan födde jag mitt barn, men jag kände ingen glädje, då jag tog den lilla varelsen i
min famn. Och jag kunde inte lida Jens, hans
litet sentimentala tafatthet pinade mig. Jag önskade döden hade tagit mig, så att jag fått gå
ifrån alltsammans. Men jag blev snart frisk och
måste återtaga mitt arbete i trädgården, ty nu
var brådaste tiden. Jag kunde ju inte heller vara
annat än tacksam mot Nielsens, som låtit mig
stanna och behålla min lilla kammare.
	Fram på sommaren kom Jens’ mor från Fyen
och erbjöd sig att taga hand om barnet. Det
hade dock Jens kommit sig för med. Jag kan
inte säga huru lätt jag kände mig, då hon och
Jens reste och togo den lilla med sig. Nu var
jag åter fri och kunde göra vad mig lyste. Det
njutningsbegär, som låg och grodde i mitt väsen,
kom upp igen med fördubblad makt. Jag fick
avsmak för arbetet och drev om kvällarna ensam
ute i staden och i Tivoli.
	Den gamla fru Nielsen såg med sorg huru för
ändrad jag blivit och försökte återföra mig till
ett ordentligt liv, men hennes ord voro förspillda,
ehuru jag kände dem som ett stygn i hjärtat.
Jag måste flytta ifrån dem, blodet brann i mina
ådror, jag hade blivit en onyttig varelse, jag kunde inte stå ut med att stanna.
Så hyrde jag mig ett par möblerade rum och
började föra ett stormande liv. Jag ville pröva
på allt och jag fick allt vad jag önskade. Alltid
funnos de som betalade mina orgier och mina
toaletter.
	Så gingo flera år. Jag sjönk allt djupare och
djupare, medan jag omgav mig med en allt mera
stegrad lyx. Förskräckliga period i mitt liv! Ack,
att jag kunde kasta ett täckelse över den och aldrig mera behövde rodna över min skam! Men
jag skriver inte bara för att bikta, ehuru jag underligt nog känner det som en befrielse från mina
hemska minnen att giva dem till pris åt vem som
helst, utan mera för att visa människorna följdriktigheten mellan det förflutna och det närvarande, mellan sådd och skörd.

- - 

Skall jag vara ärlig mot mig själv, måste jag
också bekänna, att detta liv för längesedan hade
mistat sin lockelse. Jag hade tömt nöjets bägare i botten; nu sög jag på den bittra dräggen.
Om morgonarna i synnerhet greps jag ofta av
en sådan leda vid mig själv och vid hela tillvaron,
att jag skulle varit färdig att taga mitt liv, men
därtill var jag för feg. Särskilt kände jag vämjelse för alla män. Mitt under den hyllning, de
ägnade mig, kände jag huru de trampade mig i
stoftet. Jag hade velat stöta dem tillbaka, men
nu kunde jag ej, jag behövde deras guld. Vad
hade jag inte givit, om jag med ens kunnat bryta
med detta eländiga liv och fått gå tillbaka till
Nielsens trädgårdsland och drivbänk, men jag
var ännu för svag till ett så avgörande steg och
denna fristad stod mig för övrigt icke öppen.
	Med livsledan följde också en yttre dekadans.
Jag försummade min toalett, den blev till trasor,
bara trasor, jag vanvårdade mitt hem, där här
skade den värsta oordning; det yttre förfallet
blev en följd av det inre. Några steg ännu och
jag skulle ha legat där i smutsen, ett föremål för
allas medömkan eller avsky, så fort hade det
gått utföre på det sluttande planet. Och dock
var jag ännu icke trettio år, jag var trots alla utsvävningar kroppsligt obruten, mina kinder hade
visserligen bleknat, men ögonen kunde ännu, när
så behövdes, stråla av liv, spegeln sade mig att
jag ännu var en vacker kvinna.

--

En afton mötte jag på Wimmelskaftet en officer, som mönstrade mig med närgångna blickar.
Jag var inte ovan vid sådant och fortsatte min
väg utan att fästa något avseende vid honom.
Men vid nästa gathörn alldeles under gaslyktan
mötte jag honom igen. Han hade tydligen vänt
och gått om mig för att få se mig en gång till.
»Förlåt», sade han och förde handen till mössan, »är det inte fröken Karen?»
»Jo, nog heter jag Karen, men vem är ni?»
»Känner ni inte igen, Bernt Overgaard? Jag
var student då, när ni var i vårt hus, det är nu
flera år sedan.»
	Jag kände mig litet obehagligt berörd av detta
möte. Han hade lärt känna mig, då jag ännu
var en ung och oskyldig flicka. Nu kände jag
skammens rodnad på min kind, då jag väl kunde
förstå, att han genomskådade min nuvarande
ståndpunkt. Han följde mig och vi växlade
några fadda ord om att det var angenämt att
återse varandra.
	»Skulle ni ha något emot att supera med mig»,
frågade han, »det är någonting jag ville tala med
er om?»
	Jag blev nyfiken och tackade. Det var för övrigt något så höviskt i hans sätt, som jag alldeles
inte var van vid, att jag kände mig angenämt berörd därav. Vi gingo in på en mindre bemärkt
restaurant, där han begärde ett enskilt rum. Vad
kunde han vilja mig? Jag var i den största
spänning. Sedan han givit kyparen sina order
och stängt dörren, började han stilla och allvarligt:
»Jag ville saga er, att jag i flera år gått och
längtat efter ett tillfälle att få tala med er; när
jag mötte er på gatan kunde jag därför inte motstå lusten att tilltala er. Hoppas ni inte misstycker min påflugenhet.»
	Jag böjde på huvudet, men var så upptagen av
undran över vad han ämnade säga, att jag inte
fick fram ett ord. Han stod lutad mot väggen
och tummade sin portvin/ d’épé, jag satt i soffan och
petade med parasollen i golvet. Vi voro inte
så litet förlägna båda två.
	»Ni har säkert», fortsatte han, »lika litet som
jag kunnat glömma det obehagliga uppträdet, då
min far körde bort er från vårt hem?»
»Ja, det minns jag nog.»
»Det har under alla dessa år legat tungt över
mig, att det var jag som var anledningen till den
skymfliga behandling, min far lät gå ut över er.»
Jag bara stirrade förvånad på honom. Fanns
det verkligen en man, som var så hänsynsfull, så
samvetsöm?
»Jag har längtat efter ett tillfälle att få bedja
er förlåta inte bara vad jag då i ungdomligt
självsvåld felade, utan ännu mera min feghet att
inte inför min far taga skulden på mig och fordra att ni skulle få stanna.»
»Ni är alltför god», svarade jag, »alltför god,
för mig i alla fall. Visste ni... visste ni... vem
jag nu är, så skulle ni inte göra er några skrupler för en så oskyldig sak.»
»Jag är inte obekant med edra förhållanden», svarade han öppet. »Jag har följt er så där på
avstånd under alla dessa år och jag har känt det
som om jag haft en icke ringa del i den skuld
ni dragit över er.»
»Det förstår jag inte.»
»Jo, hade ni stannat under min goda moders
ledning, så hade ni aldrig... så hade ni kanske
nu haft det annorlunda.»
	»Och ni föraktar mig inte för den levnad jag
fört och ännu för?»
»Jag har ingen rätt att missakta er. Jag vet
allt för väl, i vilken hög grad vi män stå i skuld
för den förnedring, vari många kvinnor leva.»
	Det var ett underligt tal, som jag aldrig hört
förut. Och detta kunde en man säga mig. Jag
kan inte beskriva min häpnad, huru jag greps
av hans ord, av hans blick, av hela hans väsen.
Jag kände att han räddade något inom mig, som
var nära att drunkna, min tro på det goda. Han
var så vacker där han stod med korslagda armar
och sänkt huvud. Jag hade velat falla på knä
och kyssa hans händer.
 »Men jag är en av de allra värsta», sade jag
och dolde ansiktet i händerna.
»Ingen ligger så djupt, att han inte kan resa
sig, och du skall resa dig, Karen, det vet jag.»
Han yttrade dessa ord med en kraft, som gick
som en elektrisk stöt igenom mig.
»Hur vet ni det?»
»Därför att jag tror på dig. Jag har alltid
trott på dig, från den första stund jag såg dig
träda inom vår dörr.»
»Men er tro har ju kommit på skam.»
»Min tro har djupare rötter, som jag inte kan
förklara. Jag vet att det liv du för är dig en
vämjelse.»
»Det är sant, men hur vet ni det?»
»Därför att det måste vara så för den, som i
botten av sitt väsen är ren.»
»Hur kan ni säga, att jag är ren. Ni vet inte
huru tygellöst mina passioner rasat.»
»Det är icke efter dina felsteg jag mätt ditt
inre värde, det är efter de möjligheter, som ligga och slumra där.»
 »Vad känner ni om mina möjligheter? Ni var,
då jag kom i er väg, en glad student, som tog
livet lätt och lustigt och säkert inte såg till djupet,
vare sig i ert eget eller i andras väsen. Och själv
var jag ju bara en ung tös, som knappast vaknat
till medvetande om vad som bodde inom mig.?
»Det har du rätt i, Karen. Och jag har själ,
många gånger undrat över huru det kommer sig,
att jag tycker mig känna dig så väl och alltid
följt dig med ett så varmt intresse. När vi första gången möttes var det som om något inom
mig hade stormat dig till mötes. Det var så underligt, jag kan inte förklara det, men oerfaren
och tafatt, som jag då var, kunde jag ej reda
för mig själv vad jag kände. Det tog sig uttryck
i slyngelaktiga fasoner, och dock vet jag, att jag
skulle velat bära dig på mina händer. Först sedan du var borta, gick det så småningom upp för
mig, att det var något i ditt väsen, som jag ropade efter, något som jag behövde, eller som behövde mig, något som jag inte kunde leva för utan.»
	Han gick ett par steg över golvet, men såg inte
på mig. Jag satt i en spänning, som pressade
fram stora svettpärlor i pannan.
	»Jag tror inte det var kärlek», fortsatte han,
»åtminstone uppfattade jag det inte så. Det var
mera som ett heligt ansvar, som drog mig till
dig.»
	»Varför kom ni då aldrig och sökte upp mig?»
»Ja, det må du väl fråga. Många gånger har
jag under tunga förebråelser själv gjort mig den
frågan. Det var en tafatthet eller blyghet, som
jag inte kan förklara, som alltid höll mig tillbaka.
Vad skulle jag också haft att säga dig, om jag
kommit. Nej, jag var nästan rädd att möta dig.
Jag smög mig ibland in till Nielsens för att fråga
efter dig, men träffa dig ville jag inte. Så fick
jag höra att du råkat illa ut för en trädgårds
dräng...»
	»Säg intet ont om Jens», avbröt jag. »Det var
en präktig pojke. Det var jag, som förförde honom, inte han mig.»
»Det anade jag; så väl kände jag dig således.
	Nåväl, nu kom det upp en ångest inom mig. Jag
kände att jag borde göra något för att rädda dig,
men på samma gång kände jag mig så maktlös,
att jag inte kom mig för att göra någonting.»
»Jag tror inte heller, att någon hade kunnat
rädda mig då. Så hett som blodet då brände
inom mig, måste jag kanske först löpa linan ut.»
	»Ja, kanske skulle vi båda mogna först, innan
vi möttes igen. Men vad jag lidit under dessa
år av min oklarhet över mig själv, det kan jag
inte beskriva.»
Här avbröts vårt samtal av kyparen, som kom
in och serverade supén. Ingen av oss hade emeltid någon lust att äta, vi sutto tysta och petade
litet i maten.
»Men ett glas måste jag dock dricka med dig
i glädjen att äntligen fått tala ut vad som så
länge legat mig om hjärtat.»
	Han beställde en flaska vin och såg så lycklig
ut, när han tömde sitt glas, att det sjöng av fröjd
även i mitt bröst.
»Kom ihåg nu, att vi äro två gamla, goda vänner, som funnit varandra, och att jag är Bernt för
dig, liksom du är Karen för mig. Inte sant, nu
skola vi aldrig tappa bort varandra.»
	Vad kunde jag annat än gråtande fatta hans hand och kyssa den.
Då vi skildes vid min port, sade han:
»Jag kommer upp om några dar och hälsar på dig.»
	Jag kände det, när jag gick upp för trapporna,
som om jag stigit upp ur ett bad, det var något
av oskuld och renhet som kom upp i mitt inre,
en känsla så härlig, att jag bara ville brista ut i
jubel. Men när jag kom in i mitt rum och blicken mötte den oordning, som där rådde, och alla
minnen trängde sig på mig från det förflutna,
då blev jag så förtvivlad, så tillintetgjord, att
jag kastade mig i soffhörnet och grät.
Vändpunkten i mitt liv var uppnådd. Bernt
hade räddat mig.

- -

Min första omsorg blev att ändra min klädsel.
Jag pantsatte all min trasgrannlåt, det var det
bekvämaste sättet att bli den kvitt, och köpte mig
enkla kläder, som kunde anstå en ärbar arbeterska. Sedan rensade jag mitt hem från den falska lyx och den smuts, som där stritt om herra väldet. Det var en lisa att få lufta ut den vämjeliga blandning av tobaksrök och parfym, som
förpestade mitt hem. Jag ville försöka få rent
omkring mig tills Bernt skulle komma. Han
skulle inte behöva kväljas av den atmosfär, han
trädde in i... När skulle han komma? Han
hade varken bestämt dag eller stund. Jag gick i
en spänd väntan.
	Äntligen, en söndagsmiddag ringde det. Med
nervös oro gick jag och öppnade. Det var han.
Det var för mig en obeskrivlig glädje att se
huru överraskad han blev av den förändring mitt
yttre undergått. Jag var klädd i en blårutig
bomullsklänning av enklaste slag. Tydligen hade
han icke väntat sig en så fullständig omgestaltning.
»Rätt så!» var det enda han sade, men det låg
så mycket gillande i hans blick och ton, att jag
kände mig riktigt lycklig.
	Han slog sig ned och sprakade enkelt och förtroligt som med en gammal van. Jag hade befarat att det ändock skulle komma upp något stelt
och tvunget mellan oss, men det visste han att
från första stund avlägsna.
	Han frågade om jag hade några planer för den
närmaste framtiden. Jag sade honom, att jag så
fort som möjligt önskade flytta till någon liten
billig vindskammare och att jag där ville försöka
försörja mig med något arbete. Jag hade aldrig
haft någon smak för kvinnligt handarbete, och
synålen var mig motbjudande, men att trampa
en symaskin skulle falla sig lättare, och jag hade
hört, att man kunde förtjäna sitt uppehälle på att
sy tillklippta kläder för någon större affär. Jag
ville därför sälja större delen av mitt möblemang
och köpa en maskin och sedan ville jag arbeta.
Han gillade mina planer och gav mig goda råd
vart jag borde vända mig. Själv hade han redan
utsett en bostad åt mig och gav mig adressen.
	Så började jag nu ett nytt liv, ett liv fullt av
arbete och försakelse, men som också i sina bättre
ögonblick fyllde mig med glädje och tillfredsställelse.
	Må dock ingen föreställa sig att den omvändelse jag undergick var så alldeles lätt genomförd. Frestelser till återfall kommo över mig
av en så intensiv styrka, att det fordrades hela
min nyväckta energi för att motstå dem. En
gång fann jag ingen annan råd än att bita mig
i armen till blodvite för att avleda tankar och
känslor från det förbjudna området. Det kan
ingen ana vad jag ibland kunde lida under den
förbittrade striden med min sämre natur; man
hängiver sig icke ostraffat åt sina lägre drifter,
de hugga sina klor så djupt i ens väsen, att man
så att säga måste slita stycken ur sitt eget kött
för att bli dem kvitt, och länge efteråt blöda
såren.
	Ännu svårare var det måhända att övervinna
den dåsighet, som var den naturliga följden av
det lättjefulla liv jag fört. På många år hade
jag icke utfört något slags arbete. Jag hade
själv knappast lagat ett plagg eller stoppat en
strumpa, allt hade utförts av lejda händer. Till
sist kunde jag knappast kamma mitt hår. Det
ville därför en oerhörd viljeansträngning till för
att så helt bryta med det gamla, att jag kunde
företa mig ett ordnat och ansträngande arbete.
	I min iver begick jag till en början det felet att
överanstränga mig. Tolv timmars arbete om dagen, det var vad jag hade föresatt mig och det
skulle nog komma att behövas med de små
ackordspriser, som min arbetsgivare fastställt —
och jag mindes huru mor ofta fick träla till långt
in på nätterna — men jag förstod inte att till ett
så intensivt arbete fordrades en systematisk träning. Nu blev jag snart så förtvivlat trött, att
jag slängde arbetet, kastade mig på sängen och
föll i gråt. Men då kommo de frestande rösterna: »Varför detta idiotiska slavarbete för att
lindra andras lättja? Du är ju en fri människa,
som kan göra vad du vill, gå du ut och njut av
livet. Solen skiner så härligt. Flanera en stund
eller sitt stilla bakom en murgrönsskärm, se
mellan bladen på människoströmmen, som flyter
förbi och läska dig med en absinth.»
	Jag skall bekänna, att någon gång lydde jag
denna röst, oaktat min dräkt nu inte passade i en
sådan situation. Men då brände det som eld i
min själ att få komma hem igen. Minnet av mitt
samtal med Bernt kom som en ängel med vita
vingar, tog mig vid handen och ledde mig till
baka igen från den farliga avväg jag stod färdig
att träda in på.
	Bernt! Ja, han var det, som höll mig uppe,
hans bild stod så ren och hög för mig, honom
kunde jag inte bedröva. Jag måste leva så, att
jag inte mera behövde rodna inför honom, om
han trädde inom min dörr.
	Och han trädde inom min dörr. I början sällan; det var som om han velat undvika att med
sitt personliga inflytande tvinga mig in på en annan väg. Jag måste göra det av egen övertygelse
och med egna krafter. Han förstod nog vilka
strider och ansträngningar det kostade mig, det
såg jag på honom, men han lät aldrig undfalla
sig ett ord av oro eller tvivel. Han trodde på
mig, det var hans metod att rädda mig, och det
var nog också den bästa. Han var aldrig den
överlägsna moralisten, han var den gemytliga,
trevliga vännen, som alltid kom med solsken in
i min kammare. Han hade en förmåga att kunna utfråga mig om allt, som rörde mitt arbete
och mina nuvarande förhållanden utan att det
verkade förhör, utan att det på ringaste sätt kändes ogrannlaga. Om sina egna förhållanden talade han också mycket öppet. Sin mor höll han
mycket av. Hon hade haft ett tungt liv, pinad
och kuvad som hon varit både av sin man och sina
döttrar, men nu hade hon det lättare, sedan mannen i fjol hade dött och båda döttrarna voro
gifta. Nu hade hon bara Bernt i hemmet, och
de trivdes så gott tillsammans.
	»Vet hon av, vad du gjort för mig?» vågade
jag framkasta.
	»Jag har ännu inte talat med henne därom,
men skall snart göra det. Och då är jag viss om
att hon gärna vill komma och hälsa på dig. Hon
har ofta talat om huru mycket hon tyckte om
dig och vad hon sörjde över att du blev driven
ur huset.»
»Ja, hon var så god emot mig. Men visste hon
allt, så skulle hon aldrig komma hit.»
»Då skall jag säga henne allt, så går hon åt
minstone inte i blindo.»
»Gör som du vill. Jag lämnar mig så helt i
dina händer.»
	Sådana små stunder tillsammans med Bernt
gav mig kraft till nya ansträngningar. Jag faktiskt levde på dem i många dagar. Och vad jag
längtade att han skulle komma tillbaka. Gick det
över en vecka, innan jag på nytt fick tala med
honom, så blev jag nervös och orolig. Hade något hänt honom? Hade han talat med sin mor
och hon förbjudit honom att gå hit? Hade han
själv tröttnat på mig? Den sista tanken kunde
för långa stunder martera mig så, att jag var
oförmögen att arbeta.
	Men han hade icke tröttnat. Han kom igen,
men inte kunde jag fråga honom, varför han
dröjt så länge, och inte heller om han ännu talat
med sin mor. Egentligen var det han, som ledde
samtalet, men långa stunder kunde han sitta tyst
och bara se på huru jag trampade min maskin.
	Denna tystnad oroade mig. Vad tänkte han på?
Han hade blivit det centrum, omkring vilket alla
mina tankar kretsade. Allt hänförde sig till honom — vad skulle han säga, vad skulle han tänka, om jag gjorde det eller det?

	Detta beroende, som han icke gjort något för
att framkalla, kunde ibland kännas som en bärande kraft, men ibland var det som om mitt inre
uppreste sig emot det inflytande han utövade.
Även på detta område hade jag heta strider att
utkämpa med en stolthet, som stundom var olidligt ömtålig.
Men han såg ingenting, eller låtsade icke se
något. Han var alltid jämn till lynnet, vänlig
och trevlig. Så ofta gick jag på spaning i hans
ansikte, om det kunde förråda något, och fann
jag då, eller trodde mig finna en varmare blick,
ett ömmare leende, ett mjukare tonfall, så ville
det växa upp något av jubel i min själ, som jag
hade all möda att pressa ned igen.
Så gingo flera månader under ovisshetens kval
men också under ett slitande arbete. Ännu hade
jag icke behövt sätta mig i skuld för någonting
Men heller icke kunnat lägga av något; det var
nätt och jämnt att min lilla arbetsförtjänst räckte
till det allra nödvändigaste. Nu hade jag dock
lärt mig att arbeta och det var ett starkt stöd för
mitt oroliga inre.
	Bernt hade sista gången klagat över trötthet
och varit mycket fåordig — nu var det nära 14
dagar sedan jag såg honom; så länge hade han
aldrig dröjt. Min ängsliga fantasi konstruerade
upp den ena anledningen orimligare än den andra,
men huru få reda på verkliga förhållandet. Att
söka upp honom i hans hem, innan jag visste
om han talat med sin mor, det vågade jag ej. Att
skriva? Ja, men jag skrev så illa... nej, det
kunde jag inte heller. Något i mitt väsens innersta ropade efter honom, men han hörde det
inte. Dagarna i ända satt jag och lyddes efter
de kända stegen i trappan. Jag trodde jag skulle
bli tokig.
	Då knackade det på dörren. Det var inte han,
jag skulle ha känt igen hans steg. Litet undrande gick jag och öppnade. Ovillkorligt studsade
jag tillbaka. Det var Bernts mor, gamla fru
Overgaard. Vad betydde det att hon kom enam?
»God dag, Karen», sade hon vänligt och räckte
mig sin hand. »Jag skall hälsa dig från Bernt,
han ligger illa sjuk och längtar att få träffa dig.
Har du tid att följa med hem? Jag har en droska
utanför som väntar.»
»Har han talat om mig?»
»Ja, barn, jag vet allt.»
»Och ni trampar inte på mig?»
»Den, som rest sig så som du, är värd den
största aktning.»
»Det är han som räddat mig. Han är ett helgon.»
»Ja, han är så god, så hjärtegod, min gosse,
men nu är han sjuk, mycket sjuk. Jag har vakat
över honom i tre nätter. Han har hög feber och
yrar emellanåt, men i sina rediga stunder har
han talat om dig och vill se dig. Jag hade tänkt
be dig hjälpa mig att vaka hos honom i natt;
ty jag behöver nog få någon vila och det är
ingen annan jag vill anförtro honom åt.»
	Jag var snart färdig och vi åkte tillsammans
till det för mig så välbekanta hemmet.
Där låg han med feberflammor på kinden, andedräkten var kort, blicken spänd och glansig.
Jag tror han kände igen mig, ty han räckte mig
handen och ett flyktigt leende krusade läpparna,
men han sade ingenting.
	Jag satte mig bredvid sängen och höll hans
hand, Vilken lättnad efter all den oro och spänning jag levat i, och dock var just här anledning
till öro. Doktorn hade sagt, att det var lunginflammation och att tillståndet var betänkligt.
Natten kom och jag satt ensam hos den sjuke.
Han började yra och talade en hop orediga saker.
Han tyckte sig sitta till häst och vara inbegripen i någon strid. »Giv mig min lans, jag måste
hämnas Alis död», ropade han en gång. Ibland
talade han ett språk, som jag inte förstod. Senare på natten hade han andra fantasier. Jag
förstod inte då vad han talade om, men orden
etsade sig in i mitt minne.
	»Jag sköt först... och jag sköt ned honom...
som man skjuter en hund... gräsligt... ohyggligt... men jag måste ju skjuta honom... han
kunde inte få leva längre... förlåt mig... förlåt mig... jag ville dig inte något ont.»
	Så låg han och fantiserade långa stunder och
slog ibland med armarna, som ville han jaga bort
någon. Dessemellan kunde han vara lugn och
se på mig med ett svagt leende över sina pinade
drag. Timmarna skredo så långsamt, medan liv
och död kämpade om honom.
Jag stannade följande dag och följande natt
också. Det såg ut som han kände sig litet lugnare, när jag höll hans hand, Hans mor bad
mig att inte lämna dem förr än krisen var över,
och jag var lycklig över att få stanna.
	Efter nionde dygnet började febern lägga sig,
och doktorn hoppades nu, att all fara skulle
vara förbi, men han ålade oss den största försiktighet. Det blev sedan en lång konvalescens, och
alltjämt var det jag, som skötte honom. Han
ville det själv och hans mor var tacksam för den
hjälp hon fick.
	Det var en oförgätligt härlig tid att så där
oavbrutet få vara i hans närhet, att få läsa hans
önskningar i hans blick, innan han hann uttala
dem, och vara den alltid hjälpsamma handen;
att se huru han småningom återfick färgen på
sina kinder och det liv i blicken, som jag så
mycket älskade. Nu tillhörde jag honom, jag
kände det, det behövdes inga ord.
	Så gick det till att jag blev Bernts hustru, denna ädla man, som min själ böjde knä för.
Älskade jag honom? Jag vet inte, jag tror
det var dyrkan mer än kärlek, som band mig vid
honom. Även Bernt var lycklig, han omfattade
mig med en ömhet, som jag knappast hade trott
kunde rymmas inom hans allvarliga, stilla väsen.
Hans systrar och hela hans släkt skuro tänder, men hans mor tog mig stilla i sin famn och
välsignade mig.

S.124:


Ett år därefter var jag åter mor. En späd
liten varelse låg vid mitt bröst och Bernt stod och
såg på oss med ögon, som tindrade av glädje.
Aldrig hade jag drömt om en sådan lycka.
Hon var så söt, vår lilla Elsebeth, där hon låg
i sin vagga med de knubbiga små händerna knutna över lakanet och en liten grop i högra kinden.
De blå ögonen blickade så undrande ut över den
lilla värld, som omgav henne. Vad skulle den
komma att skänka henne av glädje eller sorg?
Ack, att jag kunnat offra mitt liv för att skydda
henne för allt ont!
	Vi hade ett litet trevligt hem och levde lyckliga
och nöjda på Bernts lön vid regementet; han
hade nu blivit kapten. Arvet efter fadern, som
för övrigt icke var stort, hade Bernt för sin del
avstått till förmån för sin mor. Något umgänge
hade vi icke och ville icke ha, vi hade vår lilla
värld för oss och Elsebeth var den medelpunkt,
omkring vilken våra tankar och omsorger kret
sade.
	Men det solsken, som nu lyste över mitt liv,
skulle snart förmörkas. Vi hade inte varit gifta
mer än tre år, då Bernt ånyo sjuknade i lunginflammation. Efter sin förra sjukdom hade
han varit mycket ömtålig och nu hade han förkylt sig på en fältmanöver under ihållande regn.
Han kom hem genomvåt och klagade över håll i
sidan. På natten bröt det ut i en våldsam feber.
Doktorn ruskade på huvudet, nu gällde det båda
lungorna. Febern ökades i en oroväckande grad,
han yrade nästan oavbrutet. Åter satt jag och
vakade över det liv, som för var dag blivit mig
kärare, åter gingo mina oroliga tankar i höga
böljeslag mellan fruktan och hopp.
I det längsta höll jag hoppet uppe, men på
tredje dagen sjönk mitt mod. Doktorn lyssnade
på bröstet och på ryggen, men sade ingenting,
han bara tryckte min hand, medan stora tårar rullade utför hans kinder; han höll så mycket av
Bernt.
	På kvällen var det slut. Jag kunde inte fatta
att det var slut. Jag satt alltjämt och höll den
kära handen i min, men när jag kände hur den
kallnade, när jag såg huru de nyss så glödande
kinderna bleknade, huru blicken slocknade, då
greps jag av en namnlös smärta. Det kändes
som om hjärtat ville sammansnöras. Jag var
fullkomligt förlamad, kunde inte gråta, inte få
fram ett ljud, satt bara och stirrade på de kära,
livlösa dragen.

Ett skrik från barnkammaren väckte mig. Elsebeth! Elsebeth! Jag kastade mig på knä fram
för hennes lilla säng. Nu löstes min tårekälla,
jag grät i den yttersta förtvivlan.
Det kom främmande människor, de lade honom i en kista, de skruvade på locket, de buro
bort honom. Gud i himmelen! Varför fick jag inte dö?
Elsebeth slog sina små armar om min hals och
klappade mina tårvåta kinder. Hon ville trösta
mig. Ja, ja, Elsebeth, barnet mitt, för dig måste
jag leva. 

--

Men det liv, som nu väntade mig, var skuggat av tunga moln. Till sorgen och saknaden
sällade sig också ekonomiska bekymmer. Vårt
lilla bo var den enda kvarlåtenskapen och det
var inte ens till fullo betalt. Min svärmor satt
visserligen i orubbat bo, tack vare Bernts eftergift av sin arvslott, men hon hade inte mera än
hon verkligen behövde. Mina svägerskor voro
båda rikt gifta, men av dem var ingenting att
vänta, de hade aldrig satt sin fot inom vårt hem.
En liten obetydlig pension, som knappt räckte till
hyran, var allt som jag kunde kalla mitt. Det
återstod mig ingenting annat än att sälja det lilla
bo, som vi för tre år sedan med sådan glädje hopsamlat. Soliga minnen häftade vid varje möbel,
varje liten småsak, som bars bort till auktions-kammaren. Det var som hade de slitit köttet av
mina ben, när även hans säng bars ut, den säng,
där han lidit sig fri från livet.
	Så flyttade jag med Elsebeth och min gamla
symaskin ännu en gång upp på en liten vindskammare, för att ånyo börja den hårda kampen för
tillvaron. Jag uppsökte min forna arbetsgivare. Han ryckte på axlarna.
»Ja, nog kan ni få arbete», svarade han, »men
konkurrensen är större nu än för några år sedan,
jag kan inte betala samma priser som då. Vore
det inte bättre att försöka något annat?»
Något annat? Jag var så nedbruten, så döds-trött, att jag inte kunde tänka på att 
söka ett annat arbete. Jag tog viljelöst och glädjelöst det
tunga arbetsok, han lade på mina axlar.
	Så börjades träldomen. Foten trampade och
maskinen surrade från tidigt på morgonen till
sent på natten. Jag fick inte sträcka på mig
längre stund än som behövdes för att springa
ned i närmaste matvaruhandel och få det nödvändigaste för dagen, koka det i kakelugnen och
stilla hungern. Sedan var det åter att sätta foten
på trampan. Det var ju alldeles som mor fast
hon sydde för hand och hade bättre betalt.

Elsebeth låg på golvet och lekte med tyglapparna. Hon var tålig och snäll, men jag såg huru
hon småningom blev blekare och huru de små
lemmarna magrade. Jag hade ju aldrig tid att
gå ut med henne och ännu var hon för liten att
släppas ensam. Skulle jag försöka att få henne
inackorderad på landet? Nej, och tusen gånger
nej, det kunde ingen fordra, att jag skulle skiljas
från mitt barn, det enda jag ägde i livet. Hon
var ändå solstrålen i min tillvaro, utan henne
hade jag inte kunnat hålla mig uppe. Själv var
jag ju frisk och stark, vad gjorde det om jag
trälade, det var ju för Elsebeths skull. Nästa
år kunde jag våga lämna henne ensam på gården.
Där fanns en gammal lönn och några buskar,
det var ju ändå litet grönt, och luften skulle göra
henne gott. Kunde vi bara sträva över vintern,
så bleve det nog bättre.
	Gamla fru Overgaard kom aldrig upp till oss,
men jag vill inte skriva det på liknöjdhet; hon
hade så svårt att gå i trappor och vi bodde fyra
trappor upp. Ibland skickade hon en höna eller
annan läckerhet, som jag med tacksamhet tog
emot, men det var allt. Den enda, som besökte
oss var doktorn; han kom nästan regelbundet en
gång i månaden. Han sade inte mycket, men han
kunde sitta långa stunder och leka med Elsebeth,
han var så betagen i det barnet. När han gick,
tryckte han vanligen en sedel i min hand. Även
det tog jag emot, min stolthet var mycket reducerad.
	En söndagsmiddag — det var på högsommaren
— kom han upp och bad att få »låna» Elsebeth
på en timme eller par; han hade fått en sådan
lust att fara ut och åka med henne. Hon blev
så sprittande glad. »Men mamma skall följa
med», utropade hon. Doktorn blev litet generad,
det hade tydligen icke ingått i hans plan. Jag
skyndade att invända, att jag omöjligt hade tid.
Det var så roligt att se huru varsamt och ömt
han lyftade Elsebeth upp i vagnen. Hon var
nu fem år, det kära barnet. Jag lutade mig ut
genom fönstret för att se efter dem. Hon viftade
med sin lilla hand, när vagnen vek om hörnet.
Huru bråttom jag hade och huru flitigt jag än
arbetade, så ville timmarna aldrig ta ett slut. När
en timme var gången, började längtan efter mitt
barn att gripa mig. Jag hade ju egentligen aldrig
varit skild från henne. För varje åkdon, som
skramlade förbi, stack jag ut huvudet genom
vindskupan — det var inte hon. Jag började bli
orolig; hade något hänt henne? Jag låg nu oavbrutet i fönstret med halva kroppen utanför, för
att kunna se över takrännan. Elsebeth! Elsebeth! ropade det inom mig, men ingen kom. Timme efter timme gick och alltjämt växte min oro. Det började skymma. De hade farit ut klockan
4 och nu var hon nära 8; detta stod aldrig rätt
till. Hjärtat bultade våldsamt.
	Äntligen stannade ett åkdon utanför porten,
men det var redan så mörkt, att jag inte kunde
se vem som steg ur. Jag rusade utför trapporna.
Jo — det var hon och det var doktorn, båda välbehållna och glada. Elsebeth kastade sig om
halsen på mig och det blev en ström av »vet mamma» och »vet mamma» om allt vad hon upplevat.
Jag grät av glädje att åter ha det kära livet i
mina armar. Nu mer än någonsin kände jag
huru jag älskade henne.
	Doktorn kom med några ursäkter för att de
dröjt så länge, men han hade själv haft så hjärtans roligt, att han haft svårt att göra slut på
glädjen. De hade varit i Dyrehaven och sedan
på vaxkabinettet och sist på ett konditori och
därifrån hade hon en stor påse med sig hem.
	»Nu får jag tacka för lånet», sade han, när vi
skildes åt. »Jag vet ej vem, som haft roligast,
Elsebeth eller jag.»
Han var en gammal ungkarl men mycket barn-kär, och särskilt hade Elsebeth tagit hans hjärta.
Den goda doktorn, han var oss en kär vän och ett
gott stöd, han var den enda, som brydde sig om
oss.
	En annan gång bjöd han också mig att följa
med på en sådan åktur. Det var ju alltid en
liten omväxling i mitt tunga liv, men det kommig så livligt att minnas mina friluftsstunder till
sammans med Bernt, och då ville gråten stiga
upp i halsen. Nej, jag passade bäst att sitta vid
trampmaskinen, där var min plats, och där fick
jag också sitta.
	Så gingo ytterligare ett par år sin enformiga
gång. Elsebeth var nu sju år och skulle börja
gå i skola. Det var ett nytt bekymmer, hon skulle
klädas upp litet bättre, och det skulle köpas böcker, men det värsta var ändå, att hon skulle vara 
borta ifrån mig större delen av förmiddagen.
Vad de första dagarna voro pinsamt långa! Men
så var det ju så kärt, när hon kom hem till middagen och berättade om allt, som hänt i skolan
och på gatan, och med hennes livliga fantasi blev det till långa historier.
	En dag kom hon hem och klagade över att det
gjorde så ont i halsen. Pannan var brännande
het och ögonen sågo feberaktiga ut. Jag gick
genast till doktorn. Han kom så fort han kunde,
undersökte henne noga och såg bekymrad ut —
det var difteri.

Det lät som en dödsdom i mina öron.
»Är det farligt?» frågade jag med skälvande
stämma.
»Difteri är alltid en försåtlig sjukdom», svarade
han, »men vi skola hoppas det bästa.»
Han gav sina ordinationer och gick.
Barmhärtige Gud, tag inte ifrån mig mitt barn!
skrek det inom mig.
Men febern ökades. Doktorn kom flera gånger
om dagen, men sag for varje gang alltmer allvarsam ut. Jag satt och vakade som en girig
över sin skatt, men mot dödsängeln hade jag
inga vapen. Han tog mitt barn, min enda glädje
i livet — varför tog han inte mig med?

--

Begravningen var förbi. Jag hade svept henne i tårar, de hade sänkt henne ned i jorden, i
fattigmans jord, och kastat mull över henne.
Hon var borta, den sista solstrålen i mitt liv,
jag skulle aldrig mera få se henne, aldrig höra
hennes glada skratt, aldrig trycka henne till mitt
bröst.
Ensam — — ensam och övergiven av alla
skulle jag vandra de tunga stegen till min egen
grav.
Jag satt och såg på det bylte av kläder, som låg

och väntade att bliva färdigsytt; det hade legat,
sedan Elsebeth sjuknade, i nära 14 dagar. Skulle
jag vara tvungen att börja trampa maskinen igen?
Jag orkade inte, jag var trött, jag var så förtvivlad. Livet syntes mig så grymt.
Varför skulle jag behöva leva bara för att
slava för mitt eget uppehälle, bara för att underhålla ett liv, som blivit mig en börda. Det fanns
ju ingen mening i en sådan tillvaro.
	Varför inte göra slut på den?
Frestelsen kom över mig med en sådan styrka,
att jag genast tog ur nyckeln i dörren, prövade
spjällsnöret, om det var starkt nog, och var färdig att lägga en snara om halsen.
Då knackade det på dörren. Jag stod stilla och
lyssnade. Det knackade en gång till och mycket
hårdare. Jag höll andan.
»Karen!» hördes en bekant stämma. Det var
doktorn. Jag skyndade att öppna.
	Vänlig och snäll som vanligt, hade han kommit upp bara för att höra huru det var med mig.
»Jag förstår, att ni har det tungt nu. Vad
skall inte ni känna, då jag känner det så tomt.
Jag var så fästad vid det barnet, som jag icke
varit det vid någon varelse på denna jord. Hade
jag varit hennes egen far, så skulle jag icke ha
kunnat älska henne högre. Det var underligt

huru detta barn tog mitt hjärta. Vet ni vad jag
gick och drömde om henne? Jag skulle få bekosta hennes uppfostran, och om jag överlevde
er, skulle jag få adoptera henne. I alla händelser skulle jag få säkerställa hennes framtid. Ni
skulle tillåta mig hjälpa er så, att ni inte behövde
träla så.»
»Ni är alltför god», var allt vad jag kunde säga.
»Nu är hon borta och har lämnat oss båda
kvar, inte för att sörja och förtvivla utan för att
minnas och hedra hennes minne.»
»Ja, ni har rätt.»
Hans ord träffade mig som en elektrisk stöt.
Huru hade jag icke nyss varit färdig att vanhedra
både mig själv och hennes minne med den för
tvivlade handling, jag stod i begrepp att utföra.
Jag skämdes över mig själv.
	»Jag måste gå nu», sade han och reste sig,
»men jag kommer snart igen. Under tiden skola
vi båda fundera på att finna någon lämpligare
och mera lönande sysselsättning för er, något som
tillika kan ge livet ett intresse.»
Då han redan var i dörren vände han sig om.
»Har ni hört att fru Overgaard är död?»
»Nej, när dog hon?»
»Samma dag, eller rättare samma natt som
Elsebeth. Var det inte underligt, att farmor och
sondotter skulle.få följas åt?»
»Jag har inte hört, att hon varit sjuk.»
»Hon var det inte heller. Hon dog av kolos-förgiftning. Hon skulle alltid ha så varmt i sitt
sovrum och hade antagligen stängt spjället för
tidigt, när hon lade sig. När hennes gamla trotjänarinna kom in på morgonen, låg gumman död på
golvet. Hon hade tydligen vaknat och försökt
att gå ut, men ramlat omkull och inte genast kunnat resa sig. Sedan var det snart gjort, ty de
giftiga gaserna såsom tyngre än luften lågo samlade vid golvet.»
»Stackars svärmor, det var ju synd om henne
att hon skulle få ett sådant slut.»
»Jag vet inte det. Sättet huru vi gå härifrån
kan väl vara tämligen likgiltigt, bara vi gå i rätt
tid.»
»Vad menar ni med att gå i rätt tid?»
»Att inte avsiktligt gå naturen i förväg.»
»Tror ni det är så orätt?»
»Jag tror, att den som det gör, skall komma
att känna sig mycket besviken... för så vitt det
verkligen ges ett liv efter detta», tillade han med
en liten axelryckning.
Han tryckte min hand och gick.
Den hederliga varmhjärtade själen, han hade
kommit i rätt tid för att rädda mig från besvikenhet och ånger. Nu tog jag åter fatt på mitt
arbete, visserligen icke med någon glädje, men
dock med en tapper beslutsamhet att göra vad
jag ansåg vara min plikt.

--

Dagen därpå kom doktorn igen. Han uppmanade mig att bevaka min arvsrätt efter min svärmor. Visserligen ägde hon inte mycket, men
vad som kunde falla på min lott vore dock säkerligen nog att betrygga mig mot nöd. Han hade
talat med en jurist, som tillrått mig att försöka,
ehuru saken nog var litet tvistig. För att jag
skulle ha någon arvsrätt, skulle Elsebeth levat
längre än farmodern och ärvt henne, sedan vore
jag rätt arvtagare efter min dotter, men direkt
kunde jag icke ärva min svärmor, då hon hade
andra barn i livet. Nu hade de dött samma natt,
Elsebeth vid 5-tiden på morgonen, men när farmodern dött kunde aldrig utrönas. Mina svägerskor lyckades emellertid få en läkareattest på
att deras mor efter all sannolikhet icke avlidit
förr än vid 6-tiden och så gick jag förlustig det
stödet.
	Det är underligt att efteråt sitta och betrakta
huru människoöden länkas. Jag var då inte så
litet bitter över att denna fördel genom mina
släktingars intriger blev mig berövad, men sedan
har jag kommit till insikt om, huru vist och
kärleksfullt det var av försynen, att neka mig
detta stöd, som endast skulle ha fördröjt min utveckling och berövat mig en del av den vinst,
detta jordeliv var egnat att tillföra mig.
Ännu hade jag nämligen icke lidit mig helt
fri från de bojor, jag smidde mig under mitt
förra liv, ännu hade jag några hårda år att genomgå. 

- -

Min vän doktorn gjorde åtskilliga försök att få
mig anställd på något kontor eller i någon affär,
men alltjämt utan resultat. Han sade mig aldrig
anledningen, men jag förstod av ett och annat
yttrande, att det var min förtid, som ännu kasta
de sin mörka skugga över mitt liv. Sådant är
samhället. Den, som en gång fallit, skall ned
trampas. Att hon rest sig är knappast någon förtjänst; man ser helst att man slipper skänka sin
aktning åt den, man en gång föraktat. Bland de
oskyldiga dygdemönstren i en affär eller mellan
kontorsherrarna vid sina pulpeter fick jag icke
färdas, men på min kammare, ensam med mig
själv, fick jag träla mot en svältlön för att rikta
min arbetsgivare, en grosshandlare, som var känd
för sitt sedeslösa liv.


DET TREDJE LIVSSKEDET.
Det satt nog en bitter tagg i hjärtat, men det
som höll mig uppe, det var doktorns ord: »Vi
skola minnas henne och hedra hennes minne»,
och inte bara hennes, även hans, som lyftat mig
upp ur smutsen, min Bernt. Ja, vad hade det
blivit av mig, om inte doktorn hade stått hjälpande och värnande vid min sida, alltid lika öm
och förstående.
	Året gick och nästa år med. Jag hade börjat
känna det tungt i bröstet att trampa min maskin,
Doktorn skickade mig på landet, där han betalade
för mig under en månad, som jag skulle få vila
mig.
	Jag kom tillbaka igen med stärkta krafter och
återtog mitt arbete, men all min spänstighet var
borta, mitt livsmod släckt, jag gick som i en
trampkvarn runt om samma lilla fläck, utan sinne
för någonting utanför min trånga krets, utan
hopp om att någonsin komma ur den.
Doktorn tittade upp ibland och satt och pratade en stund. Alltid hade han något med sig,
en stekt kyckling, en flaska vin eller en varm
schal; han var outtröttlig att finna på vad som
kunde glädja mig, men mina yttre villkor mäkta
de han icke förändra.

På hösten blev jag häftigt sjuk och måste intaga sängen. Doktorn kom och lät genast föra
mig till sjukhuset. Där låg jag på allmän sal
med en liten svart tavla över sänggaveln, där mitt
namn skrevs med krita, jämte namnet på min
sjukdom, det var blindtarmsinflammation. Både
överläkaren och amanuensen undersökte mig, och
jag hörde huru de överlade om operation. Jag
våndades i mina plågor, men en operation ville
jag inte underkasta mig, jag hade en ryslig för
skräckelse för kniven. Jag bad att få slippa.
Överläkaren nickade vänligt åt mig.
»Det kan ju hända, att det inte behövs», sade
han.	
	Dagen därpå kom min vän doktorn för att
höra efter huru det var med mig. Febern hade
tilltagit och plågorna ökats. Jag kunde inte röra
mig utan att det vållade häftiga smärtor. Han
såg nedstämd ut.
»Säg mig, doktor, tror ni att jag får dö?»
»Vill ni det så gärna?»
»Ja, om jag bara vore viss om att få träffa
dem, som gått före mig, men så uselt som jag
levat, får jag väl varken se Bernt eller Elsebeth.
Säg mig, vad tror ni?»
»Om man över huvud taget får råkas på andra
sidan, så är jag viss om att ni får träffa dem ni
älskat. Ni har kämpat så tappert med livets
vedervärdigheter, att ni måste få en belöning
om... om...»
»Jag hör, att ni inte riktigt tror på en fortsättning, men det gör jag, fast jag bävar för den.»
»Då är ni lyckligare än jag, ty jag kan inte
ens bäva.»
	Han satt en stund tyst och höll min hand; det
kom så mycken frid ifrån honom. Jag riktigt
kände huru han, som ändå inte riktigt trodde på
något, var den, som gav mig mod att dö. Han
reste sig.
»Jag kommer igen i morgon och då hoppas
jag finna er bättre.»
»Gå inte ännu», bad jag, »det är så gott att
hålla er hand. Jag har inte långt igen, men nu
är jag inte rädd längre. När ni sitter hos mig,
ser jag allt så ljust... Tack för allt vad ni varit
för mig!... Jag har i min översta byrålåda ett
litet etui, det innehåller en lock av Elsebeth. Tag
den och bär den... Allt det andra är skräp. Giv
det till den fattiga gumman, som bor bredvid
mig... Tack!»
	Jag kände huru min hjärna omtöcknades, huru
blicken blev skum, huru en kyla spred sig från
benen upp mot bröstet.

Men med ens blev det ljust omkring mig, jag
hörde en vacker musik, men jag kunde inte röra
mig, inte urskilja något omkring mig, jag var
som förlamad.
Jag hade passerat gränsen.

Var det hela en dröm? Nej, jag var ju fullt
vaken. Jag vände litet på huvudet. Där satt någon,
som jag inte först observerat, en ung flicka i
österländsk dräkt med mörka lockar omkring sitt
vackra ansikte. Hon såg så glad och vänlig ut.
»Vem är du?» frågade jag med matt stämma.
»Jag är din Elsebeth, känner du inte igen mig?»
Ȁr du...? Ja, nu ser jag det, du har ju
Elsebeths ögon. Så har ingen sett på mig som
du. Älskade barn! Vad du har blivit stor och
förändrad; jag höll på att inte känna igen dig.
Men varför har du klätt dig så där?»
»Det är min arabiska dräkt, som jag bar, när
jag var din Seidi.»
»Min Seidi... När var du min Seidi?»
»Då du var min Ali.»
»Ali och Seidi? De namnen ljuda så bekanta
för mitt öra, men jag är så trött... förmår inte
nu reda de där minnena. Var jag inte din mor
Karen?»
»Jo, visst var du det, men vila dig nu. När
du blir starkare, skola vi tala om gamla minnen.»
»Men säg mig, barn, var är jag, vart har man
fört mig? Jag låg ju nyss på hospitalet och doktörn satt och höll min hand. Vad vill det här
säga?»

»Det vill säga, att du nu har slutat din mödosamma jordevandring och gått över till vårt fagra
sommarland. Här ha vi länge väntat och längtat
efter dig, både jag och Bernt och många fler, som
hålla av dig. Vi ha slagit upp åt dig här ett eget
tält, för att du skulle få njuta litet ostörd vila,
som du så väl behöver. Sov ännu en stund, jag
skall vaka över dig.»
	Jag slöt ögonen och överlämnade mig åt den
behagliga domning, som brukar åtfölja ett tillfrisknande. Jag måtte ha sovit ganska länge, ty
när jag åter såg upp, var stämningen en helt annan. Det var djup skymning, fullmånen stod
rödgul och stor över horisonten och speglade sig
i de glittrande böljorna. Luften var ljum, vinden hade somnat, en stilla frid vilade över naturen.
I tältet brann en liten lampa. Jag vände mig
om; där satt Seidi fortfarande vid min sida.
»Du har sovit länge», sade hon. »Hur känner
du dig nu?»

»Jag vet inte riktigt, huru det för övrigt är med
mig, kanske är jag litet matt ännu, men jag är
så glad, jag känner mig så obeskrivligt lycklig
och lätt om hjärtat; det är som om någon tung
börda blivit avkastad och som om alla bekymmer
hade blåst sin kos.»

»Det ha de också, dem har du lagt av med den
jordiska stofthyddan. Du har kämpat så redligt,
och du har också vunnit seger. Nu får du njuta
frukterna av ditt arbete. Här i vår vackra värld
har du förvärvat dig en god plats, en aktad ställning, och här får jag vara din Seidi, som jag var
det för många hundra år sedan.»
	Ȁr du inte min Elsebeth, som jag bar under
mitt hjärta och som jag älskade så högt?»
»Visst är jag det, men jag är ännu mera din
Seidi, som förband dina sår och som du slöt till
ditt hjärta, där nere i ditt tält i öknen. Minns
du det?»
	»Det är så många minnen, som storma emot
mig. Låt mig försöka reda dem. Jag är väl
ändå egentligen din mor Karen, som trälade vid
min symaskin i vår lilla vindskammare?»
I stället för att svara tog Seidi en spegel och
satte för mitt ansikte. — Förunderligt! Var
detta jag? En mörklockig ung man av sydländsk
typ, med av solen brynt hy och nästan svarta
ögon?
	»Vad vill detta säga? Din spegel är förhäxad.»
»Nej, du har nu återtagit den gestalt, som bäståterger ditt innersta väsen och som jag mest älskar. Du är nu åter Ali, min vackra Ali från Saharas öken, där vi älskat och felat, där vi knutit ett band, som prövats och brustit, men nu är
återknutet för att aldrig mera slitas. Ali! Jag
är så outsägligt lycklig att äga dig igen här i vårt
rätta hem.»
	»Men jag förstår ändå inte detta; vart har då
Karen tagit vägen?»
»Det var endast en roll, som du var tvungen
att påtaga dig i ditt senaste jordeliv. När rollen
är slut, lägger man av masken. Så var också
markis de P. en annan roll, som...»
»Markis de P?... Ja, ja, nu minns jag det,
det var också jag... Underligt så många minnen tränga sig på mig, mörka och pinande, dystra
och smärtfyllda.»
»Men nu har du lidit dig fri från de tunga
bojor, du då smidde dig, det är därför du känner
dig så lätt. När du närmare får granska ditt senaste jordeliv och jämföra det med ditt näst föregående, skall du få se huru vist och säkert dina
öden länkats av den höga Mästare, som leder dig.»
	»Det vill jag gärna studera, men huru skall det
tillgå? Jag har ingen redig hågkomst av mitt
sista liv och ännu mindre av mitt näst sista.»
»Hav tålamod, du skall få all den klarhet du
behöver.»
	»Men var är Bernt? Du sade att han väntat
mig; får jag inte träffa honom?»

»Han kommer snart, men där väntar dig en
ny överraskning, som jag vill bereda dig på. Du
känner kanske inte genast igen honom, ty även
han är en arab, han var din broder Jaur, då du
var Ali. Han gick ned för att vara dig ett stöd
och en hjälp i ditt senaste svåra jordeliv. Han
älskar dig som sin egen själ. — Men vila dig
än en stund, du är ännu så trött av den kris, du
genomgått. Jag vill spela och sjunga din domnade själ till ro.
Hon satte sig i tältöppningen, tog en zittra,
knäppte några ackorder och sjöng:

När månen sitt silverglitter
på speglande böljor strör,
så drömmande tyst jag sitter
och undrar och spörjer: varför
är jag till?
Vad är det jag vill?
Var kommer jag från?
Vad är väl mitt eget väsen,
som blomstrar och vissnar som gräsen?
Är allt vad jag äger allenast ett lån?
Är kanske jag bara en droppe,
som speglar ljuset däroppe?
En röst i mitt innersta svarar:
du stammar från ovan, min vän;
ett minne därav du bevarar
och längtar dit upp igen.



- - 

 

DET FJÄRDE LIVSSKEDET.
När jag ånyo vaknade, stod solen redan högt
på himmelen. Jag gnuggade mig i ögonen och
reste mig upp; nu kände jag mig fullt återställd.
Jag gick ut ur tältet och såg mig omkring. Det
var ett vackert sydländskt landskap, som utbredde sig framför mig. På höjden av en kulle, om
given av palmer och sykomorer, låg en vit villa-byggnad med en stor öppen loggia, omspunnen
av blommande klängväxter. Utsikten var öppen
mot havet, som i sakta dyningar slog mot stranden.
	Medan jag stod där försjunken i beundran
över det vackra landskapet, kom någon med
hastiga steg emot mig. Det var Bernt. Han tog
mig i famn, det blev å ömse sidor en återseendets
glädje, som jag saknar ord att beskriva.
	Jag hade väl knappast känt igen honom i hans
orientaliska dräkt, om inte Seidi hade förberett
mig därpå. Nu sade mig de trofasta, varma ögonen bättre än någon dräkt, att det var han, min
Bernt från mitt senaste jordeliv och min broder
Jaur från ett tidigare.
	»Välkommen, broder!» sade han. Jag har
längtat så mycket efter dig. Följ mig nu upp
till villan, där Ben Hassan väntar att få taga
emot dig.»
»Ben Hassan, vem är det?»

»Han var vår far, då vi levde som araber i
Saharas öken, men sedan har du träffat honom
som din onkel, abbé Léon.»
Minnena klarnade medan vi samspråkande
gingo uppför backen. Där stod han i dörren,
min kära onkel och bredvid honom Seidi. Också
han hade turban på huvudet och en vit burnus
över axlarna. Han sträckte armarna emot mig,
tryckte mig till sitt bröst och kysste mig på båda kinderna.

- - 

Nu följde en tid av det angenämaste samliv
med dessa mina kära vänner, som alla voro så
angelägna att bereda mig glädje och trevnad.
Gamla minnen kollationerades, erfarenheter utbyttes och planer för framtiden uppgjordes.
	»Men säg mig, vänner», frågade jag en dag,
»varför ha ni återtagit edra arabiska namn och
dräkter och förmått mig att göra detsamma, det
är dock länge sedan vi buro dem; mig synes det
nästan som de skulle symbolisera en tillbakagång.»
	»På intet vis», svarade onkel, »namn och dräkt
äro ju av underordnad betydelse, men vi älska
våra arabiska namn, därför att vi buro dem medan vi alla senast voro samlade i en familj. Sedan gingo vi ut på skilda banor för att pröva oss
fram. Felsteg ha fört oss på avvägar, sorger
och lidanden ha lett oss in på rätta vägen igen.
Nu, när vi åter äro samlade, är det kärt att förbi
alla mörka skuggor se tillbaka till den tid, då
vi som oprövade naturbarn levde lyckliga i vår
vackra oas. Och våra dräkter, ja nog må du väl
medgiva att de äro både vackrare och bekvämare
än de fodral vi burit i våra senare jordeliv.»
»Min dräkt är dock inte så alldeles trogen sin
urbild», sade Seidi skrattande. Jag har föredra
git att visa mitt ansikte.»
	»Ja, det är jag dig särskilt tacksam för», svarade jag. 
	En dag, då vi sutto tillsammans i loggian,
nämnde jag till Jaur, att jag bra gärna skulle
vilja studera mina senaste jordeliv litet närmare.
»Jag har nog», sade jag, »en obestämd hågkomst av dem, men jag tror det skulle vara mycket nyttigt att få en mera detaljerad inblick i 
mina underliga öden. Men huru skall det gå
till?»
»Det är naturligt att en sådan längtan nu griper dig», sade Jaur. »Ingenting är heller lättare
att tillfredsställa. Följ mig in i biblioteket.»
Vi gingo in i ett åttkantigt tornrum, där väggarna från golv till tak voro täckta med bokhyllor, Vid  fönstret funnos ett par bekväma

länstolar. Han plaserade mig i en av dem och
tog sedan ned ifrån en hylla en handskriven foliant, som han räckte mig.
»Här har du något, som säkert skall intressera
dig», sade han leende, »och nu lämnar jag dig
allena.»
Nyfiket började jag bläddra i boken, läste en
bit här, en annan där. Jag kände igen dessa gulnade blad, som var mitt eget livs historia från
min näst sista inkarnation, upptecknad av mig
själv under stunder av ångestfull självprövning.
Sedan läste jag den från början till slut, tills
hela mitt förra liv i alla sina detaljer stod fullt
klart för mig. Jag började jämföra detta liv
med sina yttre företräden och sin inre skam, sina
förspillda möjligheter och sin tunga skuldbörda
med mitt sista, som till en början artade sig till
en fortsättning av det föregående oaktat det inte
fattades mig impulser och möjligheter till något
bättre, men söm sedan blev till en lång och hård
.botgöring under de tyngsta sociala förhållanden,
och jag måste erkänna, att det hela hängde ihop
med en psykologisk följdriktighet, som var slå
ende. Men jag måste också med tacksamhet er
känna, att de lidanden, jag senast genomgått,
hade renat mig från de sinnliga lustar, som jag
så länge dukat under för, I det avseendet var

jag botad, men många skulder återstodo ännu
att gälda.
Jag satt ännu och mönstrade mig själv, när
Jaur kom tillbaka.
»Nå, har du känt igen dig?» frågade han med
ett vänligt slag på axeln.
»Ja tyvärr, det är ruskiga tavlor, som här stå
tecknade», sade jag. »Hade jag ändå haft dig
vid min sida likasom i mitt sista liv, så hade
kanske mycket varit annorlunda, du som med
din renhet och din starka tro drog mig upp ur
smutsen.
»Jag fanns nog inte långt ifrån dig även då,
men hade säkert ingenting förmått över dig.»
»Råkades vi under mitt forna liv?»
»Ja, men icke förrän på duellplatsen. Kära
Ali, det var jag, som gav dig döden.»
»Det var besynnerligt.»
»Det var också min första tanke, när jag uppdagade detta förhållande, men jag har sedan
närmare tänkt över saken och finner det inte så
orimligt.»
»Kanske har du rätt. Det var ju i själva verket den största tjänst, du kunde göra mig, att
du avbröt det skuldbelastade liv, jag då förde, så
att jag inte blev i tillfälle att ännu mera öka
min börda,»

»Så har jag också tänkt mig saken och jag har
anledning förmoda — ehuru jag ännu icke fått
full visshet därom — att jag av bådas vår Mästare under sömnen blev tillfrågad, om jag ville ut
föra det kärleksverket att släcka ditt liv utan att
behöva vara din mördare, och att jag då i mitt
frigjorda tillstånd icke tvekade att låna mig därtill, emedan jag insåg att det var det bästa, som
kunde hända dig. När jag sedan — ävenledes
under sömnen — uppsökte dig och fick se vart
ditt liv hade fört dig och huru förfärligt du hade
det därnere i de heta lustarnas sfär, greps jag
av en nästan vansinnig förtvivlan och bad att jag
snart skulle bli i tillfälle att rädda dig på ett mera
effektivt sätt. Min bön blev hörd under vårt
senaste jordeliv, och ingen kan därför vara mera
tacksam än jag.»
»Du, käre Jaur!»
Det uppstod en stunds tystnad, som bröts av
min broder.
»Det var sant; jag har en hälsning till dig från
Désirée. Hon har sänt bud, att hon kommer
hit i dag för att träffa dig.»
Jag kan inte neka för, att det klack till i mig;
en känsla av gammal skam förde blodet till mina
kinder. Jaur förstod mina tankar och skyndade
sig att tillägga;

»Hon är så god. Du får bara glädje av att
träffa henne. Hon kommer från en mycket
högre sfär än vår.»

Hon kom, och jag måste besanna Jaurs ord,
jag fick bara glädje av hennes besök. Hon var
så strålande vit, att jag nästan hade svårt att se
på henne. Och vad hon var vacker! Mest grep
mig dock den ömma förbindlighet hon visade
mig. Det var nästan som om hon hade varit min
gäldenär i stället för tvärtom.
Hon läste min tanke och svarade:
	»Ja, det är inte så utan, att jag verkligen är
din gäldenär, ehuru det ligger mycket långt tillbaka i tiden. Jag vill påminna dig därom, du
har kanske glömt det?»
»Ja, det har jag ingen aning om.»
»I en grå forntid härskade i det land, där jag
då levde, det barbariska bruket att, när något lidande gick ut över folket, offra djur och människor. Var det missväxt eller hungersnöd,
skulle en ung oskyldig kvinna offras för att blidka gudarna. Offret utsågs av prästerna, som
också förrättade den blodiga offertjänsten. Vid
ett tillfälle blev jag utsedd till detta offer. Jag
var invigd åt gudarna, som det hette, och bars

med bakbundna händer i procession fram till altaret, en stor slät sten i offerlunden, där prästen
väntade med den blänkande kniven i sin hand.
Jag var fullt medveten om vad det gällde, men
var alldeles lamslagen av skräck. Folket trängde
sig runt omkring i stora hopar, andakts fullt väntande på det blodiga skådespelet. Prästen hade
läst någon besvärjelse formel över mig och stod
just färdig att stöta kniven i mitt bröst, då en
ung krigare rusade fram, stötte tillbaka prästen
och bar mig på sina starka armar ut ur lunden.
Det blev ett häftigt tumult bland åskådarna,
några togo hans parti, men de flesta voro förbittrade för att gudarna icke fingo sitt offer och de
själva gingo miste om det hemska skådespelet.
Prästen skrek och rasade. Under den allmänna
villervallan lyckades den unga krigaren undkomma med sin börda. Jag var räddad, och min räddare var du. Detta har bundit mig till dig med
en tacksamhet, som ännu lever lika stark som då.»
	Hon räckte mig sin hand, som jag vördnadsfullt kysste.
Tyvärr fick jag icke höra mera om den räddningsbragd, jag då utförde, eller följderna därav,
ty samtalet avbröts av Seidi, som följd av Ben Hassan kom tillbaka från ett besök på jorden.
Hon hade varit nere och sett om sin vän doktorn

och kom nu och berättade att han var mycket
sjuk och att det var hopp om, att han snart skulle
få dö. Detta budskap väckte allmän glädje i vår
lilla krets, där alla voro bekanta med och höllo
av honom.
	»Vet du vem han varit förut?» frågade Seidi.
Jag ruskade på huvudet.
»Han var den läkekunnige Horeb av min stam,
som tvang mig att förgifta er brunn. Det har
han sedan fått försona med den ömma omvårdnad han ägnat oss alla tre. Det skall bli en fest
att få taga emot honom.»
»Jag har också en hälsning till dig», fortsatte
Seidi. »På hemvägen stannade jag en stund hos
farmor Overgaard. Hon är så söt och talade
med så mycken värme om dig och om sin Bernt.
Hon sörjer så mycket, att hon inte kan bo här
tillsammans med oss.
»Varför kan hon inte det då?»
»Det är nog hennes eget fel, men det är en historia för sig. Så länge hon levde under trycket
av sin despotiska man och sina hårdhjärtade döttrar och sedan, då hon bara hade Bernt hos sig,
var hon ömhjärtad och god, men när hon blev
ensam och i följd av de ekonomiska förhållandena måste leva mera indraget, kom det upp i hennes väsen en hårdhet och egoism, som man knappast trodde kunde finnas hos henne. Hon levde
i en ständig oro för att det hon hade inte skulle
räcka till. Särskilt var det ett fult drag av henne,
att hon aldrig besökte dig, då du satt på din
vindskammare och trälade för livet.»

	»Men hon skickade mig ju gåvor ibland, och så
hade hon ju så svårt att gå i trappor.»
	»Ja, det var det motiv, varmed hon bemantlade
sin ovänlighet, men rätta anledningen var nog att
hon kände det som en plikt att dela med sig till
dig, då du var i nöd, så mycket mera som Bernt
hade avstått sin arvslott åt henne, men nedtystade
denna stämma i tanke att hon omöjligt kunde inskränka sig mera. Denna hårdhet lade sig hämmande över hennes utveckling, och det är det inre
medvetandet av denna skuld, vilken hon ännu
icke öppet förmått sig att erkänna, som tills vidare håller henne bunden vid en sfär närmast under vår. Hon längtar nog hit, men skulle hon
komma, innan hon gjort upp räkningen med sitt
förflutna liv, skulle hon ej trivas här, därför är
det nog bäst att hon stannar där, tills hon kommit
till klarhet med sig själv. Hon är nog litet rädd
att träffa dig, men du bör söka upp henne, det
skall göra henne gott. Kanske kommer då hennes bekännelse av sig själv.
»Det vill jag gärna göra.»

»Även hon är en bekant från den tid, då du
var markis de P. Kan du inte gissa vem?»
	»Var hon möjligen Julie?»
»Det stämmer, men huru kom du att tänka
på henne?»
	»Hennes slut kom mig att ana det.»
»Ja, det är underbart huru i ögonen fallande
vedergällningens lag stundom verkar.»
	Ben Hassan hade suttit tyst och åhört vårt
samtal, nu inföll han:
	»Men om också vedergällningen i de flesta fall
icke tar samma form som gärningen, så verkar
den därför icke mindre ofelbart och rättvist. Det
är en gudomlig lag, som av intet kan hämmas i
sina verkningar.»
»Ja, det är sant», sade Désirée, »men låt oss
heller aldrig glömma att i denna vedergällning
ligger vår upprättelse, vårt rentvående, vår lyckliggörelse. Huru har icke du, kära Ali, denna
vedergällning att tacka för att lustarnas vådeld
i din själ blev släckt, så att du nu, frigjord från
dessa låga band, kan få ägna dig åt utvecklingen
av de rika möjligheter, som slumra i ditt väsen.
Det, som tyngt dig som en black om foten, är nu
borta och med Seidi vid din sida skall du komma
att stiga hastigt, det är min glada förvissning.»

Hon reste sig och tog farväl.
»Till återseende i ljusare rymder!» sade hon
och försvann upp mot skyn luftigt och lätt, som
buren av osynliga krafter.

Slut.





Oscar Busch,
Lustarnas vådeld. 
En biografi i fyra livsskeden meddelad genom Oscar Busch,
Stockholm. Litteraturförlaget 1912.

Hänvisa till detta online verk, fra https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BuschO/titlar/LustarnasV%C3%A5deld/sida/I/faksimil?om-boken
Det avbildade exemplaret tillhör Uppsala universitetsbibliotek.
Creative Commons Public domain Detta verk är fritt från kända upphovsrättsliga begränsningar. Vid användning ber vi att du hänvisar till Uppsala universitetsbibliotek och Litteraturbanken.se.


Förut utkommet av och genom samma författare.
På Litteraturförlaget, 							Pris.
Landet hinsides, skildringar från astralvärlden av Aznor............... 1:75
Egyptiska sagor av Gobi...........häftad 2: —, inb. 2:50
En amulett och andra tavlor ur livet..... 2:50
Sådd och Skörd. I. Upp ur förnedring. Tvänne själars arbete
genom sekler för sin utveckling................................... 1:50
Sådd och Skörd. II. Fanatiker och martyr. Minnen från tvänne jordeliv........1: 
Sådd och Skörd. III. Femtonhundra år av min tillvaro. En serie av jordeliv....1:
Huru samhällsfrågorna löstes på planeten Mars av Engelbrekt Modin 1: —
Tro och bekännelse. Utkast till en världsåskådning......................... 0:40
Lidandets mysterium.. 0:25
På Hugo Gebers förlag.
Hvadan och hvarthän? Livsfrågor........3:75
På Beljers Bokförlagsaktiebolag.
Genom dolda världar av  Emanuel...... 1:25
Hvad vill Spiritismen, —,.2: —
På P. A. Norstedt & Söners förlag
Ströftåg i världsrymden. Några stjärnstudier, den mognare ung
domen tillägnade................................................... 3:50
Översättningar
Kristofer Janson. Sara. Roman.... 3: —
—„— Ljus och Frihet. Religiösa föredrag..............1:50
—, — Helvetets barn. Predikan i dramatisk form 1: —
William T. Stead. Hvarför jag vet att de döda lefva..................0:50